Skivor

Tomas Ledin: Höga Kusten

Skivor Artikeln publicerades

Tomas Ledin har återvänt till sin barndoms somrar och minnen från Ångermanland. Det har tagit Ledin runt tio år att färdigställa skivan, som dessutom spelats in i två omgångar för att bli perfekt. Höga kusten träffar emellertid inte rätt.

Tillbaka till rötterna. Så kan Höga kusten beskrivas. Tomas Ledin har återvänt till sin barndoms somrar och minnen från Ångermanland. Han berättar om sin farfar som såldes på auktion som liten, som gick i demonstrationståget i Ådalen 1931, om naturen och självupplevelser.
Ibland blir det på Ådalsmål. Ä lu oäten och Hammarn unner bönninga är de tydligaste exemplen. Och Ådalsmålet blir löjligt – det känns aldrig otvunget och smidigt i berättandet. Dialektala fraser används i stället som bärande refränger, låtars grunder, som snabbt knäcks.
Att Ledin sjunger om personlig och regional historia borde kännas trevligt. I stället blir det som om han kapitaliserar på den. Visst blir hans miljöbeskrivningar om den glittrande älven och de böljande skogarna målande och precis som han också sjunger som att sitta i en målning av Helmer Osslund. Men det är om man lyssnar på texterna. För musiken, huvudsakligen baserad på akustisk gitarr och lugn rytmik, tar mig ingenstans (även om det är kul att gubbrocken fått ge plats åt en lägerelds- och folkmusikhybrid).
Det har tagit Ledin runt tio år att färdigställa skivan, som dessutom spelats in i två omgångar för att bli perfekt. Höga kusten träffar emellertid inte rätt. Det kan bero på att det som beskrivs i texterna är svårt att relatera till. Att jag som småländsk 90-talist har en obefintlig relation till det som hände i Ådalen 1931, och Höga kusten i stort.
Jag förstår inte heller dialekten Ledin lägger sig till med, den är inte min eller min närhets. För någon från Ånger­manland klickar allt säkert bättre. Men troligtvis hade skivan inte träffat rätt även om den handlade om södra Småland, även om Ledin lade sig till med dialekten härifrån. Det rör sig helt enkelt inte om någon bra skiva.
Hannes Lundberg Andersson