Opinion

Sverige – inte längre ett land jag kan vara stolt över

,
"Vet ni att det finns platser i Afghanistan som är så farliga, att befolkningen inte vågar gå ut eller förflytta sig, av rädsla för talibanernas terror", skriver Mona Kristoffersson.
Foto:

Läste ni om pojken som flydde tillsammans med sin familj, men tappade bort alla på vägen, och i dagarna, ensam i Sverige, får beskedet att mor och far drunknat i Turkiet? Eller om pojken som när han var två år flydde med sin mor, far och lillasyster från Afghanistan till Iran för att undkomma talibanerna, i Iran dör senare hans mor och far, hans syster försvinner och efter dödshot tar han sig på egen hand till Sverige?

Vet ni att det finns platser i Afghanistan som är så farliga, att befolkningen inte vågar gå ut eller förflytta sig, av rädsla för talibanernas terror? Den 9 januari rapporterade FN att under de första nio månaderna av 2016 omkom 8 397 civila i de interna konflikterna, och striderna fortsätter eskalera och sprida sig geografiskt i landet.

FN säger att “Afghanistan remains one of the most dangerous, and most violent, crisis ridden countries in the world,”, UD varnar utländska medborgare för att vistas i landet, men Sveriges regering och Migrationsverket fortsätter ändå skicka tillbaka barn och ungdomar. Detta trots att Migrationsverkets egna rapporter bekräftar att Afghanistan blivit betydligt farligare under 2016.

För ett år sedan tog vi emot dessa barn, dessa ungdomar med öppna armar. En generös flyktingpolitik erbjöd dem skydd undan inbördeskrig, terror och hot. I dag ser vi en politik som gör det möjligt att helt godtyckligt skriva upp ungdomar i ålder, eller vänta ut 18-årsdagen, för att sedan kunna besluta om utvisning.

Utvisning till ett land som för många av dem inte är ett land de levt i, men som de helt plötsligt ska förvisas till. Och även för de som har vuxit upp där väntar ett liv i förföljelse, fattigdom, som sexslav, som soldat i talibanrörelsen eller i kriget i Syrien. Om det ens väntar ett liv – för många av dem väntar bara död.

I Sverige släcks livsglädjen och ungdomarna går in i depressioner och får självmordstankar. Många är de som säger att de likväl kan dö i Sverige – de är ändå redan döda. Många är de som hellre än att åka tillbaka väljer att gå under jorden, leva som papperslösa på gatan, och sälja sina kroppar för att få ihop till en bit mat eller tak över huvudet. I Göteborg rapporteras att man ser ett snabbt ökande antal, främst afghanska, ungdomar som lever på gatan och säljer sig.

Kan vårt land verkligen, helt medvetet, utsätta unga, ambitiösa människor för detta? Kan vi verkligen svika dem som flytt från familjer, från allt de håller högt och älskar, för att det var enda utvägen, för att få trygghet – för att överleva? Dagens politik är en stor skam, och eftervärlden kommer att döma oss hårt. Gör om, gör rätt och ändra politiken innan det är för sent. Ge de ungdomar som redan är här amnesti och ge dem trygghet. Oavsett vad man i övrigt tycker om Sveriges flyktingpolitik har Sverige ett ansvar för de människor som redan finns i landet.

Vi har inte råd, hör jag ofta. Vad har vi inte råd med? Att hjälpa barn och ungdomar i nöd? Att ta till vara deras ambition att snabbt lära sig svenska och komma in i det svenska samhället, skaffa en utbildning för att sen i arbetslivet betala tillbaka? Självklart kostar flyktingarna pengar. Om man nu vill ha en ekonomisk aspekt på det: vad har vi vunnit på att under ett par år ge dem vård, boende, utbildning etcetera för att sedan deportera dem? Jag vet inte. Vad har vi vunnit på att vi får ta hand om dem sen, när de gått under jord och hamnat i prostitution, drogmissbruk eller självmordsförsök? Jag vet inte. Men jag vet att jag i framtiden inte vill skämmas, utan vara stolt över hur mitt land tog emot dessa barn och ungdomar och gjorde det möjligt för dem att överleva, att leva.