• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

I fokus: Strejker, shejker, gröt och deg

Sport 2011-08-26 | Uppdaterad 2011-08-28

Det senaste i går var spel i Spanien, men inte i Italien. Vi får se. Hur som helst, vi orkar inte vänta med paketet längre. Här kommer det. Två ligor i ett.
Men vi får väl börja med – strejkerna.
Att Spanien och Italien drabbats är ingen tillfällighet. Ländernas finanser är stabila som Atlético Madrids försvar. Fotbollsekonomin lämnar också mycket att önska. Dock skiljer sig månadens tvistefrågor.
• I Spanien krävde spelarfacket AFE en lönefond, för spelare i krisklubbar. Ligaföreningen LFP gick med på att lägga 365 miljoner svenska kronor i en sådan. Spelarna påpekade att spanska klubbar redan var skyldiga spelarna 450 miljoner. Av de 20 lagen i Primera División står i dag sex under förvaltning. Situationen är inte bättre i de lägre ligorna.
Ändå trodde få att strejken skulle bli verklighet. Hot har hörts förut. Men när AFE-ordföranden Luis Rubiales framträdde häromveckan med Carles Puyol, Iker Casillas och 98 andra fotbollsspelare runt sig var det allvar. I går kom lösningen. En "minimal" sådan.
• I Italien väntar spelarföreningen AIC på att klubbarna ska skriva på kollektivavtalet från i vintras. Men i onsdags röstade 18 av 20 bossar mot ett undertecknande. De aderton vill ha in en paragraf som möjliggör för tränare att förvisa oönskade spelare från A-lagsträningarna. Dessutom ska spelarna betala en ny skatt för höginkomsttagare.
– Det är inte rätt att varje gång möjligheten att strejka dyker upp, så möts vi av de vanliga klyschorna om rika spelare. Vi diskuterar inte pengar nu, utan varje spelares rätt att träna med sitt lag, säger AIC-ordförande Damiano Tommasi.
Läget verkar låst. När Primera-proffsen går ut på plan vänder Serie A-stjärnorna tillbaka in i tunneln.
Vi andra, vi sitter kvar. Och undrar vad som ska ske där ute.

SPANIEN
Hur kommer Primera División 2011/12 då att se ut?
Som ett Simpsons-avsnitt från 1995.
I denna tv-klassiker tar Krusty The Clown alla pengar han tjänat på sitt namn, och sätter dem på spel. På en basketmatch mellan Harlem Globetrotters och Washington Generals. På Generals… Vid det laget hade de förlorat 13 000 uppvisningsmatcher mot Globetrotters. Ingen skillnad nu. Medan revisorn skakar på huvudet blir Krusty allt mer frustrerad. Till slut skriker han förtvivlat:
– Matchen är uppgjord! De använder ju en jäkla stege!
Och den spanska fotbollen just nu?
Handlar mycket om en clown som inte roar.
Om oroade revisorer.
Om att sälja sitt namn.
Om komiskt underlägsna motståndare.

Och om ett showlag som hela världen älskar. Som kan plocka in vad som helst. Utom en stege (å andra sidan har Barcelona redan Gerard Piqué). Numera även Cesc Fàbregas. Och Alexis Sánchez.
Till skillnad från Globetrotters har visserligen Barça en seriös utmanare. Ett allt desperatare Real Madrid. José Mourinho försökte hela säsongen. Utan att nå ända fram. Blev bara en patetisk pajas.
Reals senaste slutpoänger (96 respektive 92) hade alltid räckt till guld pre-Pep. Men trots missarna har Madrid-marängerna behållit sansen i sommar. Behållit laget. Handlat klokt. Problemet är att det inte räcker. Att Barcelona är ännu bättre. Bättre än i fjol, nu finns bredden som saknats på vissa positioner. Leo Messi är förstås fortfarande oersättlig. Men Alexis Sánchez ger nya anfallsval, mittfältsöverflödet ger Guardiola möjlighet att flytta ned Javier Mascherano eller Sergio Busquets vid en försvarskris. Om inte den trånga bänken ger för stor oro skrivs ny fotbollshistoria i vår. Barcelona kan tangera klubbrekordet på fyra raka titlar. Ingen har försvarat en Champions League-titel sedan Milan 1990.
Och på hemmaplan har ingen hotat de två stora sedan 2004. Knappast nu heller. Någon kallade La Liga "Skottland med solrosfrön". En (av många) anledningar till duopolet är tv-pengarna – klubbarna säljer rättigheterna på egen hand. Säsongen 2009/10 fick Barcelona och Real in 1,28 miljarder svenska kronor – var. Tredjelaget Valencia 428 miljoner. De fyra minsta klubbarna fick 110 miljoner.

Nu fortsätter Valencia att Mata ut storspelare från Mestalla. Sevilla har tappat riktningen. Atlético Madrid är lika vilset som vanligt. Villarreal är i Champions League, men förlorade Santi Cazorla till Málaga. Som är ett kapitel för sig. Qatar-shejken Abdullah Al-Thani tog över klubben i fjol. I våras anslöt förre Real-basen Manuel Pellegrini och ett gäng hyfsade spelare. I sommar har namn som Ruud van Nistelrooy, Jeremy Toulan och Cazorla strömmat dit. Manchester City har visat att sådana satsningar sätter sig långsamt. Men Málaga lär vara med i Champions-racet med sin Qatar-cash.
Sådan kan för övrigt blända även världens vackraste. För första gången på 112 år har Barcelona en tröjsponsor. Får 274 miljoner per säsong från Qatar Foundation, istället för att betala Unicef 13 miljoner för att bära deras logga. Turisterna som köper tröjor till ungarna märker liten skillnad. Andra barn kanske gör det.

ITALIEN
I måndags åkte Napoli till Barcelona. Och åkte dit med 0–5.
Ännu ett bevis för den italienska fotbollens förfall?
Landslaget gjorde bort sig i VM 2010. Serie A tappade till slut tredjeplatsen (den som ger fyra Champions League-biljetter) på Uefarankingen. Arenorna fortsätter att förfalla. Samuel Eto'o är i Ryssland, Javier Pastore i Paris och Alexis Sánchez i Katalonien. Nyuppflyttade Atalanta inleder säsongen med sex minuspoäng efter den senaste mutskandalen. Och Sampdoria är i Serie B…
Men alla faller i Barcelona. Och Italien har fortfarande något.
Skönhet (ibland).
Klass (för det mesta).
Stil (alltid).

Ta Milans träningsmatch i Malmö häromveckan. En skada. Ut på plan kommer läkaren – i mörk kostym.
En seriösare reflektion från stadionläktaren var att de flesta neutrala var där för att se Zlatan Ibrahimovic. Att de regerande italienska mästarna, de sjufaldiga Europamästarna, var där verkade spela mindre roll. Tioåringen saknade brassestjärnorna. Jag försökte imponera med en världsmästare, men Gennaro Gattuso hade i ärlighetens namn svårt att hinna ikapp Daniel Andersson.
Milan-ägaren Silvio Berlusconi analyserade nyligen Barcelonas framgångar som "50 procent tur". Den bittre premiärministern har inte haft något roligt år. När Milan fortsatte att träningsmatcha, mot Juventus i söndags, sprack han dock upp i ett stort leende när Kevin-Prince Boateng volleydundrade in 1–0. Fast självklart fick den tyske ghananen snart halta ut.
Berlusconi brukar kunna charma supportrarna/väljarna med ett spektakulärt nyförvärv. I sommar utlovades en femstjärnig Mister X. Nu verkar det bara bli Liverpoolfloppen Alberto Aquilani. Å andra sidan ska Zlatan Ibrahimovic ha börjat äta frukost vid 30 års ålder. Det kommer att krävas mycket havregrynsgröt för att han ska orka bära det här laget ända till toppen. Ända till i maj.
Inter drogs med trippelbaksmälla hela förra säsongen. Nu ska Ricky Álvarez ersätta Wesley Sneijder. Kanske, för holländaren har inte flugit sin kos. Ännu. Dessutom verkar Diego Forlán (bra, men ingen direkt Eto'o-ersättare) vara på väg. Giampaolo Pazzini kom i vintras. Hittar förre Genoabossen Gian Piero Gasperini rätt uppställning (trebackslinje?) är Inter inte längre tvåa i Milano.
Borta i Turin bygger Juventus nytt. Igen. Bokstavligen den här gången – Juventus Arena invigs 8 september. Men Juve har startat om många gånger redan. Annorlunda med Antonio Conte?

I Spanien är de två. I Italien tre. Milan, Inter och Juve har vunnit varje scudetto sedan 2002. Lite talar för revolution nu. Även om Napoli har kvar Cavani, Hamšík och Lavezzi. Och Roma har ny amerikansk ägare och Barcelonas förre B-lagsboss Luis Enrique. Udinese missade i Champions League-kvalet, Lazio missade att gå dit i fjol. Ingen av dem lär räcka till i det 38 matcher långa loppet.
Och Milans Champions Game-seger mot MFF lär bli den enda "Champions" ett italienskt lag vinner säsongen 2011/12. När kaoset lägger sig.

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus