Skivor

Behemoth: The Satanist

Skivor Artikeln publicerades

Några svaga spår är det ingen större idé att leta efter. Till det extra enastående måste ändå titelspåret räknas. The Satanist är en hård, tung, svart och vacker ädelsten som gnistrar mer för varje putsning.

Adam Nergal Darski fick diagnosen leukemi strax efter Behemoths stenhårda spelning på Sweden Rock i juni 2010. Behandlingen med benmärgstransplantation gick bra och som belöning har denna omvälvande resa troligen också varit starkt bidragande till att den nya given blivit så lyckad att den måste räknas som det starkaste gruppen skapat till dags dato.
Musiken de frambesvärjer kallas ibland för blackened death metal, en benämning som väl fångar hur det låter. Dödsmetall med smattrande trummor ramlar ofta i fällan av ett alltför sterilt och precist sound. Behemoth kunde dock knappast ha lyckats bättre med hur The Satanist låter. Infernos rasande trumattack känns fullständigt organisk och tillsammans med Orions mellan varven nästan omänskligt köttiga basljud är plattan hela tiden levande i all sin black metal-svärtade dödsprakt.
Dessutom smyckas många av de genomgående grandiosa låtarna med subtila och vackra orkestreringar som inkluderar både körer, cello och blåsinstrument som trombon, valthorn, trumpet och saxofon. Dessa arrangemang ligger hela tiden smakfullt placerade under den mullrande mattan bandet piskar fram utan att på något vis förta tyngden eller skingra mörkret. På något märkligt vis lyckas The Satanist på en och samma gång att låta lika primitiv som förfinad.
Några svaga spår är det ingen större idé att leta efter. Till det extra enastående måste ändå titelspåret räknas. Den fångar från första stund med ett intro som inte är helt väsensskilt från Slayers Seasons in the abyss. Tempot är lägre än det mesta på plattan, men den kletiga massan som väller fram tar ändå med sig allt som kommer i dess väg med hjälp av körer, pukor, feta basslingor, spännande gitarrsolon och ett avslutande olycksbådande blåsarrangemang. Även O Father O Satan O Sun med sin inledande Carmina Burana-minnande känsla och körer som understödjer Nergals sång är svårt att se som något annat än en klassiker i vardande.
The Satanist är en hård, tung, svart och vacker ädelsten som gnistrar mer för varje putsning.

Klas Lundgren