Ragnarök och pekingopera på Värmlandsscen

Asagudar, jättar, völvor, nornor, dvärgar och inte minst ragnarök väntar när Västanå teater i värmländska Sunne i sommar sätter upp "Eddan". Scenbearbetningen av den tusenåriga isländska diktsamlingen är gjord av den norske världsdramatikern Jon Fosse som i sin dramatisering har utgått från den första sången i verket, "Völuspá", eller Völvans spådom. Völvan är en spåkvinna som kan se in i framtiden.

– "Völuspá" är en profetia i form av ett samtal mellan Völvan och guden Oden. Hon berättar om hur jorden och kosmos har skapats och om hur allt kommer att gå under i ragnarök, förklarar Leif Stinnerbom, konstnärlig ledare på teatern och föreställningens regissör.

Hanna Kulle spelar Völvan, spåkvinnan som levt i generationer. Hon lyfter fram textens tidlöshet.

– Myter är gjorda för oss att tolka och de fortsätter vara aktuella att tolka. Vad är ragnarök? I det stora perspektivet, i det lilla perspektivet? Är det jordens undergång eller går varje människa igenom en ragnarök? Går vi igenom ragnarök varje gång det sker en stor förändring i våra liv? funderar hon.

Klimatförändringarna är vår tids hotande apokalyps och även i "Eddan" kan naturen bli en förgörande kraft.

– När Völvan pratar om hur ragnarök kommer att ske så pratar hon om det som ett slags serie av naturkatastrofer, säger Leif Stinnerbom.

Hanna Kulle lyfter fram närheten och vördnaden för naturen i "Eddan" och ser i de isländska berättelserna en öppning för att reflektera kring dagens klimatsituation.

– Travar vi med glatt mod på mot ragnarök eller skulle vi kunna behandla den annorlunda? Travar vi på utan att se oss om, utan att fråga oss varför allt förändras, varför våra resurser försvinner. Det är en viktig fråga som jag vet att vi kan resa i den här föreställningen.

Leif Stinnerbom drar även andra paralleller till nutiden.

– Völvan berättar om hur alla asagudarna spottar i ett kar och av spottet skapas en gud. Jag associerar direkt till något slags dna-värld. Jag har själv gjort släktforskning där man får ett rör som man ska spotta i och sedan skicka in det för att få reda på vad man har för dna och var det kommer ifrån.

Utbytet mellan Völvan och Oden är ramen för dramatiseringen, men Jon Fosse har även sprängt in andra bitar ur "Eddan", berättar Leif Stinnerbom.

– Tors hammare Mjölner blir till exempel stulen och Tor tar den tillbaka. Det är en ganska burlesk historia där machoguden Tor tvingas klä ut sig i kvinnokläder. Man förstår att de hade ganska mycket humor på vikingatiden när de skapade de här myterna. En av våra ingångar är att för att förstå mytologin så måste vi förstå de människor som har skapat den. Jag tillhör dem som tror att människorna har skapar sina gudar och inte tvärtom.

Leif Stinnerbom påpekar att föreställningen inte är någon intellektuell analys av klimatkrisen utan ett äventyr för hela familjen.

– Det blir en hissnande föreställning, full av äventyr. Som vanligt blir det massor av musik, dans och akrobatik. Koreografen Jimmy Meurling har haft fullt upp och vi har även haft en pekingopera-mästare här, Bai Tao, som har inspirerat oss. Vi försöker överföra pekingoperans estetik till vårt eget formspråk, inte minst när det gäller alla de strider som sker mellan gudar och jättar.