Di Leva: Innan solen går upp

Om man ser på Vi har bara varandra från 1989 som en av de starkaste svenska poplåtarna genom tiderna, och vill ha fler sådana är Innan solen går upp helt fel skiva att skanna av. Den är avskalad och akustisk, blygsam i ljudet men fortfarande samhällsreflekterande i texterna. Förstasingeln, Drömmen om Sverige, är en föreslagen ny nationalsång. ”... en nationalsång som eftersom den handlar om de goda värden Sverige ska stå för aldrig kan komma att kapas av rasister”, skrev Di Leva i en debattartikel i Aftonbladet.

Många har hakat sig fast där, vid Drömmen av Sverige. Men vad man än tycker om låten (som är trevlig, mysig, i tiden) motsvarar den inte hela albumet.

Lights out på ålderdomshemmet är en berättelse från A till Ö, som börjar för längesedan (Jag åkte jorden runt på häst och vagn/ Okej, okej jag tog ett tåg ibland) och slutar nu, på ett ålderdomshem någonstans, i en döendes säng. Det är ett godtagande av döden.

Under hela skivan är man som lyssnare nära inpå Thomas Di Leva. Hans lugna med ändå gälla röst är central över de akustiska gitarrerna och pianot. I Vad hände med dig lyfts tydligare rytm in, och visar att Di Leva fortfarande har det direkta anslaget från (framförallt) slutet av 1980-talet inom sig.

Nyligen släppte den nyblivna 50-åringen sin självbiografi Vi måste prata om allt. Självbiografi hörs, om än mindre ingående, på skivans Född i Gävle. Själens fantasifabrik fångar med sin Di Leva-titel och sitt uppmanande att krypa fram ur våra hål och se färgernas dans, just det som Di Leva gör bäst– att sväva ut i ideologi och rymdfascination.

Utan Vi har bara varandra-hits sammanfattar Di Leva både samhället och sig själv på skivan, och lämnar ett nästan provocerande lugn efter sig.

Hannes Lundberg Andersson