Tore Sjöstrand har avlidit

Det var i efterkrigstidens London-OS 1948 som Tore Sjöstrand, född 1921 och då tävlande för Bellevue i Stockholm, var först över mållinjen i en svensk trippel på 3 000 meter hinder. Bilden på tvåan Erik Elmsäter, ettan Tore Sjöstrand och trean Göte Hagström på prispallen är klassisk i svensk friidrottshistoria.

Mitt första möte med Tore Sjöstrand går nästan 50 år tillbaka i tiden. I Bäckaslövsskolans småklasser gick ett rykte som sa att fotohandlaren i staden hade vunnit OS-guld. Ryktet visade sig snart vara sant.

Jag och några kompisar från Växjös södra stadsdel tog mod till oss och stegade med våra autografblock in i Tore Sjöstrands fotoatelje. Vi möttes av en vänlig man som skrev ned sin namnteckning. Den har jag bevarad än idag.

Tore Sjöstrand hade en tuff start i livet. Han var statargrabb och växte upp med sina farföräldrar i den lilla kyrkbyn Danmark utanför Uppsala. Han började tävla för Uppsala IF samtidigt som han hade slitsamma jobb med plåtslageri och att skotta snö från taken.

När många av arbetskompisarna efter arbetstiden hinkade sin öl på ölschappen i Uppsala tränade istället Tore sin löpning och levde "på bröd och limpa".

Han sprang mellan oktober 1947 och oktober 1948 tre mil varje dag med sikte på olympiaden.

På Wembley blev hinderloppet ett enorm blågul triumf.

– Vi svenskar drog lott om vem som skulle dra på de olika varven, berättade Tore för min kollega Per Johansson i samband med en intervju som gjordes 60 år efter Tores största stund.

Själv fick jag äran för ett antal år sedan att se Tores egen film från OS i London. Fantastiska bilder med den tidens mått från Wembleys innerplan.

– Jag får tacka generna. Jag var egentligen en dålig löpare, men däremot tog jag hindren bra, förklarade Tore.

Blygsamt och enkelt.

Han blev fotohandlare i Växjö och kunde odla sina intressen för konst och resor. Hemma på hans väggar saknades varken Grunewald eller Ex:et Eriksson och han gillade vistelserna i sommarhuset i italienska Bari vid Adriatiska havet.

Tore Sjöstrand sprang några stafetter för IFK Växjö i slutet av karriären. Men tävlingsgnistan fanns inte där.

Undra på det.

Tore hade ju vunnit det finaste som finns inom friidrotten.