Skivor 2013-06-19
Black Sabbath
13
(Vertigo)
3/5
Det är hela 35 år sedan det senast kom ett nytt Black Sabbath-album med Ozzy Osbourne vid mikrofonen. Det har varit nära vid några tillfällen, både på 1990- och 2000-talet, men av olika anledningar har planerna alltid strandat i slutändan. Det är kanske inte så konstigt med tanke på den legendariska status gruppens gamla plattor har fått. Vem som helst hade kunnat få prestationsångest och välja den enklare vägen att nöja sig med enbart en turné i en sådan situation.
Det blir trots Ozzys medverkan ingen fullständig återförening av originalsättningen då trummisen Bill Ward ersatts av Brad Wilk (Rage against the machine). Anledningen till detta beror på vem man frågar antingen på ett för Ward oacceptabelt kontrakt eller hans oförmåga att spela trummor utan en massa minneslappar till hjälp.
Välkände Rick Rubin har kallats in som producent. Han gav Tony Iommi, Geezer Butler och Ozzy rådet att tänka att de tillverkade uppföljaren till sin självbetitlade debut från 1970 i stället för nionde plattan tillsammans.
Detta lyckas man också emellanåt riktigt bra med. Allra bäst blir det i Zeitgeist som påminner en hel del om Planet Caravan utan att kännas som en dålig kopia och munspelsbeklädda Damaged Soul som med sin jammiga blueskänsla och ettriga Iommi-solo faktiskt känns som något som hade kunnat ligga på debuten.
Resten av materialet är bra om än inte riktigt lika övertygande. Iommis riff är tunga och ödesmättade, Butlers bas mullrar mer än någonsin och Ozzys röst är fortfarande en av de mest karaktäristiska som finns, men det som var tydligt och vasst på de gamla plattorna lider på nya given av en alltför murrig och grötig ljudbild. Trots detta måste 13 räknas som en liten seger och ett album som kanske inte kan mäta sig med bandets tidiga klassiker, men väl stå bredvid dessa utan att behöva skämmas för sig.
KLAS LUNDGREN
AMON AMARTH
Deciever of the gods
(METAL BLADE)
1/5
Amon Amarth har sagt att de ville ta sin musik ett steg längre med Deceiver of the gods, och att de har velat det med varje album. Trots det har de sedan starten släppt skiva efter skiva med samma sound och samma tema. Inga vågade satsningar, bara vikingar. Det enda steget bandet tar musikmässigt på Deceiver of the gods är att mer tyngd har lagts på dödsen och mindre på melodierna, och att Candlemass ex-sångare Messiah Marcolin gästar i Hel. Det och att skivan faktiskt inte har några spår som utmärker sig. Det är bara Amon Amarth-gröt och vikingar. Igen.
HANNES LUNDBERG ANDERSSON
DIRTMUSIC
Troubles
(GLITTERBEAT/BORDER)
3/5
Australiska trion Chris Eckman, Hugo Race och Chris Brokow åkte till politiskt oroliga Mali (en textrad lyder storm breaking without warning) i nordvästra Afrika för att spela in. Och spänningarna hörs. De i västerländs-ka öron lätt aviga rytmer som är vanligt förekommande i afrikansk musik och här spelas av folk från regionen Bwatun är ändå svåra att sitta still till. Det är blues, funk och traditionell afrikansk folkmusik med ursprung i vad som pågår nu. Rockinstrument blandas med traditionella afrikanska. Förvisso blir det spretigt musikaliskt och skivan hålls främst samman av sin atmosfär.
OLA CLAESSON
KEITH JARRETT
Somewhere
(ECM)
4/5
Att recensera en Keith Jarrettplatta är på ett plan helt meningslöst eftersom Jarrett utan tvekan är den främste av alla nu levande jazzmusiker, alla kategorier. Han har gjort till sin vana att lämna en jämn ström av mästerverk efter sig, och detta är ännu en i raden av fantastiska liveinspelningar gjorda tillsammans med vapendragarna Gary Peacock och Jack DeJohnettete. Det är bara att låta sig hänryckas av det omisskännliga knådandet av standards, som är inget annat än himmelskt från första ton till sista. Att det trots allt bara blir fyra granar istället för fem beror på att det kunde varit kul med fler än två egna kompositioner.
MAGNUS NILSSON
PERSSONS SEXA
Perssons sexa
(Havtorn Records)
2/5
Det typiska för svenska jazzband i?dag är att inte låta som typiska jazzband. Ett exempel på detta är Perssons sexa, som med en ryggsäck full med konstmusikaliska ambitioner traskar på på en väg som löper mer parallellt med filmmusik än med jazz. I princip är det bara improvisationsmomentet som är gemensamt med jazzen, vilket ofta brukar leda till spännande korsbefruktningar. Men i fallet Perssons Sexa har pretentionerna tagit över. Musiken påminner allt som oftast om den sämre delen av det svenska 1970-talets proggteatermusik och det är lättare att tappa fokus än att uppbringa intresse när man lyssnar till det hela.
MAGNUS NILSSON
FUTURE BIBLE HEROES
Partygoing
(MERGE RECORD)
2/5
Partygoing gör sig inte lätt att recenseras, genom en snårig och slingrande bana leds lyssnaren lätt på villovägar. Här ska det minsann inte sorteras in i några fack utan istället slängs man mellan kufiga ljudbilder. Produktionen får många nyanser och lyriken byggs på ironiska fundament. På sina ställen funkar dock konceptet, exempelvis Sadder than the moon och All i care about is you, där Stephin Merritts mörka röst verkligen kommer till sin rätt. Men oftast är Partygoing en tämligen svårsmält synthdiskoplatta. Några av de knepigare bidragen, How very strange och Keep your children in a coma kan tala för sig själva.
LOUICE PETERSSON
ST ANDREAS
STORMEN
(ST ANDREAS)
4/5
Det är alltid lika underbart med skivor som Stormen och med band som St Andreas. Det är välproducerad svensk pop som för tankarna till Nordpolen, 70-talsprogg, Kent, Olle Ljungström, Rigas och Fleetwood Mac bland andra med all sin ängslighet. Musiken är skriven av makarna Andreas Nordström och Natalie Del Carmen Nordström, som dessutom dynamiskt delar på sjungandet. Andreas tar in det sköra, Natalie det trygga. Musik och kärlek, det är därför Natalie inte är ateist, säger hon. Och härmed tillber jag Sankt Andreas. Det är sommar, och jag ser fram emot stormen.
HANNES LUNDBERG ANDERSSON