Veckans skivor 13/6

THE TALLEST MAN ON EARTH

There’s no leaving now

(Gravitation)

Betyg: 5/5

Med rötter i Dalarna har mannen bakom The Tallest man on earth, Kristian Matsson, bit för bit tagit världen med storm. Han har turnerat flitigt och figurerat tillsammans med stilfulla kort som Bon Iver. Det är nu hög tid att erövra Sverige på samma sätt som han redan har gjort med USA.

Han öppnar skivan med att samla ihop livets olika vägar i To just grow away och detta blir den röda tråden genom plattan – att hitta din tillhörighet, sinnesro och anta de vägar som leder dig dit. Matssons stora och raspiga röst passar perfekt i navigeringen och blir som en polstjärna att följa i de stormande melodierna. Denna blygsamma artist har verkligen något att leverera, när han kapslar in vacker lyrik i oemotståndliga gitarrslingor och gitarrplock. Det vilar ett vemod över hans folklåtar fast de landar allt som oftast i ett tryggt vaggande lyckorus. Något som trollbinder dig, som charmar dig och som får dig att vilja ligga på rygg i soffan resten av livet. Som en yngre och mer vital version av mister Dylan.

Antingen tycker man att The Tallest man on earths musik är same, same but not different eller blir kvoten av hans strålande och träffsäkra musik aldrig full. Jag fastnar speciellt i den väl framtagna lyriken i titelspåret, där han förmedlar känslan av desperation i ”When you're painted like a warrior, though you know it's a raining war . When the first who spoke, but wasn't really sure, was your heart”. När tempot går ner och gitarren är ställd åt sidan andas There’s no leaving now den lika lyckade pianoballaden Kids on the run. Det blir till att sträcka sig långt för att sätta kungakronan på The tallest man on earth, men dit ska den.

Louice Petersson

Lyssna även på: The wild hunt (2010)

67 PURPLE FISHES

67 purple fishes

(Doghowl Records)

Betyg: 3/5

Psykedelisk rock är ibland en ursäkt för att flumma loss i eviga solon som inte leder någonstans. Och det kan vara fantastiskt. 67 Purple Fishes, med Andreas Norbergs lysande röst i spetsen, spelar förvisso psykedelisk musik. Men det baseras i tydliga låtar och är lika groovebaserat som flummigt. Det finns en rejäl orgel och en hel del Jimi Hendrix, men är inte lika bluesigt. Bland svenska band går det att dra referenser till The Creeps och The Soundtrack Of Our Lives (deras basist Kalle Gustafsson Jerneholm har mixat skivan). Med lite mer flum nästa gång höjs betyget.

Ola Claesson

Lyssna på: When I?m down, Hush och Baby what do you need.

HELLENIUM

Hellenium

(Rambo)

Betyg: 2/5

Varför ändra på något som redan är perfekt? Ungefär så verkar Uddevallas Hellenium resonera när de gör sitt bästa för att återskapa det Manowar redan har gjort. Det vore kanske inte så dumt om siktet hade ställts in på Hail to England och inte som nu snarare på Louder than hell. Om man inte har lyssnat på Manowar eller kan ha överseende med en kopia som inte når originalets höjder så bjuder Hellenium trots allt på kompetent heavy metal. Om man däremot anser att Manowar, åtminstone stundom, är att beteckna som ”the kings of heavy metal” finns det ingen anledning att spilla tid på detta.

Klas Lundgren

Lyssna hellre på: Manowars Hail to England (1984).

TURBONEGRO

Sexual harassment

(Universal)

Betyg: 3/5

Norrmännen i Turbonegro är tillbaka utan sångaren och mellansnacksmästaren Hank von Helvete. Bakom mikrofonen hittas i?stället engelsmannen Tony Sylvester som tillhört Turbojugend-kretsen i många år. Borta är de mer grandiosa ambitionerna och Sexual harassment är en jämförelsevis hård och kompakt platta som klockar in på en dryg halvtimme. Sylvesters hardcore-tuffa röst fungerar visserligen rent musikaliskt, men en del av Hank von Helvetes spefulla kvaliteter som gav luft åt gruppens barnsliga men ändå genomtänkta humor går förlorad. Trots detta är det skönt att denimdemonerna är tillbaka.

Louice Petersson

Lyssna också på: Turbo-negros Apocalypse dudes (1998).

USHER

Looking 4 myself

(RCA Records)

Betyg: 3/5

Usher har cirkulerat i musikindustrin sedan 1994, Looking 4 myself är sjunde plattan i ordningen. Den tar lite nyfikna steg framåt och nosar på andra genrer, mycket tack vare variationen av producenter. Vi har Swedish House Mafiaproducerade Numb som lär bedöva en och annan dansant fot. Med bland de starkare bidragen har vi också Lemme See och Twisted som med Rick Ross och Pharrells hiphop balanserar rnb:n på ett lyckat sätt. Usher behöver samarbeten likt dessa för att få till dynamiken i skivan, annars blir det lätt platt. Screem är dock ett exempel på att det ännu finns lite att krama ur Usher.

