Skivor

Veckans skivor: 27 april

Skivor Artikeln publicerades

Veronica Maggio imponerar med Satan i gatan, Nouvelle Vague tar hjälp av Vanessa Paradis på nya skivan och Uriah Heep är fortfarande att räkna med.

Veronica Maggio
Satan i gatan
Pop
(Universal)
Betyg: 5/5
Det 30-åriga stjärnskottet från Uppsala satte sitt namn på kartan redan 2006 med debutalbumet Vatten och bröd. Men kanske förknippas hennes genombrott än tydligare med Vinnaren är?(2008). Då lät hon soulen ta plats, Oskar Linnros skötte produktionen och till viss del låtskrivandet. Maggio ville då visa hur mångfacetterad hon är genom olika teman på skivan.
Idag vet nästan alla vem Veronica Maggio är. Hon behöver inte teman, hon behöver inte Linnros. Hon har sin finstämda strupe och den kommer hon långt med. Men ensam är inte alltid stark, med på framgångsresan har hon Christian Walz som har ärvt Linnros roll. Även Markus Krunegård har ett finger med i spelet. Satan i gatan drar igång med en fullträff redan i titelspåret, som både text- och produktionsmässigt är hiskeligt bra. Låtarna löper sedan på med en innehållsförteckning som skvallrar om raserade relationer och blöta utekvällar i sus och dus. Även om Veronica Maggio idag har sambo och en liten son, så kan man ana att Satan i gatan handlar om resan dit, till familjelyckan.
Hennes sätt att förmedla musiken gör att hon känns trovärdig, med ett enkelt och beskrivande språk fångar hon känslan som i en ask. Man förstår exakt hur hon kände sig när relationen brast, när hon ensam vandrade hem från klubben, eller när goda vänskapsrelationer känns som sekel iväg. De raka och smarta texterna är absolut en av albumets styrkor. Likaså det faktum att hon kan göra en nertempolåt med vemodig text utan att den blir till en klyschig ballad. Christian Walz gör ett kanonjobb och Veronica Maggio har visat att hon fortfarande är intressant.
Lyssna på:Satan i gatan och Jag kommer.
LOUICE PETTERSSON

Alessi’s Ark
Time Travel
Pop/rock
(Bella Union)
Betyg: 3/5
Inledande Kind Of Man är slut innan den hunnit börja. På detta andra album från Alessi Laurent-Marke finns däremot annat som sätter sig. Det är mjukt, stillsamt, följsamt och ofta så försiktigt att fåglarna utanför fönstret inte behöver bli överröstade. Ibland blir det lite för mysigt, även om solen skiner. Lite mer salt hade inte skadat och låtskrivandet skulle kunna vässas, men talang saknas inte. I Lesley Gore-covern Maybe I Know hittar Alessi ett tonläge hon gärna hade fått använda fler gånger. On The Plain, Stalemate och The Robot ger också mersmak.
Lyssna också på:Laura Marling – I Speak Because I Can (2010).
OLA CLAESSON


The Airborne toxic event
All at once
Rock
(Universal)
Betyg: 3/5
Indierockbandet från Los Angeles debuterade för tre år sedan. Efter flitigt turnerande i såväl USA som Storbritannien började bandet sakta uppnå erkännande i musikvärlden. Enligt mig är All at once ett album som är lite splittrat, som att de inte riktigt har hittat sin nisch. Detta till trots blir ingen av de elva låtarna ett magplask. Tvärtom är det spår med olika styrkor. Den spröda All for a woman och Flogging Mollyliknande It doesn't mean a thing är två exempel. Den rockiga Welcome to your wedding day och U2-typiska Half of something else är ytterligare två. En salig röra av intryck med andra ord, men långt ifrån dåligt.
Lyssna på:Half of something else
LOUICE PETERSSON

Steve Earle
I’ll Never Get Out Of This World Alive
Countryrock
(New West)
Betyg: 3/5
Det är konstigt att Earle aldrig fått ett genombrott här, närbesläktade Bruce Springsteen har ju länge varit nära egen majoritet i riksdagen. Första skivan med egna låtar sedan 2007 doftar country och irländsk folkmusik. Steve har i perioder levt hårt och skivans titel avslöjar temat dödlighet. Här finns God Is God om de insikter han fått av att vara nykter, svampiga Meet me in the alleyway gungar skönt och This city är hämtad från tv-serien Treme. Låtarna håller en jämn och bra nivå, men de stora utropstecknen saknas för en akustiskt återhållsam Earle.
Lyssna också på:Train A Comin’ (1995).
OLA CLAESSON

My Passion
Inside this machine
(Spinefarm/Cosmos)
Rock/Metal
Betyg: 1/5
Det brittiska rockbandet My Passion bildades 2005. Sedan dess har bandet turnerat flitigt, främst på hemmaplan. Två år efter debutplattan Corporate Flesh Party släpps uppföljaren Inside this machine. Dessvärre går de 14 låtarna mig ganska obemärkt förbi, de driver runt till havs utan att hitta rätt hamn. Det är för mesigt för att vara bra metal och det är för slätt för att vara bra rock. Skivan har en alldeles för kommersiell prägel för att bandet ska tas på allvar. Det finns dessutom redan på tok för många sådana här band; Nickelback, Dead by april, Bullet for my Valentine och Evanescence, för att nämna några. Det räcker nu.
Lyssna hellre på:Nine inch nails.
LOUCIE PETTERSSON

Times new viking
Dancer Equired
(Wichita/Cosmos)
Noisepop
Betyg: 2/5
Tidigare i våras tokhyllade jag Cloud nothings mycket på grund av att den melodiska medryckigheten klarar att stå pall för allt, tillåt mig, oljud. Renheten lyser inte igenom smutset på alls samma vis här. Har svårt att uppskatta alldeles för sökt kassettbandskvalitet på musik daterad 2011 och Times New Viking är väl ungefär det sista bandet i världen som skulle ta hänsyn till sin publik. Dancer equired är en punkstrukturerad, i-dont-give-a-fuckig studie i hur man på 14 spår retar gallfeber på lyssnaren. Stundtals kan faktiskt rätt fina melodier titta fram under soptunnetrummorna, men till föga räddning.
Lyssna hellre på:Cloud Nothings.
HATEFF MOUSAVIYAN

The Soup
Souperman
(Chank records/ Musichelp)
Cocktailjazz
Betyg: 3/5
The Soups musik hör hemma i stereomöbeln i det oskuldsfulla 1960-talets heltäckningsmattevardagsrum. Stilsäkert kopierar den svenska frilansmusikercombon dragen i svunna tiders orgelbaserade cocktailjazz. Jämfört med de något flummigare och nördigare Trummor & orgel – som nyligen gjorde ett fint gig i Växjö – är The Soups inspirationskällor bredare. Det låter Jimmy McGriff, Jimmy Smith, Booker T, snutfilmer och Meters. Souperman är en sval, skön och elegant platta. Men musiken är så utpräglat retro att man saknar den nimbus som är halva grejen med originalen, alltså autenticiteten.
Lyssna hellre på:Trummor & Orgel: Thunderball sessions.
BO STRÖBERG

Dynazty
Knock You Down
(StormVox Records)
Hårdrock
Betyg: 2/5
Dynazty är ett gäng från Stockholm som efter en självfinansierad debutplatta lyckades intressera Peter Stormare och hans skivbolag StormVox. Det är kommersiell hårdrock med fokus på klistriga refränger som i det långa loppet blir väl påfrestande även om det är professionellt utfört. Hunger For Love har till exempel en irriterande likhet med Roxettes The Look. Lite bättre blir det i covern på förra årets vinnande bidrag från melodifestivalen, This Is My Life som Anna Bergendahl framförde, vilken i Dynaztys version påminner om både Whitesnake och Skid Row. Knock you down bör trots detta undvikas.
Lyssna hellre på:Skid Rows debut 1989.
KLAS LUNDGREN

Poisonblack
Drive
(Hype Records)
Hårdrock
Betyg: 2/5
Finländska Poisonblack släpper sitt fjärde album med Drive. Bandet spelar en lätt goth-influerad metal som också har en hel del likheter med Metallica och då främst det som återfinns på deras Load-platta. Futile Man, som i och för sig är en av plattans bästa låtar, lånar friskt av Bleeding me och A good day for the crows riff är nästan exakt samma som i Metallicas 2 x 4. Till och med Ville Laihiala fraseringar verkar vara utformade för att låta så likt James Hetfield som möjligt tillsammans med lite Ville Valo-suckar. Tyvärr är likheterna inte charmiga utan mer som en tråkig och suddig kopia.
Lyssna hellre på:Metallicas Load från 1996.
KLAS LUNDGREN

Septic Flesh
The Great Mass
(Seasons Of Mist)
Hårdrock
Betyg: 4/5
Septic Flesh är ett grekiskt band som spelar symfonisk death metal med skyhöga ambitioner och man använder sig av Prags filharmoniker för att nå ända fram. Det lyckas också till stor del och de får i sina bästa stunder kombinationen death metal och klassisk musik att kännas som något fullständigt naturligt. Det blir både primitivt och sofistikerat på samma gång. A great mass of death trollbinder med sin släpighet och Mad Architect skulle kunna tjäna som definition av ordet suggestiv. Skulle Celtic Frost ha låtit liknande det Septic Flesh presterar om de hade haft tillräckligt stor budget 1985?
Lyssna också på:Celtic Frosts To Mega Therion (1985).
KLAS LUNDGREN

Uriah Heep
Into The Wild
(Frontiers)
Hårdrock
Betyg: 3/5
Uriah Heep tillhörde nästan de riktigt stora i början på 70-talet med plattor som Look at yourself och Demons and wizards. Kvar från den tiden är bara gitarristen Mick Box som hela tiden sett till att bandet har turnerat även om skivproduktionen ibland varit sporadisk. Into the wild låter till stora delar mycket som klassiska Uriah Heep även om den nye trummisen Russel Gilbrooks dubbla baskaggar ger en ny dimension. Kanonlåtar som den perfekta vuxenhårdrocken i I can see you och det episka numret Kiss of freedom med riktigt fet Hammond-orgel visar att Uriah Heep fortfarande är att räkna med.
Lyssna också på:Uriah Heeps underskattade Sweet Freedom (1973).
KLAS LUNDGREN

Nils Berg Cinemascope
Popmotion
(HOOB Records)
Jazz
Betyg: 3/5
Nils Berg besitter den goda egenskapen att få idéer som ligger ganska mycket vid sidan av vad alla andra hittar på, vilket gör att det alltid är ett äventyr att lyssna till hans förehavanden. Popmotion är inget undantag, eftersom den bygger på musik från Japan, USA, Ghana, Brunei, Sverige och Indien som han har hittat på You Tube, och sedan klippt sönder och använt som inspiration och bakgrund till kompositionerna på skivan. Resultatet har blivit en tämligen udda och meditativ musik som bär starka drag av filmmusik och modern konstmusik. Men dessvärre är den kanske inte till alla delar lika spännande som idén som ligger bakom.
Lyssna också på:Nils Bergs Sailors Fighting in the Dancehall.
MAGNUS NILSSON

Explosions in the sky
Take care take care take care
(Bella union)
Postrock
Betyg: 3/5
Efter fyra års tystnad ut­ökar Texasbandet skivutbudet i facket postrock. Trots de sparsamma sex låtarna bjuder Explosions in the sky på en trekvarts musikbölja. Spåren har flera gemensamma nämnare, det är taktfast och pompöst. Soundet känns skitigt fast på ett vältvättat sätt, lite lagom helt enkelt. De väl tilltagna minuterna per låt skapar utrymme för enorma variationer. När man just tycker att en låt börjar bli lite tjatigt enformig tar den ett nytt andetag och ändrar form. Alltför ofta har jag dock inte det tålamod som krävs. Men för den tålmodige postrockaren tror jag att detta album kan få många guldstjärnor i kanten.
Lyssna på:Last known surroundings.
LOUICE PETTERSSON

Cat’s Eyes
Cat’s eyes
(Polydor)
Alternativ
Betyg: 3/5
The Horrors-sångaren Faris Badwin och operasångerskan Rachel Zefirra har tillsammans bildat duon Cat’s Eyes. Bandets första och självbetitlade album är en spretig historia som blir allra bäst i låtar som The best person I know och I knew it was over, där finstämmig sång och pianotoner dominerar och som sämst i Sooner or Later, som mest är ett virrvarr av ljud. Cat’s Eyes är ett band och en debutskiva värd att lyssna på. När låtarna väl är bra, och det finns en del, så är de otroligt bra. Om bandet lyckas nischa sig så kommer vi definitivt att höra mer av dem i framtiden.
Lyssna på:The Best Person I Know.
IRENA POZAR

Nouvelle Vague
Version française
(Discograph/Kwaidan)
Pop
Betyg: 4/5
Med Joy Divisions Love will tear us apart, i en solbränd och loj bossa nova-version, gjorde Marc Collin och Olivier Libaux de absurda stilkollisionerna till sitt koncept. Efter tre album med covers på angloamerikansk new wave recyclar man den här gången franska låtar. Originalen tillhör inte popens globala kanon och detta album kom först ut i Frankrike ifjol under titeln Couleurs sur Paris. Med sin finessfulla chanson-pop är albumet Nouvelle Vagues mest helgjutna. En rad gästvokalister gör sensuella tolkningar av bland andra Indochine, Etienne Daho, TC Matic, Les Rita Mitsouko och Mano Negra.
Lyssna även på:Vanessa Paradis egna album (hon är en av gästerna här).
BO STRÖBERG