• SKRIV UT
• KOMMENTARER (2)
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Foto: Lena Gunnarsson

Han följer innebandyn
in i det fjärde decenniet

Sport 2010-07-23 | Uppdaterad 2010-07-22

Redan 1988 var du med och grundade Ingelstads IBK. Berätta!
– Innebandy var något nytt och vi var ett kompisgäng som hade börjat kolla på Hovshaga. Samtidigt skulle det byggas en hall i Ingelstad och vi tyckte det kändes lite fräckt att använda den till det. Man hade slutat med fotbollen och innebandy var fartfyllt och fräscht så gänget startade upp. Första året spelade vi i en gympasal. Sedan var hallen klar andra året. Kommer ihåg vår första seriematch. Vi mötte Johansfors och förlorade med 16–4. Det kändes lite jobbigt...

Jämför 1988 med 2010!
– Framför allt hade vi ingen riktig sarg då. Vi hade en träsarg som vi svetsade metallstag till. Första året spelade vi bara träningsmatcher och satte sargen på ett släp och åkte till Hovmantorp (skratt). Men det är helt skilda idrotter då och nu. Det skulle vara lirarnas sport och det viktiga var att det såg coolt ut. 20 år är en lång tid för innebandyn och hur man tolkar reglerna har ändrats helt. Då blåstes det så fort folk var nära varandra.

Hur var du som spelare?
– En lat forward (skratt). En sådan man skulle ha fått panik på. Det var viktigare att göra mål än att jobba hem. Men jag spelade inte så länge, slutade 93-94. Fast jag var aldrig någon bra spelare. Och i samband med att jag skadade handleden var jag borta ett år och då började jag lägga mer tid på tränarbiten. Efter skadan brydde jag mig inte om att försöka komma tillbaka. Det var roligare att vara tränare och vi startade ett damlag i Ingelstad.

Du blev utsedd till årets tränare i Schweiz en säsong. Vad betyder Schweiz för dig?
– Jättemycket. Filip är född där och vi har precis varit där på semester och bott hos folk. Det känns som att komma hem. Jag var tränare där i två tvåårsperioder och vi bodde i området Emmental, som ligger precis utanför Bern. Vi blev väl omhändertagna och det passade bra med naturen, åka skidor med mera. Efter två år flyttade vi tillbaka till Malmö då Moa skulle födas, men vi längtade tillbaka. Vi hade flyt att det gick riktigt dåligt för laget så 2006 fick jag jobbet som tränare igen.

Hur var det att vara tränare där?
– Spännande. Första året var tufft och jag var dåligt påläst i början. Det var en annan mentalitet där och spelarna förväntade sig att man skulle komma med lösningar på allting. Man skulle gärna vara jävligt förbannad också, men det gick bättre och bättre. Tredje året var det resultatmässigt bästa. Vi vann den schweiziska cupfinalen som underdogs. Det är den mest upphaussade matchen där. Schweizarna är bra på att få till sydländsk stämning och det är mycket liv med kobjällror, deras vuvuzelor...

Vad säger du om supporterkulturen i Sverige?
– Den existerar knappt förutom en del SSL-lag som har lyckats bygga upp något. Vi har svårt att locka våra ungdomar, det borde vara det lättaste. Sporten är ung och vi har inte än föräldrar som varit med själva som följer med barnen på matcherna. Där har hockeyn och fotbollen ett klart försprång för där känner fler igen sig. Men jag går ytterst sällan på innebandy som underhållning. Tycker inte sporten är tillräckligt rolig. Det har blivit otroligt statiskt, lite handbollsliknande där man står och väntar på varandra. Det tekniska får stå tillbaka och det är skittråkigt.

Mellan jobben i Schweiz var du förbundskapten för Danmark. Hur var det?
– Steget var extremt från Schweiz. Organisationen var ett kaos och man visste att saker inte fungerade, men vi gjorde stora framsteg och ett bra VM här i Sverige. Sista matchen, om att bli femma eller sexa, spelades en tidig lördagsmorgon i Globen. Det var inte många där... Och vi förlorade när Lettland gjorde 5–4 19.59 in i tredje perioden.

Och nu är du i Växjö Vipers. Vad tycker du egentligen om det namnet?
– Jag har faktiskt inte funderat så mycket på det, men är kanske inte människan som faller för sådana namn. Växjö IBK är bra för mig personligen, men jag säger alltid Vipers. Läste faktiskt om huggormar (=vipers) och de slår till snabbt. Kanske passar en del i laget, men huggormen är rätt skraj och slår till när den blir skrämd. Vi vill ha mer respekt med oss och inte fly när någon kommer.

Slutligen: "Zorro"-finten, vad är din syn på den?
– Den är bra och absolut ett jättevapen. Den är mest giftig om den används i fart. Det är ganska få som kan det, men för dem är det en jättetillgång. Det är ett stort hot, bland annat på frislag från nära håll. Jag hade varit jätteglad om någon i laget hade kunnat den.

• SKRIV UT
• KOMMENTARER (2)
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: