Legendarer i grönt och vitt – stjärnor i taket och nya vindar

Tingsryd Artikeln publicerades
Ispass i pausen. Gamla gardet radar upp sig inför dagens hemmapublik. Lite tunnare hår och inte så mycket skydd. Närmast från höger; Roger Waldemar, Anders Jakobsson, Conny Ingemarsson, Kenneth Karlsson, Lennart Lindberg, Hans Fransson, Kent ”Bagarn” Persson, Åke Björkenhäll, Anders Rapp, Lars-Göran Johansson, Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, Kenneth Ekman, Christer Andersson, Egon ”Pelle” Lindberg och Lars-Ingvar Gustafsson
Foto: Per Ohlsson
Ispass i pausen. Gamla gardet radar upp sig inför dagens hemmapublik. Lite tunnare hår och inte så mycket skydd. Närmast från höger; Roger Waldemar, Anders Jakobsson, Conny Ingemarsson, Kenneth Karlsson, Lennart Lindberg, Hans Fransson, Kent ”Bagarn” Persson, Åke Björkenhäll, Anders Rapp, Lars-Göran Johansson, Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, Kenneth Ekman, Christer Andersson, Egon ”Pelle” Lindberg och Lars-Ingvar Gustafsson
Taif-veteraner i minnenas arkiv. I katakomberna i Nelson Garden arena gör sig en stolt hockeyhistoria påmind. Här förevisad av magistrarna Lennart Lindberg och Kenneth Karlsson, själva med fyra respektive elva A-lagssäsonger i hockeytrunken.
Foto: Per Ohlsson
Taif-veteraner i minnenas arkiv. I katakomberna i Nelson Garden arena gör sig en stolt hockeyhistoria påmind. Här förevisad av magistrarna Lennart Lindberg och Kenneth Karlsson, själva med fyra respektive elva A-lagssäsonger i hockeytrunken.
...och där har vi Anders Rapp. Duon Karlsson och Lindberg laborerar bland gamla laguppställningar.
Foto: Per Ohlsson
...och där har vi Anders Rapp. Duon Karlsson och Lindberg laborerar bland gamla laguppställningar.

De flyttade från Ljungby och Hovmantorp nästgårds. Andra lockades från Blekinge. Eller ända uppifrån Kiruna. Ett gäng var hemvävda Tingsrydskillar. Någon har kvar sin Stockholmsdialekt, hos en annan finns spår av dalmål.

Främlingslegionen kom, sågs och segrade ofta. Och blev, till skillnad från dagens rast- och rotlösa hockeygeneration, kvar.

Stjärnklart i taket. Christer Andersson, Roger Waldemar och Anders Åkesson – ur-Taif-are med sammanlagt drygt 1 500 seriematcher under totalt 54 A-lagssäsonger.
Foto: Per Ohlsson
Stjärnklart i taket. Christer Andersson, Roger Waldemar och Anders Åkesson – ur-Taif-are med sammanlagt drygt 1 500 seriematcher under totalt 54 A-lagssäsonger.

Vi pratar rysk magsjuka, slukar klassiska artiklar och tittar på samlarbilder från 1960-talet. Det är onsdag och några timmar före allsvenskt nedsläpp i Dackehall... förlåt, Nelson Garden arena. Nere i katakomberna hänger gulnade tidningsklipp på rad i minnenas långa korridor.

– När jag kom hit så hade jag inget körkort. Jag åkte från Blekinge med Anders Broström, han glömde mig bara någon gång, berättar Kenneth Karlsson.

I början av 1970-talet lämnade han Kallinge och division 3 för Tingsryd och division 1.

– Jag hamnade här nere när jag började plugga till fritidsledare i Grimslöv. Jag gick i samma klass som Anders Linderoth och en massa andra Öster-spelare, men vi var många hockeykillar också, minns Lennart Lindberg.

Han som har Ulriksdal som moderklubb, som kallas för ”Linkan” av alla och som har kvar en storstadsdialekt som sprids ur högtalarna när det är hemmamatcher.

På den tiden stack inte talangerna till KHL eller NHL. De sov i bussen på väg hem från Leksand eller Karlstad och gick direkt till jobbet när de landade i Tingsryd framåt morgonkvisten.

– Kolla där, säger ”Linkan” och pekar på en rubrik som skvallrar om genomklappning.

– Ja, just det, säger Kenneth Karlsson.

Och fortsätter:

– Vi hade varit i Leningrad på en turnering och mött CSKA och Sovjets Vingar och gjort bra matcher. Men vi fick med oss en magsjuka, som inte var av denna världen, hem. Så när vi mötte Djurgården på Hovet var vi helt utslagna. Vi åkte på däng med 12–5 och ingen ville in på isen. När domaren öppnade toalettdörren vände han sig bara om och tittade på oss: ”Fan grabbar, vilka gaser. Har ni käkat orm?”, sa han.

– Vi hade i alla fall ett kanonlag. Åke Ryman var en av de bästa centrarna i landet, ”Mysing” var grym och Kenneth Ekman och så Christer Andersson i målet förstås. Jag har räknat ut att på fem år där i början av 70-talet så bytte vi bara fem spelare – i snitt en per säsong. Det är lite skillnad mot i dag. Folk kom hit och trivdes och stannade kvar, fortsätter ”Linkan”.

– Ja, vi var som en stor familj, slår kollega Karlsson fast.

Sapporo-resenären Christer Andersson från ett gammalt samlaralbum.
Foto: Per Ohlsson
Sapporo-resenären Christer Andersson från ett gammalt samlaralbum.

Och fortfarande hänger de ihop. Karlsson, Lindberg och Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson spelar golf ihop. Ett gäng samlas och tränar på Medley några gånger i veckan och så träffas ju många när det är hemmamatcher förstås. Som i dag när Timrå kommer på besök.

Alltså letar vi oss upp ur minnenas arkiv och tar sikte på fikarummet för lite kaffe med gliringar. Hockeygymnasisterna har precis lämnat isen och tre vepor fladdrar lite övergivet i hallens tak, med bilder på tre legendarer. De är dedicerade till herrarna Andersson, Waldemar och Åkesson, som tillsammans har spelat drygt 1 500 seriematcher under 54 A-lagssäsonger i Tingsryds AIF och de hänger på rad med klassiska tröjnumren 1, 20 och 10.

Christer Andersson, 72 år ung är på många sätt nummer ett, inte bara för siffran på ryggen. Han är äldst i den upphängda trion och var först att kränga på sig A-lagsdressen. Men först upp i taket var mittfiguren.

Anders Rapp, Lars-Göran Johansson, Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, Kenneth Ekman, Christer Andersson, Egon ”Pelle” Lindberg och Lars-Ingvar Gustafsson intar isen drygt 40 år efter storhetstiden.
Foto: Per Ohlsson
Anders Rapp, Lars-Göran Johansson, Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, Kenneth Ekman, Christer Andersson, Egon ”Pelle” Lindberg och Lars-Ingvar Gustafsson intar isen drygt 40 år efter storhetstiden.

Det är en jublande forward som sträcker hockeyhandskarna mot taknocken. Hans matchdräkt är numera fridlyst. Nummer 20 kommer aldrig att bäras av någon spelare i hemmalaget. Mellan 1972 och -89 fylldes tröjan ut av Roger Waldemar.

En grön-vit trotjänare som dessutom jobbat 28 år som Taif-kanslist och varit coach för både A-lag och juniorer.

– Det var förstås en stor ära att åka upp i taket, först av alla dessutom, säger han innan vi faller in i nostalgiträsket där uppe i fikarummet.

Succé som junior i A-laget. 17-årige Roger Waldemar har precis smällt in två mål mot Mora i nedflyttningsserien och jublar över segern.
Succé som junior i A-laget. 17-årige Roger Waldemar har precis smällt in två mål mot Mora i nedflyttningsserien och jublar över segern.

– Jag var junior när jag kom med i A-laget och dubblerade med spel både i division 1 och i juniorserien under de tre första åren. Det var långa resor med båda lagen – till Värmland och Stockholm och sånt även med J-laget. Vi var en bra kull och spelade SM-final mot Leksands juniorer 1973 efter att ha skrällt och slagit Frölunda (15–6) och Södertälje (13–4) i kvarten och semifinalen. Andra som också tagit en plats i A-laget redan då var Anders Jacobsson, Ronny Svensson och Conny Ingemarsson. Men vi var bara 13 grabbar i truppen, inklusive två målvakter, och gick runt på två femmor. Så vi var lite möra när finalen skulle spelas och förlorade.

Det blev 17 säsonger och 412 division 1-matcher med Taif, och som spelare var han alltid trogen föreningen.

