Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Sport 2012-01-19 | Uppdaterad 2012-01-19
Skrota kungahuset och införa republik?
Ni som kräver detta måste vara galna.
Hur skulle det se ut om svenska folket skulle utse en president över detta rike?
Med tanke på hur vanvettigt korkat och galet merparten av er röstar till Jerringpriset skulle det inte alls förvåna om ni väljer Sean Banan före Carl XVI Gustaf till högsta hönset över Sverige om ni bara ges chansen.
Ett annat försvar för monarkins bevarande är dessutom att kungahuset sedan länge visar prov på en betydligt vassare analysförmåga än svenska folket när det gäller att värdera idrottsprestationer.
Jag ska här på ett plågsamt sätt läsa lusen av somliga av er. Jag ska vattentätt bevisa att den sport mitt och många andras hjärtan klappar allra mest för behandlats som ett söndermobbat skolbarn när det kommer till omröstningar. Mobbningen är utbredd och har skett under decennier.
Jag talar förstås om ishockeyn.
Enligt alla tillgängliga undersökningar ligger hockeyn i topp bland favorit-tv-sporterna hos svensken. Att junior-VM-finalen nattetid sågs av ofattbara 600 000 tittare är en klar indikation på det.
Sverige har under hela den epok som kan kallas modern tid varit extremt bra på ishockey. Vi har åtta VM-guld. Två OS-guld. Två JVM-guld.
Även då landslagshockeyn varit inne i en downperioder har våra fantastiska krigare over there gjort oss stolta ända in i själen. Börje Salming. Stefan Persson. Kent Nilsson. Mats Näslund. Håkan Loob. Ulf Samuelsson. Mats Sundin. Nicklas Lidström. Peter Forsberg. Markus Näslund. Henrik Sedin. Daniel Sedin. Henrik Zetterberg. Henrik Lundqvist. Nicklas Bäckström.
Jag kan verkligen göra listan över svenska NHL-stjärnor hur lång som helst. Vi har fått fram världsstjärnor som på ett löpande band genom alla år. Sverige är en helt otrolig talangfabrik vad gäller hockey.
Tyvärr är samtliga dessa spelare att betrakta som mobbningsoffer. Både från diverse jurygrupper och även från många av er därute som av någon anledning tycks anse att ingenting en hockeyspelare eller ett hockeylag gör kan mäta sig med att skejta runt på skidor och gärna krydda stakandet med att fyra av några salvor med ett gevär.
Jag kunde inte bry mig mindre om vad ett antal höghöjdstörstande personer nånstans vid polcirkeln håller på med. Det orättvisa faktum att skidsporter alltid – alltid!!! – premieras av till synes mutade alternativt hockeyhatande jurygrupper har gjort att mitt intresse för sporter där utövarna har skidor på fötterna sedan några år tillbaka är noll och intet.
Här följer några helt häpnadsväckande faktauppgifter:
• Antal ishockeyspelare/lag som tilldelats Svenska Dagbladets guldmedalj: 1.
• Antal ishockeyspelare som tilldelats Jerringpriset: 0.
• Antal idrottare/lag med skidor på fötterna som tilldelats Svenska Dagbladets guldmedalj: 20.
• Antal idrottare med skidor på fötterna som tilldelats Jerringpriset: 15.
Sammanlagd ställning: Skidsport–Ishockey 35–1.
Rättvist, nån?
Hockeyns enda pris var när landslaget 1987 vann Svenska Dagbladets bragdguld. Men för att visa och understryka att hockeyn minsann inte ska tro att den är något delades priset för säkerhets skull med one hit wondern Billan Östlund, försedd med skidor i Oberstdorf.
Roligare än så blir det inte om man är hockeyälskare och längtar efter utmärkelser.
Jag har ingenting emot ryttaren Rolf-Göran Bengtsson. Tvärtom. Det "RGB" gjort är värt både lovord och beröm. Däremot misstänker jag på goda grunder att hans Jerringpris är resultatet av hårt belastade telefonräkningar hos hästsportlobbyn som kuppade fram Bengtsson till segern.
De stora skandalerna vid årets Idrottsgala var två till antalet.
1) Ni – folket – tyckte att Daniel Sedin gjort den fjärde bästa prestationen under 2011. Han vann för sjutton hela NHL:s poängliga precis som tvillingbrorsan året innan, men blev lika styvmoderligt behandlad av sina telefonerande landsmän som Henrik. Givetvis borde priset gått till Sedins både i fjol (då Therese Alshammar vann) och i år.
2) Nicklas Lidström blev som 41-åring utsedd till världens bäste back för s-j-u-n-d-e gången av världens mest initierade hockeyjournalister, de nordamerikanska. Här i Sverige blev han inte ens NOMINERAD som Jerringkandidat. Redan här borde man skratta åt eländet, men jag kan inte bortse från det faktum att det pågår en ren och skär mobbning här.
Nicklas Lidström är vår största idrottsman alla kategorier alla tider men kommer aldrig att få ett pris av det land han är medborgare i.
Det är en idrottslig skandal av enorma mått.
Jag har sparat det bästa till sist. Ljuset i tunneln. Åtminstone något som kan kallas för en hockeyns upprättelse. Och det är här vårt fantastiska kungahus kommer in i bilden.
Jag säger bara Victoriastipendiet. Tack Hovet! Tack Victoria! Tack alla som ligger bakom detta fantastiska pris och ett speciellt tack till den som satt samman en jury bestående av folk som åtminstone känner till att ishockey existerar.
Där Svenska Dagbladets skidbesatthet saknat gränser och där telefonsvensken tyckt att en skidskytt med samma efternamn som Peter Forsberg varit värd fyra (4!) Jerringpris har Victoriajuryn visat prov på en analysförmåga av nordamerikanskt snitt.
Hela fyra svenska hockeyspelare har tilldelats Victoriastipendiet: Stefan Persson (1980), Peter Forsberg (1994) och tvillingarna Sedin (2011).
Det mest förvånande är förstås att juryn belönade Stefan Perssons enastående prestation i finalserien mot Philadelphia 1980 då han blev den förste svensken att vinna Stanley Cup. Sett i ljuset av konkurrensen från Lake Placid-OS då Ingemar Stenmark tog dubbla guld i pisterna och Thomas Wassberg tidernas mest dramatiska seger i skidspåren framstår Victoriajuryn som både modig och perfekt.
Det är dags att vända blad och gå vidare.
Nästa år kanske en ny hockeylirare dyker upp på Solliden den 14 juli.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (45 ST.)
ANNONSERA