måndag 13 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Sport 2010-02-24 | Uppdaterad 2010-02-25
När norske "jägaren" Petter Northug under första halvan av slutsträckan kapade sekunder i massor på tättrion kunde jag inte för mitt liv tro att Marcus Hellner skulle ha tid att hämta en svensk flagga bland åskådarna innan han åkte sista delen av upploppet.
Men det hade han. Och solen strålade. Och Jacob Hård gick upp i stafett-falsett. Och det var sååå skönt.
Northug kom aldrig närmare Hellner än 14 sekunder. Då petade den overkligt formtoppade teknikern från Skövde i överväxeln. Resten är skidhistoria.
Guld till Sverige på OS-stafetten – 15.9 sekunder före Norge. Ett Norge som fullständigt dominerat stafettåkning de senaste 20 åren.
Efter Sveriges VM-guld i Lahtis 1989 hade det fram till i går körts 15 mästerskapsstafetter (OS och VM). Av dessa 15 hade Norge vunnit 12!
Att svenskarna lyckades bryta den norska hegemonin är stort. Mycket stort.
Jag skulle inte bli förvånad om Sveriges seger i Whistler blir startskottet på en svensk stafettdominans i stil med den vi fick uppleva på 1980-talet (OS-guld 1984, VM-guld 1987, OS-guld 1988 och VM-guld 1989).
Det var fyra jämna svenskar som tack vare offensiv åkning fixade Sveriges första OS-guld på 22 år.
Daniel Richardsson gjorde vad han skulle på en långsam och ganska händelsefattig första sträcka.
På andra klassiska sträckan visade Johan Olsson vilken grym form han är i. Men tyvärr började det snöa extremt mycket vilket gjorde att Olsson hade svårt att skaka av sig konkurrenterna.
Just då var jag väldigt sne på snö...
Men mot slutet av sträckan lyckades Olsson äntligen rycka och när han lämnade över ansvaret till Anders Södergren var avståndet 34 sekunder till Norge.
Trots en strulig säsong med både ryggoperation och långvarig sjukdom lyckades Södergren, med välkommen hjälp av fransmannen Maurice Manificat, se till att avståndet till Norge utökades till 36 sekunder.
Men Norges slutman Northug vägrade ge slaget förlorat och satte genast igång en våldsam jakt på Hellner, Emmanuel Jonnier och tjecken Martin Koukal. Men ingen rådde på Hellner som fick äran att säkra Sveriges femte olympiska stafettguld genom tiderna.
Egentligen var Olsson och Södergren värda guldmedaljer redan efter lördagens dubbeljakt – nu fick de förhoppningsvis sina guldpengar i går istället.
Jag skriver "förhoppningsvis" eftersom jag vet vad som hände när Sverige tog sitt första olympiska stafettguld 1948. Då väntade vinnarna Nils Östensson, Nils Täpp, Gunnar Eriksson och Martin Lundström förgäves på att prisutdelningen skulle börja. Till slut tröttnade de på att vänta.
När arrangörerna, efter mycket om och men, ordnade en prisutdelning fick en korvförsäljare (!) släpas dit för att kliva högst upp på prispallen...
Trots både herrstafett och hockeyslutspel i de olympiska spelen var gårdagens stora snackis i idrotts-Växjö ett problem som aldrig borde gett vare sig svarta rubriker eller kompromisslösa utspel.
Alla någorlunda insatta vet att svensk damishockey har problem. Både med ekonomi, spelkvalitet och publikintresse.
Växjö Lakers försök att, på sikt, förbättra läget för damhockeyn förvandlades dock till en politiskt het potatis på grund av klantig intern hantering.
Bestämmer man sig för att ta det drastiska beslutet att inte låta damlaget kvala eftersom man på sikt tror att det är bäst för damlaget måste beslutet vara extremt väl förankrat – speciellt bland damerna.
Det faktum att damerna själva dragit in 20 000 sponsorkronor för att bekosta kvaläventyret gör det förstås ännu viktigare att ha "alla med i båten".
Veckans känslosvall visar att Växjö Lakers tagit alldeles för lätt på detta ack så viktiga förankringsarbete.
Först nu, under galgen och pressat av politiker som försöker plocka gratispoäng på Lakers PR-katastrof, tycks alla inblandade se helhetsproblematiken och börja prata med varandra.
Dan Magnusson
dan.magnusson@smp.se
Telefon: 0470-77 06 62
Jag skulle vilja veta hur föreningen kan bestämma att inte låta damerna kvala för att det är bäst för dem. Damlaget borde väl veta vad som är bäst själva. Om det handlar om spelarunderlag för ishockeyn på sikt så kommer och går spelare hela tiden. Kan de fylla ett damlag nu kan de säkert fylla det om ett och två år också. Ska inte damerna få spela i den högsta serien förrns om 10 år när det finns ett hockeygymnasium och spelare kommer underifrån? Hur kommer det kännas för damerna nu om det inte finns några ambition i föreningen vad gäller damsektionen?
Det bara damishockeyn som har problem med ekonomi och publikintresse - det är generellt så med damidrott. Ska man starta lokala ligor för alla damlag för att komma runt problemet? Har man valt att ha ett damlag så måste man se om detta också och inte bara herrarna. Ta bort en halv månadslön för en spelare i herrlaget så kan detta räcka till hela kvalspelet.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
