Annons

I fokus: Lägg ner moralpaniken

Fick du nog när den 18-årige skåningen stormade Swedbank Stadion och gav sig på Helsingborgs målvakt Pär Hansson och sabbade festen för 24 000 personer i Malmö?
Tycker du att det var en skandal?
Det tycker jag.
Jag tycker att det var en skandalöst dålig insats – av polis och ordningsvakter.
Sport • Publicerad 17 juni 2011

Vi har hört det förut. Vi kommer att höra det igen. Att det är något fel med svensk fotboll. Krönikörerna kommer (för vilken gång i ordningen?) att turas om att dödförklara allsvenskan.

Beatrice Ask lär förmodligen komma dragandes med de klassiska hoten om strängare lagstiftning och hårdare straff.

Annons

I SVT:s Debatt kommer Belinda Olsson förmodligen indignerat att fråga hur vi ska komma åt problemet. Tyckare som älskar att vara i bild lär överösa studion med förslag om allt från supporterregistrering till kemisk kastrering.

Jag vill med dessa rader bara fastställa två saker.

? Debatten om det så kallade läktarvåldet har antagit groteska proportioner och är i stort behov av att nyanseras.

? Problemet i sig är mycket mindre än vad media och politiker vill göra gällande.

Om vi vrider tillbaka klockan till den 2 december 1980 hittar vi en parallell till vad vi i dag upplever i fotbollsdebatten. I samhällsmagasinet Studio S "chockas" då den breda svenska publiken när programledaren Göran Elwin visar upp scener ur Motorsågsmassakern.

Mordiskt uppretade föräldrar kräver att detta hemska otyg till varje pris ska stoppas. Inslaget leder till att Svenska Biografbyrån, ivrigt påhejad av Bror Duktig-politiker, under resten av 80- och halva 90-talet plockar fram sin gigantiska sax och klipper bort väsentliga delar ur filmer vi av okänd anledning inte anses lämpliga att titta på. På grund av den skeva debatten fick Sverige världens mest seglivade filmcensur som officiellt bara legat i graven sedan 1 januari 2011.

Här talar vi moralpanik i dess renaste form.

Det är samma sak med supporterkulturen i dag. Videovåld har blivit läktarvåld och Farbror Staten hotar rentav med ögonskanning för att vi som gillar sport ska få tillträde till en arena.

Storebror ser dig och toleransen mot vad som får göras på en fotbollsarena är så låg att AIK-klacken nyligen anmäldes till Svenska Fotbollförbundets disciplinnämnd för att ha skrikit "domarjävel" under match.

Hallå! Någon hemma? Vi lever på 2000-talet nu. Upp med en hand alla som tror att 24 000 adrenalinstinna och förväntansfulla åskådare kan genomleva en andlöst spännande match utan att visa känslor.

Annons

Jag upprepar: problemet med kravaller och våld existerar men händelser som den i Malmö bör inte uppmärksammas med tio groteska kvällstidningssidor dagen efter. Så farligt är det inte.

– Det finns ju hur mycket vakter som helst där, utbrast Canal Plus-experten Pelle Blohm helt sanningsenligt när 18-åringen tog sig in på plan.

Det skandalösa är inte att en drängfull tonåring springer in på en fotbollsplan (vad har du själv gjort på fyllan i ditt liv?). Skandalen ligger i att en hel järnring av poliser och vakter kan tillåta honom att avancera ända ner till innerplan. Hur är det möjligt? Hur kan det vara klubbarnas fel när ordningsmakten passivt tittar på? Och varför döms inte samhällets undermåliga insats i media istället för att ständigt hänga ut klubbarna som ansvariga?

Samma sak med skandalscenerna mellan Syrianska–AIK. Varför i hela världens namn tillåts en match med Sveriges största, bästa och talrikaste klack (Black Army) att spelas på en gärdsgårdsarena? Det kunde faktiskt blivit mycket värre än det blev.

Ändå ledde dessa två incidenter till att allsvenkans samtliga lagkaptener skrev ett "öppet brev" där de skällde som små taxar på bråkmakarna. Texten var så präktig att Kalmar FF:s lagkapten Henrik Rydström twittrade följande:

– Dock – jag är inte odelat positiv till skrivelsen. Lite mkt Hem-och-skola över den.

Nu har du läst så långt att du säkert börjar missförstå mig.

Missförstå mig i så fall rätt.

Jag är ingen våldsförespråkare. Jag skulle inget hellre önska än att läktarvåldet helt försvann.

Men:

Annons

Jag skulle också önska att våldtäkter, överfall, misshandlar och mord helt upphörde att existera, att antalet trafikdödade personer var noll och att ord som korruption och krig inte längre fanns i ordböckerna.

Så är det inte. Så kommer det dessvärre aldrig att bli. Och personligen tycker jag allt det nyss nämnda behöver bekämpas mer än det så kallade läktarvåldet.

Två saker:

? Problemet med huliganism är obefintligt för nästan alla svenska fotbollsklubbar.

? Undantagen är främst Stockholm, Göteborg och Skåne där problemen är kraftigt överdrivna.

Supporterpolisen i Stockholm registrerade ett 60-tal ärenden inne på arenorna under hela 2008 med ett totalt publikunderlag på hela 549 725 åskådare, vilket innebär att cirka 99,99 procent inte begick något brott.

Under Hultsfredsfestivalen samma år noterades, enligt en artikel i Svenska Dagbladet, 420 brott bland de 23 383 betalande åskådarna, vilket gör den småländska rockmyllan till en hundrafalt farligare plats att vistas på än Råsundas läktare i Solna.

Var fanns moralpaniken där? När restes krav på ögonskanning under musikfestivaler?

Ingenstans. Men en fotbollspublik som till nästan 100 procent sköter sig – ja, då ska det hotas med kollektiva bestraffningar och barnfamiljer ska skrämmas bort från arenorna.

Annons

I ett gemensamt välformulerat debattinlägg den 19 maj skrev ordförandena i AIK, Hammarby och Djurgården följande tänkvärda rader som ett skott i nyllet på oinsatta makthavare:

Det vi klubbar önskar hjälp med är att samhällets lagar och regler gällande brottsliga handlingar även ska tillämpas på och runt en fotbollsarena. Vi ska inte vara ett rättssamhälle inom rättssamhället. Vi har inte kompetensen att vara behandlingsterapeuter för människor som av olika skäl far illa och mår dåligt.

Det är samma sak i Göteborg, där politiska makthavare på allvar propagerat för att torrlägga krogar och flytta matcher till lunchtid på vardagar. Siffror från Götet visar att problemet med våld på arenorna i stort sett varit obefintligt under de senaste åren.

Den lilla huliganism som existerar är en subkultur, delvis född som en protest mot Maggie Thatchers nedmontering av välfärdssamhället under 1970-talets England. Huliganer gillar att slåss och slåss när tillfälle ges, ofta på redan förutbestämda platser miltals från fotbollsarenorna. Jag har svårt att se det kriminella i det. Finns det folk som frivilligt vill slåss ute i naturen och tredje person inte kommer till skada: varför inte låta dem hållas.

Däremot: kartlägg de huliganer som kastar bangers och slåss inne på arenorna. Registrera dem, stäng av dem, utnyttja den tillträdesförbudslag som redan finns.

Gör däremot inte som i England och ta bort ståplats och inför biljettpriser som gör fotbollen till en publiksport för de rika.

Glöm inte att England för alltid kommer att kunna erbjuda fotboll av allra högsta världsklass. Sverige har ingen klubbfotbollsprodukt att sälja och den största underhållningen står faktiskt storstadsklackarna för med sina fantastiska tifon och sitt skapande av elektrisk stämning. Tar vi bort ståplats tar vi också bort den stora pulsådern som kan skapa liv i mediokra fotbollsmatcher.

Hockeysupportrarna i Stockholm har fortfarande inte helt förlåtit klubbarna, som mer eller mindre slängde ut dem från arenorna när Globen kom till.

Ingen klubb i fotbollsallsvenskan vill ha den utvecklingen. Ingen vill dubbla biljettpriserna och införa "slipstvång" eftersom alla vet vad som då skulle hända: publiken, som de senaste åren minskat, kommer att minska ytterligare och försätta svensk klubbfotboll i sin största kris någonsin.

Daniel Enestubbe
Så här jobbar Smålandsposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons