Skivor

Veckans skivor 2011.10.05

Skivor

Det går utmärkt att bugga till Nisse Hellbergs nya platta, konstaterar Helena Söderlundh. Klas Lundgren kan inte annat än att ge högsta betyg åt nyutgåvan av Pink Floyds klassiker Dark side of the moon. Men frågan är om lyxversionen är värd alla pengarna?

Artikeln publicerades 5 oktober 2011.

CANDICE NIGHT
Reflections
(Minstrel hall)
2/5
Night är känd som ena halvan av folkrockduon Blackmore's Night som hon har tillsammans med äkta maken och omtalade träbocken Richie Blackmore, före detta gitarrist i Deep Purple och Rainbow. För den insatsen, och sin beryktade personlighet, har Night mötts av hatkampanjer som får Yoko Ono att framstå som älskad. Lite imponerande ändå. Tyvärr gör den här glassigt producerade solodebuten inget gott. Arrangemangen och syntarna, för att inte nämna de hemska Nickelbackgitarrerna, får Celine Dion att framstå som avskalad och nyskapade. Det är mer Disney än Sandy Denny.
OLA CLAESSON

CHICKENFOOT
III
(Ear Music)
3/5
Chickenfoots andra platta har behandlats med en liten och rätt misslyckad dos humor och kallas därför III. Det kunde i och för sig varit värre då arbetsnamnet var IV. Musiken som de välkända amerikanerna Sammy Hagar, Joe Satriani, Chad Smith och Michael Anthony levererar är i alla fall klart godkänd om än inte speciellt äventyrlig. Det handlar om stabil amerikansk hårdrock som präglas starkt av Hagars inblandning. Different devil och Come closer är extra tillgängliga och kan nog betyda en del radiospelning i hemlandet och desperationen i Three and a half letters fångar intresset extra mycket.
KLAS LUNDGREN

CHRIS DUARTE GROUP
Blues in the afterburner
(Provogue/Mascot Label Group)
2/5
Det är trendigt att ta till det förhatliga begreppet gubbrock så fort en man som fyllt 35 hänger på sig en gitarr och skruvar upp volymen. Men det är så här den låter när den är som värst, gubbrocken. Stelbent, onyanserad och med gitarrsolon som vägrar ta slut. Det är mycket skinnväst, bakvänd keps och ölhävning. Är man full på en rockklubb kan det kanske fungera, men på skiva håller det inte, trots teknisk kompetens och bra låtar som Bottle blues och Summer?s child. Countryn i I?ve been a fool har också charm. Synd på så rara ärtor.
OLA CLAESSON

DU PACQUE
Erotique Du Pacque
(Reverbkrig/Versity Rights)
1/5
Det svenska fyrmannabandet Du Pacque gör en elektroniskt driven slags powerindie. Man använder sig utav mörka, ylande gitarrväggar som grundrecept i alla de nio låtarna på förstaplattan Erotique Du Pacque och det låter väldigt, väldigt enformigt. Spontant känns det som om en smutsig oäkting till Evanescence och Rammstein har fattat visst tycke för Pink Floyds mest primitiva psykadelika. Ljudet hade verkligen behövt andrum, det är sällan jag tilltalas av ett konstant högtempo och att det låter som om det vore inspelat mitt i natten i en tunnel på autobahn är inte heller till Du Pacques fördel. Ingen övertygande debut.
HATEFF MOUSAVIYAN

HULDRELOKK
Trolledans
(Westpark)
3/5
Kerstin Blodig, Mia Gunberg Ådin och Liv Vester Larsen debuterar med ruskigt välarrangerad trestämmig sång på norska, danska och svenska och spel på bland annat gitarr, bodhrán, bouzouki och fiol. Allt är akustiskt och inspelat live i studion. Medlemmarna har ett gemensamt CV som är längre än långt. Sångerna de spelar är en blandning av eget och andras. För de av oss som tycker danska är lite knepigt att förstå finns ett texthäfte som dessutom innehåller kortare texter om låtarnas bakgrund. Namnet huldrelokkk är förresten taget från skogsnymfens lockrock. Prova på egen risk.
OLA CLAESSON

JAMES MORRISON?
The awakening
(Islands)
3/5
Mannen bakom You Give Me Something är tillbaks och har faktiskt utvecklats en bit sedan sist. Han har låtit den höstiga Starbucksrösten vandra bort ifrån James Blunt och lite närmare Al Green. Att instrumentationen är återhållsam, och inte sådär Michael Bublé-svulstig, blir också till Morrisons självklara fördel. Dessvärre tror jag att det måste släppa på ett personligt plan innan 27-åringen kan närma sig toppbetyg. Nu hör vi en välbekant vit soulpop som lär låta i romcoms med typ Hugh Grant. Bara han lät sin röstresurs samsas med lite mörkare textförfattande så hade han genast stigit i graderna.
HATEFF MOUSAVIYAN

LESLIE WEST
Unusual suspects
(Provogue)
3/5
Leslie West är mest känd för två saker, sin roll som drivande kraft i bluesiga och hårt rockande Mountain sedan sent 60-tal och att han var väldigt tjock. Det sistnämnda har bidragit till hans diabetes-2 och amputation av ett ben alldeles nyss. Innan detta lyckades han spela in Unusual Suspects där starka bluesbaserade låtar som One more drink for the road och Mud flap mama samsas med material som mer är att klassa som välskriven rock. En uppsjö gäster som Slash, Billy Gibbons och Zakk Wylde gör det hela extra intressant och visar vilken respekt West har hos generationen som kom efter honom.
KLAS LUNDGREN

LONEY DEAR
Hall music
(Dear John/Cosmos)
4/5
Emil Svanängens Loney Dear är senaste svenska bidraget till bloggvärldens ständiga jakt på nästa stora grej. Han förtjänar all framgång. Senaste åren har han turnerat, turnerat och turnerat. Skiva sex sedan 2003 gör det lätt att förstå varför han är så eftertraktad och har kontrakt med självaste Sub Pop i USA. Här finns lite av Bon Ivers lågmälda pampighet, fast utan skägg och mer välkammat. Eller om Bach haft toppluva. Skivan har genomgående samma tonfall. Stilpoäng också för speltiden - 35 värmande minuter som tål att repeteras. Utmärkt sällskap under både mulna och soliga höstdagar.
OLA CLAESSON

NISSE HELLBERG
Flod av eld
(Metronome/Warner)
4/5
2006 kom Nisse Hellberg ut med sin oförställda kärlek till rotsrock, rockabilly och blues på soloskivan Snackbar blues. Sedan följde En tiger i tanken och En modern man av bara farten. Det har varit en fin resa. Spelglädje och det tajtaste svänget den här sidan Atlanten. Nyskapande har det inte varit. Men bra.
Kanske har det ändå uppstått en mättnadskänsla. Kanske kan man inte krama mer ur det här konceptet?
Jodå. Nu kommer fjärde soloskivan på samma tema, Flod av eld.
Men, Nisse Hellberg är en intelligent man. Han inser när det är dags att få in nytt blod. Och hur man gör det på bästa sätt.
Husbandet Helltones finns kvar men är förstärkt av Niklas Medin (orgel) och klassikern Sven Zetterberg (munspel och gitarr). Det blir ett bredare spektrum. Både ståbas och finlirande elektriska gitarrer.
Framför allt finns det en ny ton på Flod av eld. Nisse Hellberg har släppt in känsla och sound från sitt ursprung – Wilmer X. Det hörs på flera sätt. Dels i de råare, rockigare låtarna, som Tabu café och 99 och bara en kvar. Dels, och kanske framför allt, i de melankoliskt popsmarta. Sådana som för tankarna till Wilmerlåtar som Bränner ett brev och Slaget om en flickas hjärta. Här finns titelspåret, men också Pil av silver, Flickan i cement och Den andra kinden. Klassiskt snickrade poplåtar på en grund av mollackord.
På Flod av eld har Nisse Hellberg lyckats få ihop sin egen, unika kombination, kanske bättre än någonsin tidigare. Han uppfinner ingen ny musikgenre. Han gör fortfarande bluesrocklåtar som är så enkla att de verkar gå att göra i sömnen, men lägger till spelglädje, attack och finurliga texter. Och i den världen släpper han in popkänsla och melankoli.
Smolken i bägaren är att några låtar inte håller samma höga klass som övriga, som Bo Diddley-pastischen Jag är en skakad man. Snygga gitarrer, men inte så mycket mer. Och den som får utslag av dansbandsbas bör nog inte lyssna på Kan inte sätta stopp. Men det är ju sådana låtar som ingår i "det nya" Nisse Hellberg-konceptet. Det är ingen nackdel om det går att bugga till låtarna.
Jag säger: Ska man nu bugga, så gör man det med fördel till Nisse Hellberg.
HELENA SÖDERLUNDH

PINK FLOYD
The dark side of the moon – Immersion box set
(EMI)
5/5
Pink Floyd hade utvecklats från sina tidiga dagar med finurlig pop signerad Syd Barret till en, speciellt tack vare sina ambitiösa liveframträdanden, respekterad grupp som ändå inte riktigt fått till det där riktiga genombrottet. Sedan kom The dark side of the moon 1973 och allt ändrades. Här lyckades gruppen på alla plan och skapade en odiskutabel klassiker där allt stämde. Musiken var lättillgänglig men kändes samtidigt tidlös, Waters texter rörde vid universella ämnen på temat galenskap med ett oerhört fokus och enkelt språk utan att göra avkall på det filosofiska djupet. Som grädde på moset gjorde Storm Thorgerson ett lika enkelt som genialt omslag. Idag är det den tredje mest sålda skivan i världshistorien och borde vara en självklarhet i varje skivsamling. Nya versioner har givits ut med jämna mellanrum och Immersion-boxen är den mest luxuösa hittills med två böcker, diverse krims-krams och sex skivor. Tyvärr är det bara originalplattan och en alldeles utmärkt livespelning från 1974 där hela verket framförs som är oumbärligt. Detta kan man få om man köper den likaledes aktuella Experience-utgåvan och då sparar man dessutom 1000 kr. Gör så.
KLAS LUNDGREN

RÄFVEN
Svensk kultur
(Räfven/Naxos)
4/5
Bandet skriver att skivan är en "direkt kommentar till Sverigedemokraternas syn på svenskhet, kultur och tradition". Folkmusik kan tolkas som en hyllning till när alla bodde i röda stugor, hette Sven och Inga och var troende kristna. Räfven blandar så att nya färger och smaker uppstår. Svensk folkmusik, romerska toner och inslag från Balkan. Bandet är åtta man stort och tempot bitvis smått vansinnigt. Blåsinstrument brottas med fiol, dragspel och gitarr. Glädjande nog är utförandet lika sprudlande som tanken bakom är allvarlig. Bevara Sverige dansande.
OLA CLAESSON

SEBASTIAN BACH
Kicking & screaming
(Frontiers)
3/5
Skid Row steg som en sol och sjönk som en pannkaka mellan '89 och '95. Grunge och osämja mellan Sebastian Bach och de andra utgjorde orsaken. Skid Row har fortsatt med andra sångare och Bach som soloartist. Kicking & screaming är till stora delar ett styrkebesked som visar att den mesta glöden fanns hos sångaren. Dream forever har en refräng som Enuff Z'nuff inte hade skämts för och i I'm Alive och Wishin visas gammal klass i balladerna. Titelspåret är en rökare som går att lägga jämte det bästa på Skid Rows Slave to the grind. Tyvärr drar några dalar bland topparna ner helhetsintrycket något.
KLAS LUNDGREN

HANS THEESSINK
Jederman remixed (the soundtrack)
(Blue groove/Sony)
3/5
Att blanda egna låtar med bidrag från sanna mästare (Waits, Jagger/Richards, Cash, Diddley, Lowe, Charles, Mayfield och Hank den förste av Williams) är antingen väldigt modigt eller korkat. Eller både och. Holländarens tolkningar är personliga och de fyra egna låtarna kommer lite i kläm, även om Mother?s advice och Cuckoo med gospelkör tillhör topparna. Det är ändå svårt att motivera de här versionerna när originalen finns där ute. Och att försöka utcasha Cash är dömt att misslyckas. Theessink är annars utmärkt med både gitarr och sång.
OLA CLAESSON

TOLVAN BIG BAND
Tarantula Suite
(Kopasetic)
4/5
En av förra årets största musikaliska upplevelser var när Tolvan Big Band en novemberkväll på Palladium framförde Cennet Jönssons magnifika Tarantula Suite. Nu har stycket äntligen kommit ut på skiva, och det är bara att luta sig bak i lyssnarfåtöljen och
njuta av kombinationen Sveriges bästa storband spelar musik av en av landets mest framstående kompositörer. En del av kraften från konserten har väl gått förlorad i studion och några överraskningar bjuds man inte på, utan det är i någon mening klassisk tolvan/Jönsson-musik; väl framförd och med många lysande solister. Inte minst Cennet Jönsson själv, som skapar magi med sin sopransax.
MAGNUS NILSSON

UDO METZ
Vandringar
(Egen produktion)
1/5
Hallänningen Udo Metz lär ha gjort sex skivor innan denna. Men det är knappast så att man känner för att uppsöka närmsta skivantikvariat för att leta reda på dem. I vart fall inte om de påminner om detta hans senaste alster. En och annan av låtarna är i och för sig någorlunda OK musikaliskt, även om de ointressanta dussinnumren överväger. Men Metz teatraliska och föga välklingande sång är långt från njutbar, och den har inget av hans raspiga förebilders sträva charm. Texterna i sin tur verkar uppenbart aspirera på någon sorts djupsinne, men det är ingen överdrift att säga att resultatet hamnar väldigt långt från pretentionerna.
MAGNUS NILSSON

WE WERE PROMISED JETPACKS
In the pit of the stomach
(Fat Cat/ Border)
3/5
Kalvigt, spretigt och ettrigt var debutalbumet löftesrikt. På uppföljaren har den unga skotska kvartetten mognat.
De som hörde emo-vibbar då, lär fokusera än mer på dem nu när soundet blivit fläskigare och låtarna blivit ännu mer episka – WWPJ har också haft framgångar i USA där de turnerat med Jimmy Eat World.
Med en referensram som går lite längre bakåt tyckte jag att WWPJs kontrast mellan frenetiskt gitarrvevande och ett hårt klart sound å ena sidan och Adam Thompsons sköra röst å andra mer påminde om Wedding Presents. Nu har inslagen av modern postpunk tagit över och det är dramatiskt – utan att bli manierat.
BO STRÖBERG