– Men när jag låg i lumpen i Växjö ville de att jag skulle börja spela boll i Växjö BK. Vi var ju rätt många som dubblerade och höll på med fotboll också. När hockeyn drog igång framåt hösten och det var dags för slutspurt i fotbollen, då tackade vi för oss, så det blev aldrig mycket med fotbollen här i Tingsryd.

Roger Waldemar fortsätter:

– Min farfar bodde på idrottsplatsen och farsan och hans bröder spelade också hockey. Själv hade jag 50 meter till den konstfrusna banan som vi fick i början av 60-talet. Det var till och med så att han som åkte runt i landet och startade olika aggregat varje höst, vi kallade honom Kyl-Nisse och jag tror han kom från Falkenberg. Han bodde i alla fall hemma hos oss när han var i Tingsryd. Ja, så jag fick så att säga förstahandsinformation när det var istid och var ofta först på plats när kylan var på.

– Kalle Sundberg, som var A-lagsspelare på den tiden, drog igång knattehockeyn och vi ungar bildade lag och mötte varandra. Jag minns bland annat att Anders Jacobsson och jag döpte vårt till Kiruna. Vi fick fram väldigt många egna produkter som slog sig in i A-laget på 70-talet. Mycket av det har vi Kalle Sundkvist att tacka för.

Så småningom kom det en snorunge och slog de båda 17-taggarna. När Anders Åkesson var 35 år och precis varit med och spelat Taif tillbaka till allsvenskan så hystade han till slut upp hockeyrören på hyllan. Då (2010) hade han hunnit med 20 A-lagssäsonger. Det får väl duga för att hänga där uppe i taket bredvid de något äldre hockeyfarbröderna.

Roger Waldemar hann med 28 år på Taif-kansliet, förutom 17 säsonger på isen. Först under tränarkarriären prövade han lyckan i lite andra klubbar och nu jobbar han halvtid inom Mörrums organisation. ”Det innebär också att jag missar en del matcher eftersom speldagarna kolliderar”, säger han.
Foto: Per Ohlsson
Roger Waldemar hann med 28 år på Taif-kansliet, förutom 17 säsonger på isen. Först under tränarkarriären prövade han lyckan i lite andra klubbar och nu jobbar han halvtid inom Mörrums organisation. ”Det innebär också att jag missar en del matcher eftersom speldagarna kolliderar”, säger han.

Det är ett gäng gamla hjältar som träffas en onsdagskväll när det är allsvensk match mot Timrå. De trillar in flera timmar före nedsläpp för kaffe med hockeynostalgiskt tugg. Lars-Göran Johansson, född 1945, är äldst i gänget. Conny Ingemarsson och Hans Fransson, vars son William förresten spelar i dagens A-lag, tillhör ungtupparna.

Lars-Göran Johansson debuterade 1966. Veteranen hann med sju A-säsonger, varav sex i dåtidens högsta.
Foto: Per Ohlsson
Lars-Göran Johansson debuterade 1966. Veteranen hann med sju A-säsonger, varav sex i dåtidens högsta.

Det är oklart hur många av 50-talisterna som var med och kastade snöboll på Ulf Sterner när Rögle gästade uterinken i mitten av 1960-talet. Men Conny Ingemarsson minns att attackerna kom från taket på omklädningsrummen, vilket inte gör honom mindre misstänkt.

– Jag jobbar som säljare på Holtab och är ute och flänger rätt mycket, men jag ser ändå de flesta matcherna och jag kommer i god tid och hjälper till och säljer lotter, berättar han.

Och så är det. Många av hockeyveteranerna har funktionärsuppdrag.

– Nästan alla gubbarna har varit tränare för något eller några lag genom åren, och en del har haft söner som spelat. Nu är det många som hjälper till med allt möjligt, säger Lennart ”Linkan” Lindberg, som själv alltså är matchspeaker.

Åke Björkenhäll sköter in- och utsläpp i utvisningsbåset, Lars-Göran Johansson plitar ner statistik och andra, som exempelvis Anders Jakobsson, säljer lotter eller souvenirer.

Conny Ingemarsson och Anders Jakobsson missar inte gärna en hemmamatch.
Foto: Per Ohlsson
Conny Ingemarsson och Anders Jakobsson missar inte gärna en hemmamatch.

Sportchefen och huvudtränaren Magnus Bogren kliver upp för trapporna och hälsar på i fikarummet där den grånade societeten är samlad. Han berättar lite om dagens förutsättningar, och om sitt förra uppdrag.

Han har varit i danska toppklubben Rödovre de två senaste säsongerna och hade anställning även över 2019/2020, men utnyttjade en klausul som sa att han fick bryta kontraktet om det kom erbjudande att ta över en klubb i SHL eller hockeyallsvenskan. Och han tvekade aldrig att byta högsta ligan i Danmark mot näst högsta i Sverige.

Det är skilda världar i de båda länderna. Köpenhamn är nämligen en huvudstad som andas och lever fotboll.

– Det kunde vara hyggligt med folk på våra matcher men spelade Bröndby, som har sin arena alldeles i närheten, samma dag så var det ingen som brydde sig om hockey, berättar Magnus Bogren.

Christer Andersson och Kenneth Ekman, Taif-trontjänare och OS-resenärer (Sapporo 1972) banar sig väg genom publikhavet i paus.
Foto: Per Ohlsson
Christer Andersson och Kenneth Ekman, Taif-trontjänare och OS-resenärer (Sapporo 1972) banar sig väg genom publikhavet i paus.

Nu har han landat i småländsk urskog och känner hockeypulsen stiga. Tittar han sig om i lokalen ser han bland annat Kenneth Ekman, backen som tackade nej till Tre Kronor efter Sapporo-OS för att målarjobbet krävde sin man. Det var en annan tid, men i dag kan Ekman den äldre glädjas åt barnbarnens lukrativa proffsframgångar på hockeyrink (Oliver Ekman Larsson i Arizona Coyotes) och fotbollsplan (Amanda Ilestedt i Bayern München).

Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson förklarar sitt något annorlunda smeknamn: ”Det har hängt med sedan en prisutdelning hemma i Hovmantorp vid någon friidrottstävling. Jag blev väl lite för glad”, säger han och skrattar.
Foto: Per Ohlsson
Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson förklarar sitt något annorlunda smeknamn: ”Det har hängt med sedan en prisutdelning hemma i Hovmantorp vid någon friidrottstävling. Jag blev väl lite för glad”, säger han och skrattar.

Här finns också Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, bördig från Hovmantorp. En man som bytte klubbar som få på den gamla goda tiden. Innan han hittade hem och gjorde sju säsonger i Dackehallen.

– När Västerås trillade ur högsta serien var det många lag som ringde. Det blev Tingsryd eftersom jag är uppvuxen fyra mil härifrån. Des Moroney var tränare då och jag började, precis som många andra i gänget, plugga i Grimslöv, säger han.

De drar några skrönor. Minns hur de hade syrgastuber med till Ängelholm när de skulle spela inomhus första gången.

– Det var kanske lite överdrivet, men vi har alltid varit föregångare, säger Lars-Ingvar Gustafsson.

Eller andra dråpligheter:

– Kommer ni förresten ihåg när vi var i Västerås och domaren höjde näven för utvisning... och båda målvakterna stack till båset.

Ordning i leden; vilka är de största talangerna ni sett i den här hallen då?

Efter en stunds namedropping konstaterar Conny Ingemarsson:

– Men ändå, det är svårt att inte nämna Oliver (Ekman Larsson) även om han försvann tidigt.

– Det var ju därför han försvann... för att han var en talang, säger någon annan.

Samtidigt höjs musiken i hallen och puckarna smattrar mot sargen. Det närmar sig nedsläpp nu. Kanske glider nästa ”Mysing” eller Oliver omkring där ute under tre klassiska vepor med siffrorna 1, 20 och 10.

– Glöm inte att ni ska ut på isen i paus och visa upp er. Och gå i god tid så ni hinner fram, påminner Lennart ”Linkan” Lindberg innan han knallar iväg till speakerbåset.

– Sno dig själv, gubbe... hörs ur leden.

Där satt den. Även ungdomen kan, konstaterar Kenneth Karlsson och Conny Ingemarsson och jublar över ett hemmamål.
Foto: Per Ohlsson
Där satt den. Även ungdomen kan, konstaterar Kenneth Karlsson och Conny Ingemarsson och jublar över ett hemmamål.
Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, Kenneth Ekman, Hans Fransson, som har egna sonen William i dagens A-lag, och Anders Rapp har intagit läktarposition.
Foto: Per Ohlsson
Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, Kenneth Ekman, Hans Fransson, som har egna sonen William i dagens A-lag, och Anders Rapp har intagit läktarposition.