Ola Salo fick igång publiken. Foto: Lena Gunnarsson
Hultsfredsfestivalen 2007-06-17 | Uppdaterad 2007-10-05
Ola Salo har blivit en instutition. Han är snart en tremanssoffa i det svenska folkhemmet. Ständigt på gränsen till att vara för mycket är han den perfekta våta drömmen för Medelsvensson. Moralpredikande men utan att slänga pekpinnar.
Nackdelen med Ola Salo och hans medresenärer på Arken är att de riskerar att bli en upprepning, i värsta fall en parodi, på sig själva.
Efter att ha sett Rottnepågarna på scen i drygt tio års tid är jag tudelad till det småländska fenomenet. Å ena sidan är jag grymt imponerad över att de alltid, och då menar jag alltid, har en obeveklig förmåga att suga ut allt ur just den där kvällen.
Jag har aldrig sett ett oengagerat The Ark. Och, utan att föringa de övriga bandmedlemmarna, så är det till stor del vårt mest kända palindroms förtjänst.
Å andra sidan är jag lite less på att alltid veta vad jag har att vänta. Och det mesta är sig likt under gruppens tredje Hultsfredspelning. Den andra på största scenen Hawaii.
Ola Salo spinner vidare på att folk fortfarande har Melodifestivalen i färskt minne. Samma vida svarta byxor med hög midja, samma paljetthalssmycke, kortkort skinnjacka, denna gång med påfågelmönster på ryggen och silvriga girlanger.
Det plus en toksvängig inledning med Absolutely no decorum, fyrverkerisprak och Clamour for glamour och så är de hemma. Publiken blir lagom utmanad. Själv står jag inte på huvudet. Jag tycker The Ark går ned sig ibland.
I kväll är det i låten The Others. I sig en halvdan historia. Men att superexhibitionisten Jepson ska dra av ett tradigt gitarrsolo på tio minuter är ju inte särskilt kul.
Ola springer bakom scenen och byter till skinnbyxor och skinnkeps. Bara det en förbättring. När han sätter sig ned och sjunger innerligt i Tell me this night is over är det första gången jag känner något på riktigt.
The Ark är på många sätt ett trademark. Glam. Teatralisk pop. Allsång. Utsvävning. Allting i kvadrat. Och jag känner stundtals att jag får det upp i halsen.
Andra stunder är det sjukt bra. Som när bombastiska One of us is gonna die young går över i Pet Shop Boys Being boring eller i en svettig version av Let your body decide.
Ark levererar, Ola är en one of a kind showman och avslutande Calleth you, cometh I är storslagen. Som vanligt. Men jag kan sakna ett unikt uttryck. För visst kan The Ark vara mer än ett allsångsband?



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA