Veckans skivrecensioner 130424

IGGY & THE STOOGES

Ready to die

(Fat Possum/Border)

Betyg: 3/5

Iggy Pop har varit en parodi på sig själv de senaste 30 åren. När punkrussinet – han fyllde 66 i söndags – döper sitt album till Ready to die hoppas man att han har åstadkommit något stort, ett sista ryck som återupprättar hedern, ett värdigt eftermäle.

Nå?

Iggys två föregående album, Préliminaires (2009) och Après (2012), med crooning på franska var så genanta att jag ryser bara av att behöva nämna dem. I jämförelse är det här är en rejäl uppryckning – vilket inte säger så mycket.

De elva album Iggy Pop gjort sedan 1982 års Zoombie Birdhouse, hans sista riktigt bärkraftiga skiva, har i många fall varit rena pekoralerna. Men i ärlighetens namn måste jag påminna om att det också funnits flera stunder av överraskande vitalitet och tyngd – American Ceasar (1993), Naugty Little Doggie (1996), Beat 'em up (2001) och Skull Ring (2003) rymmer samtliga låtar där Iggy med lyckat resultat återvänt till Stooges attitydstinna rock. Och när återförenade Stooges släppte The Weirdness (2007) överträffades alla förväntningar.

Men två år senare dog Ron Asheton och som en repris på historien är nu James Williamson återigen Stooges-gitarrist (med Scott Asheton på trummor och Mike Watts på bas). Därför lyssnar man efter associationer till Raw Power (1973). De går att höra i Job, albumets bästa låt. Men oftare går tanken till den andra plattan Iggy gjorde ihop med Williamson, Kill City (1977) och de tre ojämna men fläckvis gnistrande albumen från 1979-81. Både den ettriga Gun och lite new wave-doftande Sex & Money (med saxofon och handklapp) skulle kunna vara ett par bättre låtar från just den perioden.

Inledningsspåret Burn, titellåten Ready to die, Dirty Deal och DD's är riffande utan övertygelse och med ett sound liknande det som gjorde att Blah Blah Blah, Instinct och Brick By Brick (1986-90) lät daterade redan när de kom. Det är obegripligt att karl som en gång i tiden uppfann världens kaxigaste uttryck, än i dag förebild för många, saknar insikt om att det var just nerven i hellre-än-braigheten som var Stooges viktigaste bidrag till rockhistorien.

Resten av det nya albumet består av irriterande ballader som jag trycker ned i den redan proppfulla sopsäcken med Iggys sämsta saker.

Summa summarum: tre bra spår. Som helhet kommer Ready to die att röna samma öde som hans 1980-talsplattor. Man kan plocka fram nån av de där hyggliga låtarna då och då. Lyssnar man på hela skivan blir man bara beklämd.

Det vore synd om Iggy gick och dog nu.

Bo Ströberg

PHOENIX

Bankrupt!

(Warner)

Betyg: 4/5

När fransoserna i Phoenix släppte sitt senaste, fjärde album skrev jag något om att det var en lysande smältdegel från deras tidigare album. Electrofunk från debuten, blåögd r?n?b från uppföljaren, energin från den mer tveksamma tredjeplattan. Och i centrum förstås popsånger med det största "p" du skådat.

Jag trodde att de efter det hade rest till vägs ände. Men så fel. Bankrupt! är en sprakande fest som rusar ner för Champs-Élysées med solen i ögonen. Fascinerande oförutsägbart i all sin, tillsynes, enkelhet. Elegant som ett årgångsvin, men nonchalant drucken direkt ur flaskan.

Andreas Westergren

MAIA HIRASAWA

What I saw

(Razzia)

Betyg: 2/5

Det varit tyst om Maia Hirasawa i Sverige. Men inte i Japan. När Japan Rail använde hennes Boom i reklam för en ny tåglinje, nådde hon miljontals nya öron och toppade i fjol den populära radiokanalen J-Waves årslista.

Hirasawa har legat lite vid sidan av sådan musik jag lyssnar på och känner att jag kan bedöma rättvist. Men i hennes folky indiepop har det alltid funnits ett stråk av twee som jag gillar. Och rösten är speciell med sina drillar. Hur man tar till sig det nya albumet beror på vilken ingång man har. Indiestuket är borta och det är mer 2000-tal. Men det är inget enhetligt album utan låter som en spretig hitsamling.

Bo Ströberg

FREDRIK LJUNGKVIST & YUN KAN 10

Ten

(HOOB RECORDS)

Betyg: 3/5

Punk är inte en musikstil, det är en attityd. Saxofonisten och kompositören Fredrik Ljungkvist har gjort en dubbel-cd där hälften av låtarna är runt tio minuter. Det är punk. Det är inte lättlyssnat, men det kanske inte allt behöver vara? Ljungkvist utmanar. Ibland låter det som om Yoko Ono har hög feber och får spel framför ett frijazzband. Andra stycket heter How to break a fever. Ibland tangerar det konstmusik, ibland dixieland. De tio musikerna vet både att väsnas och spela tyst. Ibland testar de bara att blåsa lite försiktigt för att testa ljudet. Som om de väntar på att inspelningen ska börja.

OLA CLAESSON

MISS KITTIN

Calling from the stars

(Wsphere)

Betyg: 3/5

Svävande synthar och trummaskiner vävs samman med Miss Kittins engelskfranska på ett album som lockar till klubbande och samtidigt passar till lugnt lyssnande. Mörka beats lättas upp av en cover av REM:s Everybody hurts, och om hon flirtat med rock innan är detta ren elektronik.

Men ett dubbelalbum på en timme och 45 minuter är i det matigaste laget, trots höjdpunkter.

Caroline Hervé, som hon heter privat, har sagt att man måste lyssna på hela albumet för att bestämma soundet, inte bara singeln Bassline. Men Bassline låter som resten. Och Bassline är bra.

Hannes Lundberg Andersson

WASTED SHELLS

The Collector

(Rambo)

Betyg: 3/5

Andra skivan från skåningarna i Wasted Shells fortsätter på den väg som stakades ut i och med debuten The Debt, vilken släpptes 2011. Rötterna hittas i aggressiv thrash metal med band som Machine Head och The Haunted toppat med lite dödsmetall av den melodiösare sorten. Gruppen bjuder dock på mer än fullt ös som exempelvis den varierade Man O Mankind och atmosfäriska The Fall visar prov på. The Collector är en riktigt jämn och stark platta som förvaltar ett gammalt thrasharv tillsammans med en vilja att föra in tillräckligt med andra element vilka hjälper till att hålla det hela intressant.

KLAS LUNDGREN

WILLIE NELSON AND FAMILY

Let's Face the Music and Dance

(Columbia/Sony)

Betyg: 3/5

Outlawcountrymannen Willie Nelson fyller 80 år. Men han är produktiv som aldrig förr. Under sin karriär har han kommit upp i ungefär 100 album sedan debuten 1962. Bara under 2000-talet har han släppt 32 album. Nu kommer en ny samling amerikanska evergreens, allt från Irving Berlin till egna låtar som Is the Better Part Over. Det är stillsamt, klädsamt, intimt och Willies röst har som vanligt en alldeles utsökt timing. Som crooner är han närmast i klass med Frank Sinatra. Grattis i förskott på födelsedagen, Willie! Den infaller på valborgsmässoafton.

ANDERS TAPOLA