Skivor

Veckans skivor

Skivor Artikeln publicerades

Pavement är återsamlade. Både i verkligheten och på en skön Best of. Bo Ströberg tycker till lite om bandet som förändrade indierocken. Andra som recenseras denna vecka är Joan Armatrading, Gorillaz, Black Rebel Motorcycle Club, Liars, Salem Al Fakir och Sambassadeur.

JOAN ARMATRADING
This charming life
(Hypertension)
4/5
Det kändes orättvist när Tracy Chapman slog igenom med sitt självbetitlade debutalbum 1988, sålde mångfaldigt platina och blev något av banerförare för kvinnliga singer/songwriters. Inte för att Chapmans verk saknar kvalitet. Utan för att hon låter så lik Joan Armatrading.
Hon hade debuterat redan 1972 och redan släppt 14 album där en handful är riktigt bra. I skymundan har Armatrading sedan fortsatt skapa sin genreöverskridande musik. I år blir hon 60 men på hennes nya album är den unika rösten intakt. Även låtssnickrandet är typiskt. Den trista produktionen får man ha överseende med.
BO STRÖBERG

BASIA BULAT
Heart of My Own
(Rough Trade/Border)
4/5
2007 debuterade kanadensiska singer/songwritern Basia Bulat med Oh My Darling. När det är dags för det andra albumet blommar det ut på allvar. Basia pendlar mellan det lågmälda och det kraftfulla, och hennes röst har precis den styrka som krävs för det som behövs för tillfället. Ett litet pikant vibrato, precis som hos Buffy Saint-Marie, gör att det är svårt att värja sig. Stråkar, piano, blås, allehanda stränginstrument som autoharpa och banjo tillsammans med pampiga körer ramar in många av låtarna. Men framför allt är det ett kraftfullt trumbeat som gör skillnaden jämfört med ordinarie singer/songwriters.
ANDERS TAPOLA

BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB
Beat the devil's tattoo
(Abstract Dragon/Cooperative/Bonnier Amigo)
3/5
De Oasis-inspirerade låtarna ogillar jag av samma anledning som jag alltid ogillat Oasis - det är musik som en tom pose. Även de The Jesus & Mary chain-inspirerade sakerna känns gjorda. Ja, ni ser, jag ingen större fan av Black Rebel Motorcycle Club. Jag tycker de är överskattade, det finns så många andra som gör det här bättre, som får det att bränna till och uttrycker desperation på ett mer trovärdigt sätt.
Ändå har Beat the devil's tattoo sina stunder. Titelspåret, Concience Killer och River Styx är bra dronig blues-punk. Synd att de inte kan släppa Madchester-inslagen.
BO STRÖBERG

BROKEN BELLS
Broken bells
(Columbia/Sony)
3/5
The Shins ledare James Mercer vet hur man skriver vemodiga popmelodier med solsken i blick. Brian Burton aka Danger Mouse, flitigt anlitad producent och ena halvan av Gnarls Barkley, kan skruva till både elektroniken och beatsen, men ändå lyckas leda det hela i den hittiga riktningen. När de två nu sammanstrålar i bandet Broken bells är de väl medvetna om varandras begåvningar. Även om Burtons vildaste utflykter får träda tillbaka för de vackra, mollbaserade melodierna. Ett litet stråk av psykedelia strilar sakta längsmed de stillsamma sångerna som är lika oklanderliga som de är väl anonyma.
ANDREAS WESTERGREN

DARK TRANQUILLITY
We Are The Void
(Century Media)
3/5
We Are The Void är det nionde studioalbumet från göterborgska Dark Tranquillity som fortsätter den inslagna vägen med att leverera ännu mer melankolisk och melodiös death metal. Av de mer traditionella och snabbare numren är det egentligen bara The Fatalist som sticker ut ordentligt. Dark Tranquillity må definieras som melodisk death metal men när det lyfter på riktigt drar det mer åt black metal-hållet som i den vindpinade Arkhangelsk eller den briljanta avslutningen och kolossen Iridium där Mikael Stanne varvar det normala growlandet med riktigt mörk och snygg ren sång. Mer av den varan tack.
KLAS LUNDGREN

THE DON DARLINGS
The shortest straw
(Alleycat)
3/5
The Reverend Collum, bördig från Texas, heter sångaren i debuterande Göteborgsbandet The Don Darlings. Det här gänget verkar trivas på mycket sunkiga whiskeybarer. Det musikaliska landskapet hade passat utmärkt i en film av Sergio Leone tonsatt av Ennio Morricone. Det vill säga det är mycket ökenvibrerarande ödsliga och mörka toner. Blandat med en dos bredbent rock och hederlig gammal country. Inget uppseeneväckande alls egentligen, men ganska snyggt utfört i sin genre.
ANDERS TAPOLA

GORILLAZ
Plastic Beach
(Parlophone/EMI)
3/5
Det mest imponerande med Damon Albarns nya seriefigursplatta är den samling artister han fått med sig. Lou Reed, Clash Mick Jones, Bobby Womack, Mark E Smith, Mos Def, De La Soul, Snoop Dogg och Hypnotic Brass Ensemble bidrar alla på ett eller i några fall flera spår. Damon och hans kumpaner vandrar fram i en dystopi skapad av gamla syntar och Damons förkärlek till dub och reagge. Skönt släpigt i sina bästa stunder, som i Rhinestone Eyes och den av Lou Reed New York-präglade Some kind of nature. Emellanåt låter det dock väl lojt och ofokuserat.
ANDREAS WESTERGREN

LIARS
Sisterworld
(Mute/Playground)
5/5
Kursändringar skadar ofta trovärdighet men i Liars fall har varje nytt steg visat på en självsäkerhet och integritet som väcker respekt. På Brooklyntrions femte album är danspunken borta och de har insett att industrirock som fokuserar för mycket på aggressivitet blir kvävande.
Sisterworld präglas av ett genomgående allvar, som hos Einstürzende Neubauten, parat med ett kantigt sväng som hos Tv on the radio, postpunkavantgardism som hos This Heat och Wire, hotfullhet a la Killing Joke. Lägg där till episka orkesterinslag, drömska gitarrer och krautrock. Och de får allt att gå ihop till något stort och väldigt säreget.
BO STRÖBERG

KARL NYHLIN
Kellner & Weiss – Works for lute
(dB productions)
3/5
Nyhlin är 36 år och har spelat luta i många sammanhang, både som solist och i olika orkestrar. Den här skivan är hans solodebut och han har valt att framföra verk av två 1700-talskompositörer, Silvius Leopold Weiss och David Kellner. Den förstnämnde blev berömd lutenist hos en kung i Dresden medan Kellner mer i skymundan försörjde sig som kyrkomusiker i Stockholm. Men Kellner fick också erkännande och till och med Haydn hade synpunkter på hans musik. Den sociala skillnaden mellan de båda lutenisterna lär höras i kompositionerna. Karl Nyhlin spelar både mjukt och stringent.
PO ÅSTRAND

PAVEMENT
Quarantine the past: The best of Pavement
(Domino/Playground)
4/5
"You can never quarantine the past" sjunger Stephen Malkmus i låten Gold Soundz som får inleda denna karriärsammanfattande best of och låna namn till densamma. Det är tio år sedan Pavement splittrades, nu är de återförenade och en halvårslång världsturne tar dem till Sverige och Way out west i sommar.
Under sin tioåriga existens släppte Pavement riktiga album och förändrade indierocken, definerade lo-fi:n.
Då – 1989/90 när Pavement släppte sina första singlar – lät de inte som några andra band. Idag låter alla indieband som Pavement. Frågan är det finns något annat enskilt band som lika snabbt fått ett lika stort inflytande. Och frågan är om det inte hade räckt med debutalbumet Slanted & Enchanted 1992. På deras andra album, Crooked rain, crooked rain från 1994, slipades uttrycket. För mycket tyckte en del av oss. Cut Your hair var så välfriserad och hittig att vi riskerade förlora Pavement till en större publik som vi inte ville ingå i. Att så många som 16 av de 23 låtarna på den här samlingen är hämtade från singlar och album fram hit säger också en del.
Quarantine the past bjuder inte på några outgivna obskyra inspelningar utan är en representativ karriärsammanfattning lämpad som introduktion. Av de 23 låtarna är det tidigaste spåret Box Elder, den poppigaste låten från bandets debut, femlåtars-EP:n Slay Tracks (1933-1969) inspelad på fyra timmar den 17 januari 1989, och som tack vare Wedding Presents coverversion hjälpte fram bandet. Senast daterade spåret är Spit on a stranger, från Pavements finalalbum Terror Twilight inspelat hösten 1998. Även om Pavement förändrades under resans gång, försökte förnya sig, hitta nya stigar - lite nya sound, lite jammiga utsvävningar – förblev den pavementska kärnan i musiken sig lik.
Pavement skrev ett nytt kapitel i indierockens historia men allt uppstod naturligtvis inte ur tomma intet. Pixies hade banat vägen med sina tvära kast mellan vackert och ruffigt, popmelodier och utlevande gitarrattacker (hör In the Mouth of a desert). Sonic Youth var gudfäderna som visade hur man vrider upp förstärkarna (hör Mellow Jazz Docent). The Fall spelade också en roll (hör Two States och Fight this generation). Men ur dessa influenser och Malkmus fantastiska sinne för romantiska popmelodier föddes något nytt. Pavements sha la la-melodier var "oironiska" som Rolling Stone-journalisten Rob Sheffield så träffande uttrycker det i sin bok Livet är ett blandband.
I Unseen Power of the picket fence – ett uddaspår som finns med på den utökade återutgåvan av Crooked Rain, crooked rain – sjunger Malkmus om sitt gamla favoritband REM och räknar upp låtarna på deras andra album Reckoning och förklarar att Time after Time var den låt han gillade minst.
Här har vi en nyckel till att Pavement blev ett band som så många kunde älska så ömt och innerligt. De var som vi, lika nördiga.
BO STRÖBERG

PIJTANDEWEFALL
Hong Kong, baby
(Despotz rec/Playground)
4/5
Det jag gillade med riot girrrl-vågen i början av 1990-talet – främst då de mindre kända banden som kom i kölvattnet av Bikini Kill, Bratmobile och Huggy Bear – var den våghalsiga entusiasmen. Om de råkade använda poplåtsklischéer, begå stilbrott eller göra andra "fel" var inget som bekymrade dem. Lite som Raincoats en generation tidigare.
De fyra finskorna i Pintandwefall har samma attityd. Resultatet blir en bubblande och spräcklig kompott som är punkpop, riffig garagerock och spattig new wave i en enda rolig röra som hålls samman av en glad ivrighet.
BO STRÖBERG

SALEM AL FAKIR
Ignore this
(EMI)
3/5
Salem Al Fakir är framme vid det tredje omvittnat svåra albumet. Den överbegåvade multimusikertalangen har denna gång bokstavligen slängt ut alla instrument ur studion. Istället har han satt sig ner vid datorn. Experimentlustan finns kvar, soulen och popsymfonierna likaså och infallsvinklarna är ungefär lika många som på debuten This is who I am från 2007. Men det blir ändå till sist lite väl kallt och kliniskt bland alla ettor och nollor. Klart bäst är faktiskt hans bidrag till Melodifestivalen: Keep on walking. En hjärnmask omöjlig att få ur huvudet just nu.
ANDERS TAPOLA

SAMBASSADEUR
European ?
(Labrador/Border)
3/5
?Förra albumet Migration fick många att jubla för två år sedan. Indiepopkvartetten från Göteborg förenade 60-talet med 80-talet på ett alldeles elegant sätt. Det låter ännu mer nu. Anna Perssons svaga röst har också blivit något starkare och mer stringent. Det fläskas på med stråkar och storslagna arrangemang, men den där romantiskt charmiga och lite sorgsna skevheten finns ändå kvar. Sambassadeur kan måhända slänga av sig prefixet indie snart?
ANDERS TAPOLA

TERRY LYNN
Kingstonlogic 2.0
(Despotz records/Playground)
3/5
På myspace ligger videon till Kingstonlogic med en grymt cool och säker Terry Lynn i sin egen Kingstonförort Olympic gardens, även kallad Waterhouse. Det är ingen idyll precis. Knark, vapen, poliser. Allt till ett elektroniskt supersväng. Låten finns med på jamaicanska Terry Lynns debutalbum, som Despotz records tagit till Sverige. Lynn har jämförts med M.I.A., fast rätt så mycket hårdare. Det är kulspruteljud, dancehall och electro, till texter om en hård och fattig verklighet. När det är sådär explosivt blir det också riktigt bra, även om det inte håller hela skivan ut.
HELENA SÖDERLUNDH

TURIN BRAKES
Outbursts
(Cooking Vinyl)
2/5
Olly Knights och Gale Paridjanian i engelska Turin Brakes slog igenom samtidigt som Elbow och Starsailor för sådär tio år sedan i det som kallades new acoustic movement. Här på sitt femte studioalbum gör fortfarande sin folkinspirerade men slätstrukna pop, som i sina bästa stunder får mig att tänka på Jeff Buckley och José González, men oftast känns som en blek kopia av Coldplay eller varför inte svenska Eskobar. Det är tjusigt gjort, med stråkar och körer och klockspel utan att kännas överlastat, men tyvärr är låtarna inte på väg någon vart. Det blir för trist.
HELENA SÖDERLUNDH

VOICE OF THE SEVEN THUNDERS
Voice of the seven thunders
(Tchantinler/Border)
5/5
När det akustiskt folkmusikaktiga och kvasiorientaliska – som tidigare placerade Rick Tomlinson i samma fack som 60/70-talets folkpsychtrubadurer – kombineras med fuzzigt gitarrgnidande och monoton groove blir associationerna andra. Musiken på Voice of the seven thunders ansluter sig till den jammiga och rockiga sidan av krauten: som tidiga Amon Düül II och stundtals även Neu! och Can. Men också svensk instrumentalprogg när pulserande partier glider över i susande och knastriga experiment som glider över i akustiska stycken. Och det är helheten, albumkänslan, som gör det så starkt.
BO STRÖBERG