• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Gangstagiganten inte angelägen om att ge sitt bästa

Hultsfredsfestivalen 2007-06-18 | Uppdaterad 2007-10-05

Storstjärnan 50 cent - inte värd flera miljoner. Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX

LäS MER

• The Scams spelning i Hultsfred bara början

Men ljusteknikerna sov och glömde spotlighta stjärnan. Antiklimax. Speciellt för dem som stod långt bak och var tvunga att förlita sig på storbildskärmarna.
Rapparen leverar ändå, hit eftet hit, för det är ju det han har gott om. Från What up gangsta? till självklara In da club från debuten Get rich or die tryinÕ. Men allt är två minutersversioner och avverkas snabbt.
Kvantitet över kvalitet råder. Det är sällan man kan skilja en artist från dennes musik så mycket som med 50 cent. Han är ingen tight rappare, men lyckas ändå ordna en mäktig stämning. Det är mer själva känslan av att en superstjärna med superbling är här som imponerar, än spelningen i sig. De initierade fansen kan inte vara många, fler är nog här av nyfikenhet eller bara för att ha varit där. Och det är det Rockparty har räknat med. Om det är ett bra tillvägagångssätt kan ju diskuteras.
Själva spelningen är speciell. Eller, rent ut sagt, ganska genomhastad och oinspirerad med de många låtarna, det tomma mellansnacket och bristen på kontakt med publiken.
50 cent känns inte vidare angelägen om att ge sitt bästa och strippandet känns bara koreograferat, likaså dissen av forne vapendragaren The Game. Men, det är trots allt fest. Man skulle kunna tycka precis tvärtom också med tanke på den taggade publiken och igenkänningsfaktorn i musiken. Han spelar det han måste, däribland Candy Shop, lite nytt material som Amusement Park och P.I.M.P där till och med pimphatten åker på. Och det var det. Ett uppradande av låtar och en konsert som man kommer minnas mest på grund av ironiskt gillande. Men det räknas väl också.
Hade han kontrakt på exakt 58 minuter så var det exakt 58 minuter han spelade. Ett extranummer kunde man bara drömma om. En dussinspelning ovärd flera miljoner.
Gangstagiganten kom. Inte ens minut försenad började spelningen och 50 cent sprang ut efter det obligatoriska publikpeppet. Men ljusteknikerna sov och glömde spotlighta stjärnan. Antiklimax. Speciellt för dem som stod långt bak och var tvunga att förlita sig på storbildskärmarna. Rapparen leverar ändå, hit eftet hit, för det är ju det han har gott om. Från What up gangsta? till självklara In da club från debuten Get rich or die tryinÕ. Men allt är två minutersversioner och avverkas snabbt. Kvantitet över kvalitet råder. Det är sällan man kan skilja en artist från dennes musik så mycket som med 50 cent. Han är ingen tight rappare, men lyckas ändå ordna en mäktig stämning. Det är mer själva känslan av att en superstjärna med superbling är här som imponerar, än spelningen i sig. De initierade fansen kan inte vara många, fler är nog här av nyfikenhet eller bara för att ha varit där. Och det är det Rockparty har räknat med. Om det är ett bra tillvägagångssätt kan ju diskuteras.
Själva spelningen är speciell. Eller, rent ut sagt, ganska genomhastad och oinspirerad med de många låtarna, det tomma mellansnacket och bristen på kontakt med publiken. 50 cent känns inte vidare angelägen om att ge sitt bästa och strippandet känns bara koreograferat, likaså dissen av forne vapendragaren The Game. Men, det är trots allt fest. Man skulle kunna tycka precis tvärtom också med tanke på den taggade publiken och igenkänningsfaktorn i musiken. Han spelar det han måste, däribland Candy Shop, lite nytt material som Amusement Park och P.I.M.P där till och med pimphatten åker på. Och det var det. Ett uppradande av låtar och en konsert som man kommer minnas mest på grund av ironiskt gillande. Men det räknas väl också. Hade han kontrakt på exakt 58 minuter så var det exakt 58 minuter han spelade. Ett extranummer kunde man bara drömma om. En dussinspelning ovärd flera miljoner.
e ens minut försenad började spelningen och 50 cent sprang ut efter det obligatoriska publikpeppet. Men ljusteknikerna sov och glömde spotlighta stjärnan. Antiklimax. Speciellt för dem som stod långt bak och var tvunga att förlita sig på storbildskärmarna. Rapparen leverar ändå, hit eftet hit, för det är ju det han har gott om. Från What up gangsta? till självklara In da club från debuten Get rich or die tryinÕ. Men allt är två minutersversioner och avverkas snabbt. Kvantitet över kvalitet råder. Det är sällan man kan skilja en artist från dennes musik så mycket som med 50 cent. Han är ingen tight rappare, men lyckas ändå ordna en mäktig stämning. Det är mer själva känslan av att en superstjärna med superbling är här som imponerar, än spelningen i sig. De initierade fansen kan inte vara många, fler är nog här av nyfikenhet eller bara för att ha varit där. Och det är det Rockparty har räknat med. Om det är ett bra tillvägagångssätt kan ju diskuteras.
Själva spelningen är speciell. Eller, rent ut sagt, ganska genomhastad och oinspirerad med de många låtarna, det tomma mellansnacket och bristen på kontakt med publiken. 50 cent känns inte vidare angelägen om att ge sitt bästa och strippandet känns bara koreograferat, likaså dissen av forne vapendragaren The Game. Men, det är trots allt fest. Man skulle kunna tycka precis tvärtom också med tanke på den taggade publiken och igenkänningsfaktorn i musiken. Han spelar det han måste, däribland Candy Shop, lite nytt material som Amusement Park och P.I.M.P där till och med pimphatten åker på. Och det var det. Ett uppradande av låtar och en konsert som man kommer minnas mest på grund av ironiskt gillande. Men det räknas väl också. Hade han kontrakt på exakt 58 minuter så var det exakt 58 minuter han spelade. Ett extranummer kunde man bara drömma om. En dussinspelning ovärd flera miljoner.

Gangstagiganten kom. Inte ens minut försenad började spelningen och 50 cent sprang ut efter det obligatoriska publikpeppet. Men ljusteknikerna sov och glömde spotlighta stjärnan. Antiklimax. Speciellt för dem som stod långt bak och var tvunga att förlita sig på storbildskärmarna. Rapparen leverar ändå, hit eftet hit, för det är ju det han har gott om. Från What up gangsta? till självklara In da club från debuten Get rich or die tryinÕ. Men allt är två minutersversioner och avverkas snabbt. Kvantitet över kvalitet råder. Det är sällan man kan skilja en artist från dennes musik så mycket som med 50 cent. Han är ingen tight rappare, men lyckas ändå ordna en mäktig stämning. Det är mer själva känslan av att en superstjärna med superbling är här som imponerar, än spelningen i sig. De initierade fansen kan inte vara många, fler är nog här av nyfikenhet eller bara för att ha varit där. Och det är det Rockparty har räknat med. Om det är ett bra tillvägagångssätt kan ju diskuteras.
Själva spelningen är speciell. Eller, rent ut sagt, ganska genomhastad och oinspirerad med de många låtarna, det tomma mellansnacket och bristen på kontakt med publiken. 50 cent känns inte vidare angelägen om att ge sitt bästa och strippandet känns bara koreograferat, likaså dissen av forne vapendragaren The Game. Men, det är trots allt fest. Man skulle kunna tycka precis tvärtom också med tanke på den taggade publiken och igenkänningsfaktorn i musiken. Han spelar det han måste, däribland Candy Shop, lite nytt material som Amusement Park och P.I.M.P där till och med pimphatten åker på. Och det var det. Ett uppradande av låtar och en konsert som man kommer minnas mest på grund av ironiskt gillande. Men det räknas väl också. Hade han kontrakt på exakt 58 minuter så var det exakt 58 minuter han spelade. Ett extranummer kunde man bara drömma om. En dussinspelning ovärd flera miljoner.

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: