Veckans skivor 20120627

Can

The Lost Tapes

(Spoon/Mute)

Betyg: 5/5

The lost tapes var egentligen aldrig försvunna. Det var bara det att ingen orkade gå igenom de 50 timmar av osorterat material som Irmin Schmidt förvarat hemma hos sig sedan Can's studio utanför Köln såldes till Rock'n'popmuseum 2007.

Förrän nu.

Trippel-cd:ns tre timmar består i huvudsak av helt färdigmixat material som av olika anledningar aldrig gavs ut; inspelningar som inte fick plats på de album de var avsedda för och soundtracks till filmer som inte blev av. Här finns även ett par liveupptagna låtar samt några stycken som är att betrakta som nya skapelser som Kumo (Jono Podmore), Schmidts långvariga samarbetspartner, mixat ihop av råa inspelningar.

Materialet är från 1968–1977, alltså bandets hela reella existens. Här finns till och med några spår med David Johnson, flöjtisten som var med i bandet innan Can skivdebuterade. Här finns ungefär lika många låtar med sångaren Malcolm Mooney som Damo Suzuki.

The lost tapes box tar plats i Cans discografi på ett sätt som gör att historien måste skrivas om. Väger man in – utöver konstnärlig kvalitet – även bredd och omfång överglänser den Cans samtliga klassikerstämplade album.

Det här är alltså en kulturhändelse av stora mått.

Krautrocken var, då det begav sig, inte mycket mer än en marginalnotering. Men Can kom att sätta spår i allt från post-punk till post-rock. John Lydons PiL, Mark E Smiths The Fall, Pete Shelley i Buzzcocks, Cabaret Voltaire, Brian Eno, Talking Heads, Radiohead och Portisheads Geoff Barrow är bara några som låtit sig inspireras. Tar man en låt som den råmanglande Graublau förebådar den faktiskt även Joy Division. Och inflytandet från Can och andra krautband som Neu! och Faust är idag mer betydande än någonsin.

Det är lätt att räkna upp artister som påverkats av Can, men betydligt svårare att i Cans musik höra var de själva hämtade sin inspiration. Keyboardisten Irmin Schmidt och basisten Holger Czukay hade sina bakgrunder i musikteoretiska studier, trummisen Jaki Liebezeit i frijazzen, och den tio år yngre och förtidigt bortgångne gitarristen Michael Karoli i den samtida rockmusiken. Och visst finns beröringspunkter med Captain Beefheart, John Cage, Sly Stone och Velvet Underground. Men Can ingår inte i någon specifik tradition utan uppfann en ny egen musik som hade jazzens frihet, soulens groove, musique concrètes experimentlusta och rockens råhet. Det kan låta primitivt och science fiction på samma gång.

På The lost tapes finns Cans hela spektra.

Det är väldigt svårt att välja ut höjdpunkter då allt är bra. Långa och suggestiva Dead Pigeon Suite (förmodligen avsedd för albumet Ege Bamyasi) och Messer, scissors, fork and light står ut, medan koncisa Millionenspiel är Can i ett nötskal. I Waiting for the streetcar, Deadly Doris och Midnight sky visar Malcolm Mooney sin mest shamanistiska sida. I Midnight Men hörs idéer som sedan återkom i Hunters & Collectors på Landed från 1975, Cans sista riktigt bra album innan de blev lite lama. Men även det senare materialet, som här ges ut för första gången, visar att de hade kvar gnistan.

BO STRÖBERG

IGGY POP

Après

(Thousand mile inc/Border)

Betyg: 0/5

Min hand har rört vid Iggy Pops mage (den var kall och blöt). Detta höll jag länge som ett av mitt livs stora ögonblick. Men det är inget jag skryter med längre. Punkfarfar har ramlat ned från sin piedestal och blivit en vilsen och patetisk föredetting som varje gång han går in i studion pissar på sin egen grav.

På Après sjunger han evergreens, framförallt franska sådana, med ett crooner-vibrato så överdrivet att man inte vet om man ska skratta eller gråta eller sätta på Tony Bennett istället. Här finns även versioner av Beatles-låten Michelle (pinsam) och Harry Nilssons Everybody's talkin' (stendöd).

BO STRÖBERG

THE OFFSPRING

Days go by

(Sony music)

Betyg: 2/5

The Offspring har ett sound som man lätt känner igen, mycket tack vare Dexter Hollands lätt desperata och gapiga röst, och man har inte rört sig speciellt långt musikaliskt sedan genombrottet 1994 med Smash. Days go by är, precis som förra plattan, producerad av Bob Rock. Han har förvisso gett plattan ett spänstigt och dynamiskt ljud, men den melodiösa och till övervägande delen alltför flåshurtiga punken ger ändå ett väl endimensionellt intryck. Nya singeln, Cruisin California (Bumpin' in my trunk), som låter lika mycket sommar som titeln antyder, är det dock svårt att inte falla för.

KLAS LUNDGREN

LINKIN PARK

Living things

(Warner music)

Betyg: 3/5

Linkin Park slog igenom med debuten Hybrid theory, vilken kom 2000 och sålde i miljontals exemplar. Living things är bandets femte album som, efter den lite mer experimentella föregångaren A thousand suns, tar bandet tillbaka till det ursprungliga soundet. Det betyder mycket gitarrer, stora lätt emo-färgade refränger och rikligt med elektoniska utsmyckningar. Mest spännande blir det dock i melankoliska och pianodominerade Roads untraveled och folkmusikklingande Skin to the bone. Living things är som bäst när den letar sig en bit från huvudfåran och hade vunnit ytterligare på extra svärta.

KLAS LUNDGREN

RUSH?

Clockwork angels?

(Roadrunner)?

Betyg: 4/5

Clockwork angels tar i viss mån Rush tillbaka där man startade i mitten på 70-talet då långa låtar fyllde en LP-sida och berättade en historia. Denna gång breder man till och med ut sig över hela skivan. Låtarna står dock fint var för sig och ett musikaliskt konceptalbum med återkommande teman är det inte tal om. Det tuffare anslaget, som kom tillbaka i och med Vapor trails 2002, består och speciellt Geddy Lees bas är riktigt fet. Rush är fortfarande vitala och man får faktiskt leta sig tillbaka till 1987 års Hold your fire för att hitta något lika vasst som Clockwork angels i deras katalog.

KLAS LUNDGREN

GOJIRA

L'enfant sauvage

(Roadrunner)

Betyg: 4/5

De båda bröderna och fransmännen Joe och Mario Duplantier i Gojira har sakta men säkert ökat sin popularitet för varje platta och L'enfant sauvage, deras femte i ordningen, markerar debuten på ett stort bolag. Det är en massiv attack av trögt flytande och mullrande metal som trots detta också ger ett svävande och nästan avantgardistiskt intryck. En låt som Explosia känns som en mörkare variant av Panteras Walk parat med Neurosis kalla och karga tonkonst. Gojira bjuder således på rejält tuggmotstånd, men den som har alla tänder i behåll och en portion tålamod blir i slutändan rikligt belönad.

KLAS LUNDGREN

R. KELLY

Write me back

(SONY MUSIC)

Betyg: 2/5

En övervägande del av låtarna på nya albumet avhandlar R. Kellys kärleksliv (läs: sexdrift). Han är dessvärre inte tidernas mest fascinerande berättare – flera av de platta betraktelserna känns som återvunna över nya melodier bara, vilket förstås är tråkigt. Vare sig produktionerna rör sig nära ett Raphael Saadiqskt Motown eller klyschig sängkammarsoul påminner han som den snuskiga farbrorn i vit kostym på din kompis bröllop, han som pendlar mellan att stöta på alldeles för unga tjejer och mima passionerade Barry White-ballader med stängda ögon. Viagra-stinn, substanslös r&b som egentligen dog ut 2004.

HATEFF MOUSAVIYAN