Hultsfredsfestivalen 2007-06-18 | Uppdaterad 2007-10-05
Amy Winehouse fryser. Amy Winehouse är berusad. Amy Winehouse är förvirrad. Men Amy Winehouse är också själ. Och patos. Massor av patos.
När hon har rett ut vilken låt hon ska spela härnäst, dragit upp byxorna över den bara magen, druckit ur sin drink och stegar fram till mikrofonen är det magi. Ren och skär. Det finns ingen bättre sätt att beskriva det på.
Hon är trasig och skör men också en nästan obeskrivligt stor sångerska. Att prata om kall har en fånig religionsstämpel written all over it. Men Amy måste vara född med en mikrofon i handen.
Låtar som Tears dry on their own, Back to black och You know IÕm no good slår mig sönder och samman av häpnad. Det är så vackert att Guds änglar gråter, som Astrid Lindgren skulle ha uttryckt det.
Amy gör soul, ska och släpig r&b i sin mest ursprungliga form. Nästan varje låt framkallar känslan av att ha upptäckt en bortglömd klassiker. Men det handlar helt enkelt om sanslöst välskrivna låtar och en sångröst som tangerar såväl Aretha Franklin som Shirley Bassey. I min bok är hon där uppe Amy. Bland de allra största.
Jonas Allgulin



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA