Veckans skivrecensioner 11 juli
CHRIS BROWN
Fortune
(Sony Music Entertainment)
Betyg: 1/5
För några år sedan dök Birrogeneratorn upp på nätet. Det var en virtuell tombola som innehöll Marcus Birros allra vanligaste ord och uttryck. När man startade generatorn slumpade den fram en splitterny krönika av Birro, som för att visa vilken värdelös skribent han är. Precis samma sak skulle jag vilja prova på Chris Brown och hans ihåliga R&B-goja.
Nya skivan Fortune domineras av själlösa ballader i ett såsigt mid-tempo. De fyra undantagslåtarna är som ljudslig epilepsi där laserstrålar och stroboskop skjuter hejvilt kring de mobbade basslingorna i någon slags försök att lamslå dansgolvet med mixerbordets alla effekter samtidigt.
Egentligen spelar det ingen större roll hur fort det går runt omkring honom, Brown framstår lika transparent oavsett takt.
Gästspelen från Big Sean, Wiz Khalifa och i synnerhet Nas höjer ribban märkbart under de korta stunderna de medverkar.
Det är sällan R&B- och hiphopalbum tjänar på att dundra in alldeles för många features, men i fallet Fortune tror jag verkligen att helheten hade fått fler dimensioner om man tog in hjälp från fler förmågor. Chris Brown är, tyvärr, inte tillräckligt fängslande på egen hand.
En märkbar lågpunkt på släppet är faux-snuskiga 2012, där vår hjältemodiga protagonist ska ha samlag med en tjej, för att rädda jorden från sin egen undergång – inget annat spår brister så mycket i logik och kontext som det här. Annat minnesvärt från Fortune är när Chris Brown ska klippklättra (!) för att bevisa sin kärlek till ännu en objektifierad hona. Det här är inget album jag någonsin skulle vilja lyssna på igen.
Hateff Mousaviyan
Lyssna hellre på: Frank Ocean – Channel Orange
AHLBERG, EK & ROSWALL
Vintern
(Dimma)
Betyg: 4/5
Ibland är folkmusik traditionsbevarande. I?bland traditionell med ny fräsch luft. Den här oftast dans-anta musiken – men med inbyggd melankoli – är väldigt uppfriskande. När man skriver om svensk folkmusik är det lätt att börja prata om att man ser milsvida skogar och sjöar framför sig. Det blir lätt klyschigt, men läs gärna mellan raderna. Emma Ahlberg på fiol, Daniel Ek på gitarr och Niklas Roswall på nyckelharpa och moraharpa imponerar minst sagt på sin debut och man glömmer att det bara är tre personer som spelar. Och låt er inte avskräckas av skivans titel. Musiken funkar även i sommar.
Ola Claesson
Lyssna på: Huldrasviten
DIRTY PROJECTORS
Swing lo Magellan
(Domino Records)
Betyg: 2/5
Brooklyn-bandet släpper sitt sjätte album och de är redan kända för sin experimentella indierock, men på Swing lo Magellan tar Dirty Projectors det experimentella ännu ett steg längre. Det finns så många influenser och egensinniga vägar från David Longstreth med band, att för en ovan lyssnare kan skivan tas för en samlingsskiva av olika artister. Låtmaterialet spretar, men bland de bättre spåren finns trummande About to die, titelspåret och Impregnable question. I bland doftar det Vampire Weekend och i?bland, som See what she seeing, osar det Owl City. Tyvärr tar den bittra smaken överhanden.
Louice Petersson
Lyssna hellre på: Vampire Weekend
THE CROOKES
Hold fast
(Fierce Panda)
Betyg: 4/5
Tio låtar, 33 minuter. Det är underbart otålig slyngel- indie med precis lagom biffig ljudbild, skönt tempo och det där lilla extra som Sheffield-kollegorna i Arctic Monkeys saknade på sitt senaste giv. Om någon hade försökt utvinna essensen i Japandroids och Girls genom ett par svarta stuprörsjeans hade det låtit ungefär såhär. The Crookes följer upp sin lite förbisedda debut utan pardon och omsvep, med en avundsvärt konkret idé av hur de vill låta. Bandet brinner ivrigt i nuet, sådär som bara riktigt bra up-and-comers kan göra och det är, om än kortvarigt, väldigt underhållande att se.
Hateff Mousaviyan
Lyssna på: Sal Paradise
NILE
At the gate of Sethu
(Nuclear Blast/Warner)
Betyg: 4/5
Efter en viss sorts arbetsdag kan en dos väldigt teknisk dödsmetall från Greenville i South Carolina vara exakt vad man behöver. Låtarna heter bland annat The inevitable degradation of flesh och Natural liberation of fear through the ritual deception of death. Texterna är inspirerade av mysticism, historia och religion. Mörkret från Black Sabbath möter kompromisslösheten hos John Coltrane. Allt är ruskigt välarrangerat och detaljerat – varje låt innehåller uppslag och idéer som ett mindre nogräknat band kunnat krama en hel skiva ur. Och kraften framåt imponerar. Mäktig upplevelse.
Ola Claesson
Lyssna också på: Behemoth – Evangelion (2009)
SERJ TANKIAN
Harakiri
(Warner)
Betyg: 3/5
Serj Tankian har många järn i elden. System of a down återförenades förra året med ett antal spelningar som följd och förutom den nu aktuella och tredje soloplattan är ytterligare tre i det närmaste färdigställda. Det är även denna gång en mix av alla möjliga influenser som inkluderar allt från hårdrock till electronica och österländska tongångar. Det går att hitta en hel del vassa låtar, som titelspåret och Butterfly, även om det spretar väl mycket för att fungera fullt ut som en helgjuten upplevelse. En platta med Serj Tankians sång är i vilket fall som helst alltid värd att låna ett öra till.
Klas Lindgren
Lyssna också på: System of a downs Toxicity (2001)
EL-P
Cancer 4 cure
(Fat Possum)
Betyg: 4/5
Jamie Meline figurerar i hiphop- och producentkretsar under namnet El-P och han är värd att lägga på minnet. Cancer 4 cure innehåller en skön dynamik. El-P:s rhymes kommer nästan attackvis för att sedan växlas med intressanta produktioner uppbyggda på elektroniska sound. Det är fräscht och uppfinningsrikt, precis som gästspelen, här av Paul Banks och tidigare med Trent Reznor. Mäktigaste spåren är The full retard och True story och under de knappt 50 minuterna plattan snurrar byggs en respekt upp för det som dundrar ur högtalarna. Elegant.
Louice Petersson
Lyssna även på: Flyentology (cassettes won’t listen remix)-El-P, Trent Reznor
