Veckans skivor 15/6 2011

047

Elva

(Killing Music)

3/5

Det här är 047s åttonde album sedan starten 2001. Influenserna stavas, som vanligt, Nintendo och Commodore 64. Melodierna sträcker sig dock utanför den traditionella tv-spelsmallen en bit de är generellt väldigt levande och berättande. Men blip-sagan saknar slut. Eller en boss, om man så vill. Det låter ofta som transportsträcka. Intressant blir då undantagen. Let You Go och Everythings Fine sticker ut tack vare ruffare trummor och ger välbehövd attityd till skivan. Trekker, albumets allra starkaste spår, är i mina öron ett oerhört imponerande stycke elektronisk musik. Mer av liknande, tack.

HATEFF MOUSAVIYAN

ALAIN JOHANNES

Spark

(Rekords Rekords)

4/5

Chilenska multiinstrumentalisten Alain är förmodligen minst okänd för sina inhopp i Queens Of The Stone Age och om du gillar det bandets variation är du välkommen. Alain besitter samma lediga gränsöverskridande kreativitet som Josh Homme. Enda regeln på solodebuten, efter mer än 30 års musicerande, tycks vara att det inte finns några regler. Rock blandas med folkmusik blandas med mumlande körer. Det hedrar honom att skivan ändå håller ihop och inte bara blir en rad spridda infall. De åtta låtarna sparkar ibland rejält, trots sin akustiska inramning. Här finns också riktigt vackra ballader. Ett av årets fynd. Missa inte.

OLA CLAESSON

BENNY ANDERSSONS ORKESTER MED HELEN SJÖHOLM OCH TOMMY KÖRBERG

O Klang Och Jubeltid

(Mono Music)

4/5

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte ryckas med när Helen Sjöholm och Tommy Körberg tillsammans med Benny Anderssons orkester sjunger de härliga låtar som Benny och kollegan Björn Ulvaeus samt Kristina Lugn har skrivit till O Klang Och Jubeltid. Det blir verkligen en klang- och jubelskiva där Helen Sjöholms härliga framförande av Kära Syster och En Dag i Sänder, duetten med Tommy Körberg i titellåten O Klang Och Jubeltid samt Tommy Körbergs mäktiga solo i Jag Hör är några av höjdpunkterna. Det här kommer publiken att gilla när Benny tillsammans med sin stjärnspäckade orkester ger sig ut på turné i sommar. Det handlar om genuint svensk musik ut i fingerspetsarna!

BERNE PERSSON

BLAKE

Haze Parade

(Hype Records)

2/5

Finska Blake opererar i ungefär samma musikaliska marker som göteborgarna i Mustasch. Man har till och med en sångare i Aaro Seppovaara som ligger väldigt nära det som kommer ut ur Ralph Gyllenhammars stämband. Den finska varianten är dock betydligt blekare än den svenska. Det haltar både vad gäller låtarna såväl som framförandet där det saknas tillräckligt med klös och energi. Den låt som faller utanför den annars lite sömniga och statiska ramen och ändå lockar till lyssning är den mörka, goth-mättade Talk To Lucifer. Kanske är det detta uttryck Blake skulle försöka sig på att förfina istället?

KLAS LUNDGREN

BLINDSIDE

With Shivering Hearts We Wait

(National)

3/5

Svenska Blindside har lyckats väl utomlands med höga Billboard-placeringar men varit förhållandevis okända på hemmaplan. Detta är något man tänker försöka ändra på med With Shivering Hearts We Wait. Den light-ångestladdade alternativhårdrocken bär stjärnproducenten Howard Bensons signatur. Resultatet av detta är en snygg produktion som är både storslagen och svulstig även om singeln Monster On The Radio har smyckats med väl mycket syntetiska ljud. Bättre låter det då i plattans mest självklara låt It's All I Have där sångaren Christian Lindskog bjuder på en riktigt svåremotståndlig refräng.

KLAS LUNDGREN

DEEP PURPLE

Phoenix Rising

(Edel)

3/5

När Ritchie Blackmore hoppade av Deep Purple 1975 ersattes han av Tommy Bolin. Denna Purple-sättning, som kallas Mk IV, gjorde endast en platta. Come Taste The Band fick ett skeptiskt mottagande när den kom ut men har rätteligen vunnit respekt med åren. Phoenix Rising fångar den kortlivade Mk IV-upplagan live i Japan och USA och även deras historia på DVD. Tyvärr är det bara Glenn Hughes och Jon Lord som låter sig intervjuas i en annars hygglig dokumentär. Livematerialet låter bra, men Bolin hade problem med ena handen vilket gör solot i bl a Highway Star både spännande och plågsamt att höra.

KLAS LUNDGREN

DEPECHE MODE

Remixes 2: 81-11

(Mute)

3/5

Basildons storheter började som syntpop, fick popkänsliga stadiumambitioner, gjorde gothgrungegospel, blev drogfria med lägereldsblipblop och spelar numera syntrockblues. Om detta inte är tillräckligt förvirrande kommer en remixsamling till, med sju av tretton låtar hämtade från deras två senaste album. SixToes version av Peace är en favorit. Intressant överkurs för fansen som vill ha allt, men inget för sansade nybörjare. Finns också som trippel-CD och sex vinyler för de allra tyskaste. Då får man även remixer av Vince Clarke och Alan Wilder.

OLA CLAESSON

DOCTORS & DEALERS

Every Sinner Has A Future

(Bluesong Records)

4/5

Doctors & Dealers, eller Sparrow Lindgren som hon egentligen heter, sjunger personligt och problemtyngt över smarta melodier. Ibland, tack vare de framträdande trummorna och rökiga stråkarna, låter det väldigt likt Amanda Jensen. Producenten Gordon Raphael (The Strokes, Regina Spektor) har skräddat en slim-fit melankolisk popskrud till Sparrow, där låtstrukturerna verkligen accentuerar de listiga texterna. Doctors & Dealers är som en svensk, djupt whiskymarinerad Amélie från Montmartre. Ett av årets bästa kvinnliga album hittills en öppet post-relationskåt Maggio har extremt lite att hämta i jämförelse.

HATEFF MOUSAVIYAN

DOCTOR MIDNIGHT & THE MERCY CULT

I Declare: Treason

(Season Of Mist)

1/5

Hank von Helvete hoppade av Turbonegro, blev en nykter Hans-Erik Dyvik Husby istället och därefter Cornelis med hela svenska folket. Nu när utflykten som bildlik men inte alltför vass trubadur är över väntar den nya gruppen Doctor Midnight & The Mercy Cult där även f d Marilyn Manson-gitarristen Tim Skold ingår. Huvudingredienserna är också ett industriellt Manson-sound kombinerat med punkiga Turbonegro-refränger. Tyvärr saknar Hank, eller Hans-Erik, i detta sammanhang all den charm som gjorde hans insatser roliga i Turbonegro. Här blir han bara en för lyssnaren alltför tålamodsprövande sångare.

KLAS LUNDGREN

FLOGGING MOLLY

Speed of darkness

(Borstal Beat)

3/5

Det femte studioalbumet är här och det var många år sedan jag förälskade mig i Flogging Mollys stirriga folkrock. Deras ess är enligt mitt tycke Drunken Lullabies från 2002. På Speed of darkness har tyvärr lekfullheten bytts ut mot ett mognare sound och texter om USAs finanskris. Oliver boy är dock en lyckad ingrediens i Flogging Mollys humle, malt, jäst och vatten- inspirerade recept. Den lugna So sail on påminner lite om deras gamla takter; för i virrvarret av moshpits har bandet alltid visat att de även hanterar vemodigt vackra ballader. Även om If I ever leave this world alive för evigt kommer att finnas i den högsta divisionen.

LOUICE PETERSSON

IN FLAMES

Sound Of A Playground Fading

(Razzia/Family Tree Music)

4/5

I mötet mellan death metal och Iron Maiden har Göteborgs In Flames lite i skymundan blivit ett av Sveriges största band. Deras fyra senaste skivor har nått Topp 5 och de två senaste har tagit sig till förstaplatsen. Inför sin tionde CD har de 2,5 miljoner sålda exemplar i ryggen. Sedan senast har en av bandets tre huvudsakliga låtskrivare hoppat av, nya inslag dykt upp i ljudbilden och Anders Fridén sjunger mer traditionellt och growlar mindre än tidigare. Musiken är lika tung som minutiöst välarrangerad. Kompromisslöst nyskapande musik välkomnas alltid.

OLA CLAESSON

JAZZBOLAGET

Jazzbolaget

(Ve Leen Music)

5/5

Jazzbolaget är en grupp med rötter i många olika myllor. Basisten Matias Welin och trummisen Kristofer Johansson är exempelvis uppväxta i Växjö, medan saxofonisten Örjan Hultén stammar från Sollefteå. Detta saknar emellertid allt intresse. Mer betydelsefullt är att de alla har rötter som hämtat näring ur den rikaste av all jazzmylla: Här finns tydliga drag av traditionen från Sonny Rollins pianolösa triokonstellationer, men med ett starkt drag av det där som brukar kallas nordisk klang snarare än Rollins hårda Manhattandriv, från Wayne Shorters intensiva sökande, men med ett betydligt svalare temperament, och inte minst från den sene Coltranes meditativa och spirituella verk, men med ett sätt att närma sig musiken som mer påminner om en nedtonad saxofonist som Nat Birchall än om de hundratusentals andra som följt i Coltranes fotspår. Med andra ord är det här en samling musiker som har tagit till sig gräddan av det bästa och förmått smälta om det till något helt eget.

Materialet består av standards, och det är bara att tacka för det eftersom de behandlar också rejält sönderspelade låtar på ett sätt som känns verkligt nytt. I synnerhet har de i Footprints funnit något som inga andra som har gett sig på denna låt har gjort, vilket om något är ett bevis på att trion består av musiker som inte har fastnat i utryck som är andras. Ett viktigt steg på vägen mot detta genuina uttryck har varit att strunta i styrande ackordinstrument, vilket har gett en befriande avskalad musik, där det ibland känns som att man fysiskt kan ta på och röra vid den improvisationsnerv som är kärnan i all jazz.

MAGNUS NILSSON

KID LOCO

Confessions Of A Belladonna Eater

(F.L.O.R)

2/5

Mannen som döptes till Jean-Yves Prieur 1964 har ett minst sagt brokigt CV och ca tio skivor bakom sig. Han har gjort sin eklektiska easylistening-triphop både som musiker, producent och DJ och samarbetat med så skilda artister som Jarvis Cocker från Pulp och skottska rundgångsexperterna Mogwai. Musiken låter som franska kollegorna Air. Det är mjukt och avslappnat, men bitvis skulle det passa i en småläskig film. Trots bra låtar som Too Close To Death och The Morning After och bra inslag i många låtar räcker det inte hela vägen. Versionen av Iggy Pops Passenger får mig i alla fall att skratta.

OLA CLAESSON

KNEZ ROSÈN

Ten Handmade Pieces

It SBI 5/Border Music

2/5

För tre år sedan kom gitarristen och tillika psykologiprofessorn Igor Knez med en spännande soloplatta där han spelade driven gitarr till egna synth- och trummaskinpålägg. Här han dock gått ifrån solojobbet i studion och slagit sig samman med basisten Hans Rosén, och resultatet har blivit en mer svävande och sparsmakad musik, med helt andra referensramar. I vissa stycken är det väldigt bra, men å andra sidan låter ett par spår mest som vardagsrumsjam vilket drar ner helhetsintrycket något. För att inte tala om vissa av herrarnas vokala prestationer sänker en annars ganska fängslande platta rejält.

MAGNUS NILSSON

LASSE STEFANZ

Cuba Libre

(Warner Music Sweden)

3/5

Det är inte utan anledning som Lasse Stefanz rankas som Sveriges mest populära dansband. Kristianstadorkestern har en osedvanlig förmåga att leva upp till förväntningarna på varenda skiva och senaste utgåvan, Cuba Libre, är inget undantag. Olle Jönssons speciella stämma sätter förstås sin prägel på en majoritet av de 15 låtarna men Lasse Sigfridsson visar också sin kapacitet som sångare i När Tunga Moln Har Landat. Det här blir en succé på Malungs dansbandsvecka nästa månad!

BERNE PERSSON

MORBID ANGEL

Illud Divinum Insanus

(Season Of Mist)

2/5

Två nyheter bjuder Floridas dödslegender Morbid Angel på när deras första album sedan 2003 års Heretic nu är klart. Den ena är att David Vincent är tillbaka på sång för första gången sedan 1995 års Domination. Detta är det nog inte många som har någon invändning mot. Den andra nyheten lär inte vara lika omtyckt av alla, nämligen att stora delar av plattan flirtar friskt med industrirock. Å ena sidan låter det fullkomligt naturligt och Morbid Angel vinner givetvis poäng på att man på ett sätt inte kompromissar, å andra sidan tappar man bort en del av det primala dödsrens man ändå är känd för.

KLAS LUNDGREN

NEIL YOUNG

A Treasure

(Reprise/Warner)

3/5

I mitten av åttiotalet gjorde Neil Percivald Young yeehaa-country och skivbolaget stämde honom - han lät inte som Neil Young. Det här spelades in live 84-85 i samband med Old Ways och bandet International Harvesters med fler fiol- än gitarrsolon. Inte en musikalisk höjdpunkt, men bättre än väntat. Get Back To The Country från Re-ac-tor är en av topparna med redan då gamla Are You Ready For The Country och ännu äldre Flying On The Ground Is Wrong. Nothing Is Perfect och fem till debuterar officiellt. Skivan är onekligen mest för de förtappade som dreglar bara av ordet Archives.

OLA CLAESSON

THE REFRESHMENTS

Ridin' Along With The Refreshments

(Darrow/Naxos)

4/5

Få musikstilar dras så ofta och envist i dyngan som rock?n?rollen, och ofta av folk som påstår sig älska den. Frisyrer och kläder tycks viktigare än det lika självklara som svårfångade gunget. För svänget är inte så enkelt att sätta som det verkar. The Refreshments kan och de kan ordentligt. De skriver, med Joakim Arnell i spetsen, dessutom lysande låtar att sätta tänderna i. På Go Baby Bird, Cool Is A Rule och Cherry Pop Flavoured Lips sitter varenda tillslag där det ska. Några stillsamma låtar visar att de är snälla innerst inne. Inget är svårare att uppnå än det självklara.

OLA CLAESSON

TAKE THAT

Progressed

(Polydor/Universal)

2/5

Mitt i Take Thats återföreningsturné efter höstens återföreningsskiva Progress kommer en utökad återföreningsskiva under namnet Progressed. Åtta nya låtar har lagts till Progress och vips – ett dubbelalbum. Allt i den stora glädjen över att Robbie Williams är tillbaka i det numera nästintill medelålders pojkbandet. De nya låtarna spänner från folkpopsinspirerad sentimentalitet (When we were young) och blippiga ballader (Wonderful world) till synthmattor och slagfärdiga refränger (Love love) och storslaget i Killers-stil (Beautiful). Välsnickrat, rätt så trist.

HELENA SÖDERLUNDH

TWIN ATLANTIC

Free

(Red Bull Records/EMI)

1/5

Minns ni i början på 2000-talet, då bandet The Calling spelades frekvent på radion? Hitten över alla var ju Wherever You Will Go. Twin Atlantic låter ungefär så. De är som någon slags Glasgow-tappning, 10 år senare, på band som gör knäckebrödshård mjukrock med gymnasial lyrik utan identitet. Sen kan jag störa mig något oerhört på en missvisande låttitel som Apocalyptic Renegade. Skulle man vilja höra musik som får en att vilja ta sönder saker och spontan-muska tanter kunde det varit en bra början att döpa den till något sådant. Men. Den är mycket löjlig. Precis som resten av albumet. Bläe.

HATEFF MOUSAVIYAN