Skivor

Veckans skivrecensioner 20130911

Skivor Artikeln publicerades

Fyra granar av fem möjliga delas ut till ett flertal i veckans skivor. Bland andra till Mikael Wiehe och senaste skivan Isolde.

MIKAEL WIEHE
Isolde
(Parlophone)
Betyg: 4/5

”Jag har inte skrivit den bästa sången och jag har inte skrivit flest sånger, men jag har banne mig skrivit flest bra sånger i det här landet.” Orden är Mikael Wiehes och även om de skulle kunna tydas som ett tecken på visst storhetsvansinne är det inte möjligt att enkelt avfärda uttalandet. En låtskatt som bland mycket annat innehåller Keops pyramid, Fred, Titanic, Flickan och kråkan och Strö all min kärlek talar sitt tydliga och högeligen imponerande språk.
Låtarsenalen med flest bra sånger i det här landet fick dock inte speciellt många utmanare i och med Wiehes förra släpp. En gammal man, som kom för nästan exakt ett år sedan, var en rätt blek historia. Den nya given är dock allt annat än blek. Här får man leta för att hitta några svaga eller mindre starka spår. Det är egentligen bara morfars hyllning till någon liten favoritflicka i lättviktiga Josefinas vals som borde stannat på släktträffarna och den romskinspirerade Alla mina vita hästar som inte riktigt hittar hem.
Resten måste betecknas som en uppvisning i både låtskrivande med musikalisk bredd och texter som betyder något och känns. Jag vill möta är en stenhård Karin Boye-text tonsatt av Wiehe och Ensamheten är en lika stenhård Wiehe-text. Ge mig nåt att leva för bjuder på en psalmliknande hymn för ateisten som också behöver något att tro på och leva för. Thåström gästar på titelspåret, en hård och mörk sak med skeva gitarrslingor som hämtade från David Bowies Low, och Eva Dahlgren förgyller Du ska komma. Det räcker nu, 1 000 kvinnor och Himlen och lite till bjuder på avskalade arrangemang och riktigt fina sångslingor.
En av Sveriges bästa låt- och textförfattare lägger med Isolde ytterligare en dryg handfull toppar till den redan digra låtskatten och bevisar samtidigt att han har fog för sitt kaxiga uttalande.

KLAS LUNDGREN

ARCTIC MONKEYS
AM
(DOMINO)
Betyg: 4/5

AM visar konkurrenskraft från första stund, när det smäller iväg med en av plattans bästa spår redan från start. Do I wanna know med sin taktfasta puls gör sig bäst på dundrande volym och är precis som Arabella byggd av snygga rockelement. Med vilka de gott kunde ha snickrat fler stommar av. Arctic Monkeys har haft en rosad karriär och AM ger inga skäl till att inte fortsätta fylla arenor med deras rock som bitvis låter därefter, men än är inte integriteten totalt förlorad åt arenarock utan fortsätter intressera. Även om AM innehåller en del nya influenser kan jag inte låta bli att än en gång hänföras av den brittiska rocken.

LOUICE PETERSSON

GOLDFRAPP
Tales of us
(MUTE/POLYGRAM)
Betyg: 4/5

Säga vad man vill om brittiska duon Goldfrapp - döpta efter sångerskan som heter Alison i förnamn - men man tar inte dem där man sätter dem. Och det har inte alltid varit lätt att hänga med, även om tålamod nästan alltid lönat sig. Skiva nummer sex närmar sig Nick Drake, tidiga Kate Bush och sentida Beth Orton. Inte minst på första smakprovet Drew. Folkpop alltså. Eller något ditåt. Men duon har alltid varit större än alla genrer som kastats efter dem. Så även denna gång. En sak som i alla fall är säker är att Goldfrapps ibland närmast änglalika röst passar utmärkt i sin nya John Bauer-doftande kostym.

OLA CLAESSON

GOTHEMBURG GADJOS
Gothenburg Gadjos
(Maestro Music)
Betyg: 4/5

Balkanmusik är en av många intetsägande musik­etiketter. Riktigt vad det innebär är oklart, likaså om det är det geografiska Balkan eller den romska kulturen som är dess egentliga hemvist. Men det må vara hur det vill med det, för balkanjazz är nog ändå det närmsta man kommer om man vill beskriva Gothenburg Gadjos musik, där tongångar från sydöstra Europa blandas med influenser från jazz och rock. Sättningen består av trumpet, sax, tuba och två slagverkare. Arrangemangen är pigga och bandmedlemmarna blandar ekvilibrism med känsla i väl avvägda proportioner, så att det hela blir både uppfriskande för öronen och uppiggande för humöret.

MAGNUS NILSSON

HELLSONGS
These are evil times
(BMD)
Betyg: 1/5

Hellsongs har gjort sig kända genom att spela hårdrocksklassiker i lättsam pop­- ton. Förbluffande nog har det inte bara varit en kul grej, utan också något som burit musikaliskt. ?Deras version av Black Sabbaths Paranoid är till exempel ett litet mästerverk helt i sin egen rätt. På sin nya platta har de valt att blanda upp låtar av Rammstein, ?Entombed med flera med eget material, och resultatet är allt annat än övertygande. Nytolkningarna av hårdrockslåtar är menlösa och utan tanke eller riktning och det egna materialet poänglös dussinpop helt utan substans. På det hela taget en besvikelse från början till slut.

MAGNUS NILSSON

SATYRICON
SATYRICON
(ROADRUNNER)
Betyg: 2/5

Satyricon har inte spelat klassisk black metal sedan 1999 års Rebel Extravaganza. Sedan dess har de spelat "black'n'roll", så Satyricon bör inte jämföras med 1990-talsskivorna. Men den är ändå svagare än resten av bandets diskografi, trots att det punkiga svänget och black metal-komponenter finns kvar. Det verkar som att fokus har hamnat på storslagenhet, som aldrig blir stor. Bland skivans tio spår finns inga hits, som Fuel for Hatred eller K.I.N.G, att hämta. Skivans utstickare är Phoenix, en genuin rocklåt där Satyr lämnar över micken till Sivert Høyem från Madrugada till skivans definitiva nackdel.

HANNES LUNDBERG ANDERSSON

TOBIAS BROSTRÖM OCH VÄSTERÅS SINFONIETTA
Cellokonsert, samsara, dreamscape
(dB Prodctions)
Betyg: 3/5

Efter att tidigare prövat småskalig musik, har Tobias Broström valt sin väg in i en färgrik orkestermusik. Här med tre klangligt fascinerande musikverk. Han är en skicklig klangmagiker, ofta även rytmiskt spännande, formmässigt fri och vad gäller melodiska strukturer ytterligt sparsam. För mig ger spår 3 mest behållning. Det bidrar välkommet att berika den magra re­per- toaren av cellosolokonserter, men ställer väldiga krav på exekutörerna. Texthäftet rymmer ingående förklaringar till verken, men man blir inte klokare och receptivare av att ta del av sådana analyser. Så blir det alltid, när tonsättare inte fullt ut litar på sin musik. Lyssna bara!
P–G BERGFORS