Louice Petersson

Lyssna på: Show me och Lemme see

LIARS

Wixiw

(Mute)

Betyg: 2/5

Liars bjuder oss på en dov, långt ifrån upplyftande slags indierock. Sitt Radiohead-komplex till trots funkar soundet ändå ganska väl på killarna. De mörka spöksyntharna och avlägsna rösterna är himla effektfulla och försätter lyssnaren i en, faktiskt, rätt obekväm position. Jag vet inte om det finns ett värde i den påklistrade kusligheten på WIXIW, men det är slående hur pass konceptuellt gruppen väljer att göra sitt sjätte studioalbum ändå. Liars korsning mellan jäsig ambient och domnad post-punk är ”helt OK”. Det är inget jag fastnar särskilt för eller kommer att återvända till frivilligt dock.

Hateff Mousaviyan

Lyssna hellre på: How to dress well.

HOT CHIP

In our heads

(Domino)

Betyg. 3/5

Ur all sin tidigare förvirring lyckas nu Hot Chip (äntligen!) pressa fram elva spår med tydligt samband sinsemellan. Jag pekar på en konkret albumkänsla, ett mått av ”vi-har-fattat-grejen” som inte har funnits hos bandet tidigare. Det är genomgående dansant, humoristiskt, välproducerat – ett hedonistiskt korståg mot närmsta diskotek. Utan att vackla trippar In our heads varsamt på en färgglad lina mellan smal, spretig indietronica och mer allmängiltiga klubbmelodier. Resultatet blir underhållande och fyllt av detaljer. Det är utan tvivel Hot Chips självsäkraste giv hittills. Stark trea.

Hateff Mousavian

Lyssna på: Motion Sickness och Flutes

GIANT GIANT SAND

Tucson

(Fire rec/Border)

Betyg: 2/5

Med ett 20-tal album på 30 år är Giant Sand en evighetsmaskin. Den här gången handlar det om en countryrockopera och det extra Giant kommer sig av att Howe Gelb expanderat orkestern till ett dussintal musiker. Plus stråksektion.

Gelb har med åren blivit allt vuxnare och försiktigare. Den spretiga lo fi-ruffigheten, paisley underground-vibbarna och knasexperimenten i Eugene Chadbourne-anda är borta på Tuscson. Liksom den ironiska attityden till country.

Revanschdrivna Forever and now bumpar skönt med läckra mariachi-trumpeter. Men i de standardiserade countrylåtarna är Gelbs röst inte tillräckligt intressant för att ge liv.

Bo Ströberg

Lyssna hellre på: Wovenhand

EBBOT LUNDBERG

There’s only one of us here

(Kning Disk)

Betyg: 3/5

Det är förstås omöjligt att höra Ebbot Lundbergs röst utan att tänka på The Soundtrack Of Our Lives. Men stora delar av musiken här är instrumental och i TSOOL-sammanhang bör den närmast liknas vid deras mest introverta album med den klatschiga titeln Extended revelation for the psychic weaklings of western civilization. Gillar man The Beatles är det här som en trekvarts lång version av Flyings andra halva. Inte helt lätt att genreindela, men en häftig upplevelse om man ger musiken tiden den kräver och har det tålamod som behövs. Som musikalisk floating.

Ola Claesson

Lyssna på: Avslutningen There’s only one of us here är finfin folkpop.

KELLY HOGAN

I like to keep myself in pain

(Anti)

Betyg: 3/5

Kelly Hogan från Georgia i amerikanska södern har landat där pop, soul och country möts. Bland låtskrivarna bakom hennes varma röst finns Robyn Hitchchock, M Ward och Robbie Fulks. Musiken är som en varm filt man kan svepa över sig när man lyssnar på regnet som slår mot rutan. Den mjuka orgeln spelas av Booker T. Jones från Booker T?& The MGs och James Gadson som spelat med Bill Withers medverkar. Bandet är namnkunnigt. Och i ett land där Melody Gardots koftjazz säljer som smör borde detta kunna tilltala en stor publik. Bitvis nästan provocerande oförargligt.

Ola Claesson

Lyssna på: We can’t have nice things, Daddy’s little girl och Ways of this world.

POP ETC

Pop etc

(Rough Trade Records)

Betyg: 1/5

Fram till i våras hette detta amerikanska band The Morning Benders. Men på grund av otaliga missuppfattningar om att bandet skulle ha homofobiska åsikter så byttes bandnamnet. Med Chris Chu vid ratten styrs denna resa genom ett popblaskigt landskap. Det är tråkigt så till den milda grad att det nästan känns kväljande. På spåren blandas syntar med smörig r’n’?b till Chus lena röst så att de blir som vaggvisor i mina öron, extra tydligt på Communicate. De låtar som är upptempo andas hitz for kidz-samlingsplattor. Ibland glimmar Owl Cityassociationer fram, men också det är ett lågvattenmärke.

Louice Petersson

Lyssna hellre på: The Postal Service.

RAMBLING NICHOLAS HERON

Cannot feel at home in this world anymore

(Redtop)

Betyg: 2/5

Plattan inleds med titelspåret som sätter knorr på förväntningarna. Den första sångansatsen påminner en hel del om Dire Straits men gubbrocken blandas sen upp med boogiesväng och blues. Konceptet känns lovande. Pillow book fläktar förbi med gung och klart godkänd sånginsats. Sen vänder det, när han börjar flörta med den amerikanska folkvisan She’ll be coming round the mountain. Dippen blir svår att hämta upp även om Creedence Clearwater Revivalförpackade Gain control again och In shackles again är goda försök. Plattan spretar friskt, i country, blues och rock, så helhetsintrycket saknar sammanhållning.

Louice Petersson

Lyssna hellre på: Adam Green.

JERRY JOHANSSON QUARTET

House of hope

(Kning Disk)

Betyg: 4/5

Om man placerar en bar från femtiotalets Manhattan i den svenska urskogen hamnar man i Jerry Johansson Quartet. Det är lyhört och tillbakalutat när Johanssons gitarr möter vibrafon, kontrabas och trummor. Musiken, som till och från testar sig fram mot det som kallas världsmusik, spelades in live på Röhsska museet i Göteborg i november 2010. Publiken hörs mellan låtarna och rumsljudet bidrar till atmosfären. Och att låtarna bara är numrerade från ett till fem bidrar till känslan av att man inte behöver tänka, bara känna. Nästan som meditation.

Ola Claesson

Lyssna också på: Jerry Johansson and a string quartet from Gothenburg Symphony Orchestra (2006).

MAMATOT

Centrifigur

(Imogena)

Betyg: 4/5

Mamatot består av Tommy Olsson på gitarr, Magnus Bergström, bas och Martina Almgren på trummor. Tillsammans bildar de en tight och lyhörd liten trio, som skapar lågmäld jazz av stort format. På samma sätt som skivtiteln Centrifigur i förstone låter helt naturlig, men vid närmare eftertanke visar sig vara både underfundig och mångbottnad fungerar bandets musik, som under en täckmantel av skenbar enkelhet döljer ett omfattande musikaliskt djupsinne. Särskilt välkommet är att Tommy Olsson har vett att hålla igen på tonflödet, och i?stället för att spruta sextondelar satsar på ett välavvägt finlir.

Magnus Nilsson

Lyssna också på: Bill Frisell

BRANDI CARLILE

Bear Creek

(Columbia)

Den rosade amerikanska sing- and songwritern ger otåliga fans en fjärde skiva att vältra sig i. Taktfast drar det i?gång med Hard way home fylld med en stor portion folkrock, en god start. Det kastas sedan kvickt om till den blues-tickande bomben Raise hell och countryns Keep your heart young. Båda exempel är långväga från dunderhiten The Story från plattan med samma namn (2007). Texten i That wasn’t me skildras i ett självförverkligande perspektiv, betraktat utifrån. Men det är lite svajigt emellanåt. Innan plattan når sitt slut har flera spår passerat med ett ganska glanslöst innehåll.

Louice Petersson

Lyssna hellre på: Feist

SAMUEL HÄLLKVIST

Variety of loud

(Boogie Post Recordings)

Betyg: 3/5

När Samuel Hällkvist fick äran att göra Jazz i Sverige-plattan 2010 blev resultatet en häpnadsväckande fullträff, där han helt ointresserad av allt vad genregränser och normalt musikaliskt sunt förnuft heter, skapade vild musik där death metal, frijazz, country, med mera blandades friskt på en av det årets bästa plattor. Och även om hans nya alster är allt annat än ortodox, är den ändå i någon mening mer homogen och stilren, och det vildsinta musikaliska sinnet och det ohämmade gitarrmissbruket förlorar sig i en elektronisk mullermatta, som dränker mycket av Hällkvists uppfriskande galenskap.

Magnus Nilsson

Lyssna också på: Samuel Hällkvist Center (2010).

BOBBY WOMACK

The Greatest Man in The Universe

(XL/Playground)

Betyg: 4/5

Soulveteraner som får en ny injektion har vi hört förut. Men då har det ofta varit producerat som det en gång lät, som i Solomon Burkes Don't give me up från 2002 i John Henrys händer.

Denna gång har britterna Damon Albarn och Richard Russel gjort något mycket mer samtida av Bobby Womacks ärrade och uttrycksfulla röst. Det är små bubblande loopar, syntbeats, samplingar och housetoner i bakgrunden. Precis perfekt avvägt. Och plötsligt uppstår en ny sorts soul, visserligen byggd på traditionen, men i en fräckare förpackning.

Bobby Womack borde se en andra vår med The Greatest Man in The Universe (man kan förstås undra om titeln är inspirerad av svenske The Tallest Man on Earth). För det är han definitivt värd. Bobby Womacks senaste skiva kom för övrigt ut 1994. Så det borde finnas en helt ny generation musikälskare som nu har ett gyllene tillfälle att upptäcka en av soulens verkligt stora manliga sångare, vid sidan av namn som Sam Cooke och Wilson Picket

Anders Tappola

Lyssna på: Please forgive me my heart