Annons
Nyheter

Veckans skivor: 22 feb 2012

Inget av veckans skivsläpp får våra recensenter att gå upp i brygga. Varmast känslor väcker Albin Gromer med sitt mogna debutalbum. Helena Söderlundh beskriver 21-åringen som en mer elektronisk arvtagare till Timbuktu: "Båda har samma attack i sitt berättande. Samma självförtroende och samma skånska diftonger. Till och med samma mustasch."
Nyheter • Publicerad 22 februari 2012
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 
Foto: 

DANI WILDE

?Juice me up

Annons

(RUF RECORDS)

3/5

I kategorin skivor som förvisso är väldigt bra men ändå känns onödiga är vi framme vid Dani Wildes tredje album. Efter två bluesdoftande föregångare är fokus nu på sydstatssoul och Wilde har helt klart haft siktet på Otis Redding, Sam & Dave, Buddy Guy och Aretha Franklin. Snyggt arrangerat, framfört, skrivet och sjunget. Har man inte de ovan nämnda artisterna hemma i hyllan eller på datorn, så visst, varför inte? Då kommer man bitvis få byxorna avblåsta. Men varför ska man äta hamburgare om man har en rejäl stek liggandes? Med fler egna ideér hade det här lätt kunnat bli en fyra. Frustrerande.

OLA CLAESSON

WINHILL/LOSEHILL

Swing of sorrow

(TYRANDORA)

3/5

Musik som terapi? Sångaren och låtskrivaren Jonas Svennem Lundberg förlorade sin mamma och det här är hans sorgearbete som bitvis ändå låter glatt rent musikaliskt. Det är en sorts musik som kommer få alla recensenter att nämna The Band, men egentligen ligger ett samtida namn som Band Of Horses närmare till hands. Särskilt om de haft Justin Vernon (Bon Iver) på sång. Nitton låtar på en dubbel-CD är mycket. Tyvärr känns helheten mindre än de enskilda delarna - för låtarna håller genomgående hög klass. Det är också möjligt att det kommer växa med tiden.

OLA CLAESSON

Annons

FAIR OHS

Everything is dancing

(HONEY HIGH RECORDS)

2/5

Fair Ohs tar ett kryddmått flummigt Of Montreal-pulver och kastar det över sig själva. Det sprattlar till lite. Och så vips. Ironiskt blodtörstiga, på jakt efter inget mer än ett gott skratt. Lekfulla, nyansrikt hjärndöda komp inte helt främmande för Wu Lyf-anhängare uppenbarar sig. Det säger ingenting. Bandet försöker jobba i redan upptrampade Vampire Weekend-spår utan att riktigt vinna någon mark och framstår verkligen som sist på bollen när det gäller akter som vill göra avslappnad spontanpop. Det finns mer underhållande likheter att tillgå.

HATEFF MOUSAVIYAN

THERAPY?

A brief crack of light

(BLAST RECORDS)

3/5

Annons

Nordirländska Therapy? fortsätter att hitta nya vägar med nya given. Gruppen utvecklar det som kunde höras på Crooked timber från 2009 och bjuder denna gång på ännu mer dissonant och krokig musik full av olika rytmer som nästan stångas fram. Bandet har flyttat sig en rejäl bit från de popfyllda låtar som för ett kort tag tog dem till toppen i och med 1994 års Troublegum. Den musikaliska själen har trots stilbytena förblivit intakt. A brief crack of light kommer troligen inte att innebära någon ny storhetstid för Therapy?, men deras vilja att vägra stå still håller dem fortfarande intressanta.

KLAS LUNDGREN

DEN SVENSKA BJÖRNSTAMMEN

Ett fel närmare rätt

(GOLDENBEST RECORDS)

4/5

Gruppen från Norrköping som gör electropop från hjärtat behöver nog ingen närmare presentation. Låten Ett fel närmare rätt känns lika brokig och ungdomlig som bandet gör. Men det finns något otvingat och befriande med plattan. Det är så långt ifrån pretentiöst och regelrätt som man kan komma. Det är ömsom kassa texter, ömsom oväntade ljudeffekter, men inbäddat i ett fint hölje av kreativitet, musikalitet och musikglädje. De givna hitsen Vart jag mig i världen vänder och Svalkar vinden samsas med nya guldkorn som Mörkt kallt ljus och Indie train. De lekfulla kontrasterna skapar ett medryckande glädjerus, värt att lyssna på.

LOUICE PETERSSON

MARTIN SOLVEIG

Smash

Annons

(MERCURY)

3/5

Med succéhiten Hello tillsammans med Dragonette letade Martin Solveigs musik sig utanför de givna houseklubbarna. DJ:n och producenten från Paris gör lättuggad house med popinslag för gemene man. Framtiden är ganska lätt att förutspå. Radiosuccé och remixer på exempelvis The night out och Big in Japan känns givet på lounger och klubbar runt om i landet. Spåren håller behaglig längd, vilket känns ovanligt för genren. Samarbetet med Dragonette återkommer på fyra av de tio spåren men vissa låtar blir tyvärr väl tramsiga. På plattans sista hälft finner vi de bästa spåren som Get away from you och Lets not play games.

LOUICE PETERSSON

MAVERICK SABRE

Lonely are the brave

(MERCURY)

3/5

När Amy Winehouse fick sitt stora genombrott ville alla skivbolag hitta nästa nya stora engelska soulsångerska och varken Duffy eller Adele har förlorat på det. Nu har någon kommit på att en manlig Amy Winehouse också skulle kunna fungera. Debutskivan har hunnit nå topp tre i England, Irland och Skottland och inte utan anledning. Här finns snygga låtar som sticker ut och bubblar av talang. Lyssna på Let me go, Cold games och särskilt No one. En akustisk version av Sam Cookes A change is gonna come visar att Sabre också låter utmärkt i mer avskalade sammanhang.

OLA CLAESSON

Annons

ISLANDS

A sleep & a forgetting

(ANTI)

4/5

Det råder inte brist på småputtriga män med grund i country och soul, stämsång och skägg (fast utan skägg). Och varför skulle det? Vackert plockade gitarrer, värmande orgel och charmigt om att vakna utan den man vill vakna med. Allt är med andra ord som det ska. Men de är inte bara stereotyper enligt formulär 1A. Ibland är det skevt och avigt, ibland dansant. Det skadar inte. Den känslomässiga och musikaliska spännvidden påminner om ett sockerfritt Wilco, även om Nick Thorburns röst inte kryper lika nära som Jeff Tweedys. Lyckad melankoli med glädje och glädje med melankoli.

OLA CLAESSON

KRANTZ?

Euphoria

(KRANTZ/ DIN CD)

3/5

Annons

Instrumentalrock kan vara hemskt. Främst för att de som sysslar med det ofta är av den sorten som tycker att ett snabbt solo är ett bra solo. Richard Krantz är mer av den sorten som tycker stämningen och atmosfären är viktigare än att pricka av så många skalor som möjligt. På hans andra soloskiva blandas surfgitarrer och Dave Gilmour med mer jazziga kompositioner. Rock och jazz, men märk väl inte jazzrock. Om man går runt och undrar vad Göta Tranebergs damhockeylag har för sig när de inte spelar hockey dyker de upp och körar. Musik för avkopplat lediga dagar när solen skiner.

OLA CLAESSON

ERJA LYYTINEN

Songs from the road

(RUF RECORDS)

3/5

Att de finska träsken inte står efter de i Louisiana när det gäller att utgöra bästa tänkbara mylla för bluesgitarrister är Erja Lyytinen ett gott bevis på. Hennes slideguitarspel är helt vidunderligt, och jag kan faktiskt inte komma på en enda i dag levande bluesvirtuos som hon inte skulle spela skiten ur med en gäspning. Samtidigt är det inte bara fingerfärdighet hon besitter, utan också en stark rytmkänsla och en djup insikt i den för bluesen så viktiga traditionen. Synd bara att hennes ständiga dyk ner i slätstruken vit Nashvillerock gör skivan till en ojämn bergochdalbana mellan oerhört bra och kollosalt intetsägande.

MAGNUS NILSSON

ALBIN GROMER

Album

Annons

(Svenska inspelningar/Universal)

4/5

"Mina tankar är dina tankar fast det vet du knappast om" i falsett över en försiktig elektronisk slinga.

När Albin Gromer framförde sin Här inne hos mig på förra P3 Guld hände det något. "Bäst på galan" sa många. Timbuktu tog med sig Albin Gromer på sin sommarturné och ett skivkontrakt på Sveriges största skivbolag landades.

Men Albin Gromer, från Malmö, var ingen färsking. Nu är han 21 år, men har gjort musik sedan han var 15. Har gett ut låtar och ep:s under flera år. Han skriver, spelar, sjunger, arrangerar och producerar själv.

Från början var nischen elektronisk r'n'b på skånska. Under arbetet med fullängdsdebuten Album har det breddats. Albin Gromer har plockat in stråkar och elgitarrer och det är både pop och hiphop. Men först och främst är det soul. Soul som i D'Angelo i Jag minns, soul som i Eric Gadd eller Kaah i Än så länge.

Dessutom är det lätt att utnämna Albin Gromer till en softare, mer elektronisk arvtagare till tidigare nämnda Timbuktu. Båda har samma attack i sitt berättande. Samma självförtroende och samma skånska diftonger. Till och med samma mustasch.

Men Albin Gromer har en annan ansats. Det är stillsammare. Mer eftertänksamt. Texterna är poetiska och vemodiga. Hela skivan är en berättelse om att växa upp från tonåring till vuxen. Om att avsluta ett knepigt förhållande och att hitta tillbaka till det igen. I texterna vänds pronomen fram och tillbaka. Atomer rimmas med Albin Gromer. Sedan kärlekspoesi som "när jag springer bredvid dig tar ett maraton en minut".

