lördag 04 februari 2012
lördag 04 februari 2012
Gemenskap. I Aikido känner sig ingen underlägsen någon annan.
Ung sport 2009-03-03 | Uppdaterad 2009-03-03
Den harmoniska vägen.
Ung Sport har testat Aikido, den japanska självförsvarssporten som handlar om rörelse, själ och självkännedom.
Först fattade jag ingenting. Det var bugning efter bugning. Sen gick det upp ett ljus för lilla mig. Jag fick syn på honom. Han uppenbarade sig som om han var nedsänkt från himlen. En mycket stilig karl må jag säga. Hans långa vita skägg skimrade så vackert i den mörka dojon, träningslokalen. En sådan snygging måste bara tillbes.
I början förstod jag inte alls varför man var tvungen att buga jämt och ständigt. Men efter ett tag insåg jag att det var för att hedra sportens grundare, Morihei Ueshiba, som hade sitt porträtt uppe på väggen. Först tyckte jag att det där med bugningarna var rätt löjligt. Men när det sedan visade sig att man skulle buga för sin träningspartner och sin tränare satte jag mig mer i respekt för bugningen. Jag måste säga att aikido är den sport där jag mötts av mest vördighet, dels av mina träningskamrater och dels av tränarna.
De tog alla hand om mig på ett sätt som inte går att beskriva. På ett sätt som fick en att känna sig värdefull. I träningsgruppen, som bestod av både tjejer och killar från 13 år och uppåt, sågs varje människa som en individ och inte bara en produkt av laget. Jag fick ett individanpassat träningspass där beröm var ledordet.
De elvaåriga killarna Jarl Pettersson och Noa Hedman berättar att beröm är en av anledningarna till att de håller på med aikido.
– Här får vi så mycket beröm. Vi mår toppen efter varje träning. Det är också kul att få träna med de äldre, eftersom de kan lära ut väldigt bra.
– Jag är rätt lat, därför passar sporten mig. Jag är inte tvungen att vara här när jag inte känner för det, berättar Noa Hedman.
Tränare Manne Hasselros anser att fördelen med aikido är att man kan utvecklas i egen takt och endast tävlar mot sig själv, då sporten inte innehåller några tävlingsmoment. Därmed behöver ingen känna sig utanför.
– I skolan, när vi skulle spela boll, blev jag alltid vald sist och det brukade låta: ”Vi tar Manne, om ni tar tjocka Ulla”. I aikidon behöver man aldrig känna sig underlägsen.
Själv är jag lite kluven vad gäller en sport utan tävlingsmoment. Jag är och har alltid varit en tävlingsmänniska. En människa som söker de där kickarna som försätter en i trans. Å andra sidan är jag en person som älskar att utvecklas min egen takt och utefter mina egna behov.
Att lära sig de olika greppteknikerna måste jag säga inte var särskilt upphetsande. Jag har alldeles för svårt att komma ihåg olika rörelsemönster och trots att jag är en före detta schackspelare saknade jag koncentrationen som krävdes.
Men när jag fick prova på vapen, då hände det verkligen något. Mina reptilögon tittade fram och jag kände det där underbara ruset fara igenom hela kroppen. Jag förvandlades till en japansk liten samuraj som lätt skulle kunna manövrera 1 000 motståndare utan problem. Det enda som fanns var jag och mitt svärd (okej då träpinne).
Även om sporten kanske inte var något för mig fick jag uppleva känslan av att känna mig obesegrad. Dessutom har jag lärt mig räkna till tre på japanska: ichi, ni och san. Jag känner mig inte heller rädd att möta nattens mörker, då jag har blivit grym på att försvara mig. Någon som däremot fastnade för sporten var fotografen. Kanske har det med hans egyptiska ursprung att göra, egyptier gillar att gå sin egen väg – den harmoniska kraftens väg.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (55 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
