Karl-Bertil vandrade 132 mil till Treriksröset

Personligt ,
Även om Karl-Bertil Eklunds vandringskängor nöttes och blöttes höll de hela vägen, de 132 milen från Grövelsjön i norra Dalarna ända upp till Sveriges nordligaste punkt, Treriksröset.
Foto:
Den 14 juni gav Karl-Bertil Eklund sig iväg, kånkande på ryggsäck med packning som vägde 20 kilo.
Foto:
Karl-Bertil Eklund.
Foto:

Från Grövelsjön i norra Dalarna till Sveriges nordligaste punkt, Treriksröset. Den vandringen på 132 mil gjorde Karl-Bertil Eklund på 62 dagar. Ensam. När han nådde sitt mål väntade en överraskning; familjen som åkt upp för att möta honom.

Artikeln publicerades 26 september 2016.

Det var ett riktigt äventyr och en rejäl utmaning som väntade Karl-Bertil Eklund när han gav sig iväg på sin ensamma vandring i den svenska fjällvärlden. Den norska också förresten, 15 mil går nämligen längs norska fjällkedjan.

Från hemmet i Evedal, Växjö tog han sig till Grövelsjöns fjällstation i norra Dalarna och började där sin vandring. Den 14 juni gav han sig iväg, kånkande på en stor ryggsäck med packning som vägde 20 kilo. Med tält, sovsäck, spritkök och mat i form av torrskaffning som hämtas på fjällstationer.

– Man har mat för tio dagar, frystorkade paket som blöts upp i vatten och värms. Mycket pasta med olika såser som köttfärs eller kyckling, en del bättre än annat. Så hungrig behöver man aldrig vara, men det är klart, vanlig potatis saknade jag ju, berättar Karl-Bertil Eklund.

Men eftersom Karl-Bertil ibland stannade vid fjällstationer och dessutom firade midsommar hos sin svägerska i Jämtland, blev det potatis åtminstone några gånger.

Drygt två mil om dagen gick Karl-Bertil som oftast inte mötte någon längs sin färd. Åtminstone inte i inledningen av sin 132 mil långa vandring.

– Under de första 75 milen kunde det gå en vecka utan att jag träffade på en enda människa. Men sedan blev det flera trevliga möten och fler vandrare när jag kom in på Kungsleden.

Färdvägen gick utmed Grövelsjön, Åre, Gäddede, Tärnaby, Jäckvik, Kvikkjokk, Saltoluokta och Abisko till slutmålet Treriksröset.

Mer än en gång erbjöds Karl-Bertil, som fyllde 70 år den 30 augusti, skjuts längs sin vandring. Men tackade då vänligt men bestämt nej.

– Man får nämligen inte ta hjälp utan måste gå hela vägen för egen kraft och utan avbrott.

Däremot bör fika hos lokalbefolkningen alltid bejakas, enligt gällande regler från Fjällfararnas Gröna Band, organisatör av sommarvandringar längs fjällkedjan.

Som vandrare måste man passera väster om eller genom några förutbestämda orter, Åre, Håkafot, Jäckvik, Saltoluokta, Nikkaluokta och östra spetsen av Torneträsk. I drygt två månader, sammanlagt 62 dagar, var Karl-Bertil iväg, varav 58 dagars vandring med fyra dagars vila.

– Det var en otrolig upplevelse och tur med vackert sommarväder hade jag också. Bara de sista två veckorna regnade det. Mygg och knott var det inte heller så farligt med den här tiden.

Karl-Bertil tog en dag i taget på sin vandring som huvudsakligen företogs i terräng.

– Att gå i terräng är betydligt tyngre och visst är det svårare där det inte finns upptrampade stigar.

Under sin färd var Karl-Bertil ett med naturen och fick uppleva dess skönhet på nära håll. Han såg också djur i det fria, älgar, renar förstås, rovfåglar, ripor och en bäver simmande i en liten tjärn. Men turligt nog ingen björn.

– När jag vandrade i det björntätaste området, Hotagen i Jämtland, var jag naturligtvis medveten om det. Tankarna fanns i bakhuvudet, men rädd var jag aldrig.

Tystnaden som rådde där i fjällvärlden avbröts bara när Karl-Bertil någon gång ville höra en radiosnutt från det då pågående fotbolls-EM.

På en ensamvandring som denna måste både kropp och psyke hålla hela vägen, en utmaning Karl-Bertil klarade med glans.

– Det är ett riktigt äventyr man ger sig in på och spännande att se om man klarar det. Man är med om stora naturupplevelser, är utomhus hela tiden och måste ta egna beslut.

Även om vandringskängorna nöttes och blöttes höll de hela vägen. Men kramp i vaderna var ett större bekymmer än skavsår.

Alla vandrare är av säkerhetsskäl utrustade med hyrd satellitnödsändare, spot-sändare, något av en livförsäkring. Nödknapp finns att trycka på om något händer och via hemsidan kan nära och kära följa vandrarens väg.

– Därför var jag inte heller särskilt orolig, säger Karl-Bertils hustru Ulrika, som liksom Karl-Bertil gärna vandrar eller åker skidor i fjällen.

För att ge sig ut på en långvandring som denna krävs en hel del förberedelser, även om man som Karl-Bertil gärna vistas i skog och mark. Konditionen är det heller inget fel på hos Karl-Bertil som alltid tränat regelbundet och arbetat som idrottslärare i Åseda i 38 år.

Vikten av fysisk aktivitet och idkande av friluftsliv har han alltid försöka inpränta i sina elever och själv lever han som han lär. Fyra Vasalopp har Karl-Bertil åkt, det första 1969, det senaste 2012 och fler kan det bli.

– Tränat har jag alltid gjort genom löpning och rullskidor och vintertid åker jag gärna längdskidor.

Just vandringen på 132 mil fick han i födelsedagspresent i fjol av barnen och svägerskan som stött på två skidåkare som berättade om vita bandet, motsvarigheten vintertid. Då hade Karl-Bertil via hemsidan börjat följa andra som startat vandringen och råkade dessutom säga att det skulle vara roligt att göra en riktig långtur.

Sagt och gjort. När Karl-Bertil efter 62 dagar äntligen avslutade sin långa vandring efter 132 mil den 14 augusti väntade en stor överraskning. Då hade nämligen familjen, hustru, barn och barnbarn, åkt 200 mil enkel resa från Växjö till Treriksröset för att välkomna honom.

Sonen Björn sprang dessförinnan tre mil för att möta Karl-Bertil som därmed fick sällskap de avslutande stegen in i mål. Åtskilliga upplevelser rikare.

Fakta

Fjällfararnas Vita & Gröna Band

Organisatör för sommarvandringar längs fjällkedjan och skidturer samma sträcka under vinterhalvåret.

Idén till Fjällfararnas Vita & Gröna Band kom under expeditionen Sverige Runt -97, då Torkel och Annica Ideström tog sig runt landets gränser.

Turen startade vid Treriksröset med skidor till Grövelsjön för att gå över till cykel till Svinesundsbron för start av Havspaddlarnas Blå Band. I Haparanda byttes färdsätt till cykel för att sluta cirkeln vid Treriksröset.

Efter Havspaddlarnas Blå Band var det naturligt med en motsvarighet för fjällkedjan.

Tanken med banden är att med egen kraft ta sig från Grövelsjön i söder till Treriksröset i norr, eller tvärtom. Färden ska genomföras som en sammanhängande tur utan längre uppehåll och utan hjälp utifrån.

Visa mer...