Att vänta med sitt debutalbum flera år in i karriären är inget ovanligt i dag. Det gör också att vi får långt mer drivna debutanter. Albin Gromer är ett gott exempel. Han har självförtroendet att våga hålla kvar i taktpinnen trots att det stora skivbolaget klivit in. Han har producerat alla spår utom ett, där Salem al Fakir och Saska Becker hjälpt till (Tillsammans). Den där småskitiga karaktären finns kvar i låtarna, det som skapar precis rätt tuggmotstånd.

Som när disiga beats möter uppklippt Adele-piano och stråkar i Jag tror på dig. Det blir vackert.

Annons

HELENA SÖDERLUNDH

KARL NYHLIN

The Jacobean Lutenists

(DB PRODUCTIONS)

5/5

Den engelska renässansen hade inte bara Shakespeare och maffiga hovintriger att gotta sig åt, utan också en rad framstående kompositörer av musik för luta och andra stränginstrument. Mest känd är kanske John Dowland, men jämte honom fanns en lång rad andra kompositörer som skrev musik som konstnärligt sett inte ligger Shakespeares dramer efter. Att levandegöra denna ofta melankoliskt stillsamma musik är en konst som Karl Nyhlin behärskar till perfektion. Teknik, känsla och inlevelse går i hans spel ihop i en helhet som gör att denna drygt 400 år gamla musik känns fräschare och mer angelägen än det mesta av modernare datum.

MAGNUS NILSSON

SLEIGH BELLS

Reign of terror

(MOM+POP/SONY)

Annons

3/5

Ett ganska stiligt fallande matrix av långa, distade gitarrsekvenser är grunden på Sleigh Bells nya. Derek E. Miller matar ut svepande mörk, ljudlig noisepop medan hans kvinnliga kollega Alexis Krauss sjunger på noterbart lägre volym. Det är medvetet osynkat, ett stilgrepp av duon. Effektfullt? Tja, faktiskt. Det är designad smutsighet för bra för att avfärdas som pretentiös. Monotont, spydigt. Snäppet grövre än ditt average indieband, mer poserande än en traditionell hårdrocksgrupp. Som om ett råare Cults mötte upp ett argt Metric och gick på svartklubb för att slåss i dyra kläder.

HATEFF MOUSAVIYAN

LAIKE

Långt från stadslivets dån

(Les cousins/ Kudos)

2/5

Christofer Ståhle från Malmö/Växjö-bandet Mashbrick and the Horns of Plenty kallar sig Laike när han släpper sin solodebut på en walesisk folkmusiklabel – och det är möjligt att svenska texter tillför en exotisk charm för internationella lyssnare, precis som med Dungen. Vilket inte är det enda de har gemensamt. Det handlar, som titeln antyder, om landsbygdsromantik och nyproggig civilisationskritik. Den akustiska folkpoppens retrokänsla förstärks av flöjt och mellotron. Här finns fina ögonblick men överlag känns det ofullgånget och inte helt övertygande. Ståhles röst är lite anonym och vekheten vänds inte till en styrka.

BO STRÖBERG

THE TROUBLED THREE

Annons

Moving on

(HEPTOWN RECORDS)

3/5

Rockabillyn har misshandlats av förvisso välmenande dansband de senaste åren. Men här - elva låtar på 25 minuter - görs saker rätt. Här finns också saxofon och en charmig dos texmex. Vill man ha musik som dansar eller spelar luftgitarr av sig själv tills solen går upp har man kommit rätt. Produktionen skulle kunna vässas några steg, men de egenskriva låtarna håller genomgående hög klass. Om man stör sig på att många av låtarna inte är längre än två minuter finns det en repeatknapp, inte minst på (Let me) satisfy your soul och Ride my bike. Ännu ett band till vill se live-listan.

OLA CLAESSON

KRISTOFER ÅSTRÖM

From the eagle to the sparrow

(STARTRACKS)

3/5

Kristofer Åström från Luleå har hunnit med att släppa fyra soloalbum när det nu är dags för det femte. From the eagle to the sparrow är insvept i en dyster slöja. De vackra, om än vemodiga melodierna, omsluter de vackert trevande texterna och lämnar lyssnaren behagligt berörd. Den akustiska gitarren blir en given hörnsten. Kristofer Åström förtrollade mig med Twentyseven på albumet Sinkadus 2009 och uppföljaren From the eagle to the sparrow är närapå lika bra. Generellt sett är denna skivan betydligt mer sammanhållen än Sinkadus, men mer lågmäld. Med tydliga kopplingar till den gode Elliott Smith, allra tydligast på Taser gun.

LOUICE PETERSSON

Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons