Gröna drömmar i motsträvigt kulturlandskap

Älmeboda Artikeln publicerades
Ständig stenålder. Peter Bryngelsson slåss med och mot naturen i sin steniga oas. Mycket slit har det blivit genom åren.
Foto: Per Ohlsson
Ständig stenålder. Peter Bryngelsson slåss med och mot naturen i sin steniga oas. Mycket slit har det blivit genom åren.
”Det är handkraft som gäller och jag började i skogen och har jobbat mig inåt. Min fru är konstnär och man ser hennes touch och finess i detaljerna”, säger författaren och rockmusikern Peter Bryngelsson.
Foto: Per Ohlsson
”Det är handkraft som gäller och jag började i skogen och har jobbat mig inåt. Min fru är konstnär och man ser hennes touch och finess i detaljerna”, säger författaren och rockmusikern Peter Bryngelsson.

Det gamla prästbostället liknande mest en urban villaträdgård.

Paret Bryngelsson slog sig ner i skogsbygden, slet bort heltäckningsmattorna, bodde in sig och funderade.

Många år senare är historiska jordlager dissekerade och paradiset rätt mycket närmare. Men det har krävts både tungt kroppsarbete och känslig konstnärshand.

Musikern och författaren Peter Bryngelsson tyckte det var dags att skriva en hyllningsbok till hembygden när han och hustrun Anita började närma sig 30 år i den bortglömda byn. Där, mellan pärmarna i ”Vad döljer sig i Älmeboda”, söker han svar på mer än en gåta. Framför allt vill han utforska hur kampen med och mot ett sällsynt och oförsonligt odlingsklimat präglat fotfolket. För ett slitgöra är det, och ett slitgöra har det alltid varit.

Det känns rätt att träffa honom i tidigt vårbruk. När naturen fortfarande sover skönhetssömn och när mycket grovjobb återstår innan de första trädgårdsturisterna står och stampar utanför husknuten.

Anita och Peter Bryngelsson har hyllats för snille och smak i den egna sfären runt komministerbyggnaden i Kuppramåla. Deras gröna oas utsågs till Årets trädgård 2016 av branschtidningen Drömhem & trädgård.

– Det var väl dags att belöna den här delen av landet. Österlen är ju rena lekstugan i jämförelse. Torkan, alla stenarna och det ogästvänliga klimatet har gjort kronobergaren konstant förbannad. Det är därför han bjudit mycket motstånd mot makten. Det är därför vi befinner oss i upprorstrakter, säger mannen som 1972 var med och startade kultbandet Ragnarök i Kalmar.

Ragnarök varslar om sämre tider i nordisk mytologi, om en tid med tre vintrar efter varandra utan skymten av sommar. Solens sken ska bli svart och vädret hotfullt. Denna tid kallas fimbulvintern och kommer med tecken om världens undergång. Det finns inget inställsamt i ett bandnamn som Ragnarök.

I Smålands inland är det också tuffa förhållanden, men allt är förstås relativt.

”Aldrig tidigare har jag vuxit in i ett landskap som här”, skriver han i förordet till ”Vad döljer sig i Älmeboda”.
Foto: Per Ohlsson
”Aldrig tidigare har jag vuxit in i ett landskap som här”, skriver han i förordet till ”Vad döljer sig i Älmeboda”.

Peter Bryngelsson berättar om första mötet med en svårflirtad och väl dold idyll och om rosornas ojämna kamp mot växtzonen, torkan, alla stenarna, frosten och sjukdomarna som härjat, och hur han många gånger förundrats över att man längre tillbaka i tiden alls kunde odla något på den karga platsen där han och hustrun slagit sig ner.

– Här planterade Anita sin första ros men jag tyckte mest den inkräktade på vår krocketplan, säger han och presenterar prästbostadens taggiga portal.

Sedan pekar han mot gaveln och refererar till lyckade landvinningar.

– Där borta regerade hallonsnår, jordgetingar och nässlor innan vi bestämde oss för att börja kolonisera.

Och kolonisationen har öppnat upp landskapet. Idéer har grott och vuxit sig starka, och det vilda och det tuktade har på något sätt förenats till en levande grann och blomstrande trädgårdsfantasi. Även om allt känns avlägset i denna brytningstid mellan vinter och vår.

Stenarna i marken är ett kapitel för sig. Den gamle musikern, kompositören, sångaren, författaren, regissören och forskaren har baxat och burit, som generationer efter generationer gjort före honom.

– Några maskiner har vi inte haft ekonomiska resurser för. Det är handkraft som gäller och jag började i skogen och har jobbat mig inåt. Min fru är konstnär och man ser hennes touch och finess i detaljerna.

Han konstaterar att antalet bumlingar som finns i Älmeboda är oräkneliga. Och att det är spännande att testa den egna bärkraften.

När han skulle återställa gårdsplanen till mer genuin dåtid mötte han historien under nutida marknivå.

Det har varit komministergård sedan 1700-talet och trädgården med rosor och perenner, inhägnad kålgård, örtagård och parkområde bär inspiration av forna tiders prästträdgårdar.

Här finns också en större viltdamm med fiskar, koi-karpar av östasiatiskt ursprung. Allt som allt handlar det om drygt 8 000 kvadratmeter omgivet av lövbestånd med mäktiga ekar.

– Vi började med att frigöra den gamla stenläggningen. Det är intressant när man går på djupet och upptäcker lager på lager. En pilsnerflaska från 1900-talets mitt, en barnsko från 1840 och längre ner porslinsrester från 1780. Huset är från 1500-talet någonting och boden på framsidan är från 1680 och fungerade som sädesmagasin.

Sista prästen hette Joshua Haglund och lämnade 1915. I stället flyttade arrendatorer in och Kuppramåla blev som vilken bondgård som helst, men fortfarande ägt av kyrkan.

– Faktum är att vi är de första privata ägarna av gården sedan Axel Oxenstiernas tid. Och fortfarande är den angränsande marken kyrkans.

Odlingsbäddarna på baksidan är inramade av pallkragar.

– Vi har fyllt dem med hästgödsel och jord, och så nerkissad aska enligt gammal hederlig indianmodell. Ja, och så har vi säkrat bäddarna med markduk. Det skyddar mot sorkarna också, så nu får vi ha morötterna ifred.

Bryngelssons har grävt sig tillbaka i tiden och för framtida segrar. På ålderns höst ska de skörda framgångarna. Fast många utmaningar återstår förstås.

– Vi är i stort sett självförsörjande på grönsaker och när vårt växthus, vårt stora projekt för tillfället, blir klart är vi det absolut.

”Aldrig tidigare har jag vuxit in i ett landskap som här”, skriver Peter Bryngelsson i förordet till ”Vad döljer sig i Älmeboda”.

Mellan några pallkragar fyrar han, ett stadsbarn med erfarenhet av asfaltsdjungeln men också en berest man, av en hyllning till bygdens profiler.

– Det bor mer konformitet i Stockholm. Söder har exempelvis sina hypade filosofer och nördar som kan namnen på alla körtjejer på Neil Youngs olika album. Alla kunskaper är kanske nyttiga på något sätt men här ute på landet har man andra referenser och vet när ett träd nyper om man går loss med motorsågen. Ur överlevnadssynpunkt är just det senare nog att föredra.

John Holm och Peter Bryngelsson under förra sommarens lågmälda musikfest i Kuppramåla. Även John Holm har på äldre dar hittat till Älmebodatrakten.
Foto: Bo Ströberg
John Holm och Peter Bryngelsson under förra sommarens lågmälda musikfest i Kuppramåla. Även John Holm har på äldre dar hittat till Älmebodatrakten.

 

”På min dobro spelar jag allt utom blues, som den ju egentligen är byggd för”, säger musikern Peter Bryngelsson. Det skvallrar lite om hans förhållande till utmaningar.
Foto: Per Ohlsson
”På min dobro spelar jag allt utom blues, som den ju egentligen är byggd för”, säger musikern Peter Bryngelsson. Det skvallrar lite om hans förhållande till utmaningar.
För tre år sedan utnämndes Kuppramåla till Årets trädgård av branschtidningen Drömhem & trädgård.
Foto: Linnéa Petersson
För tre år sedan utnämndes Kuppramåla till Årets trädgård av branschtidningen Drömhem & trädgård.