Loppissommaren är här
Karl-Gustaf Sjökvist är fyndjägare i antik- och loppislandet.
Han kuskar runt och köper i mängder. Lyckliga dagar, när solen ler över hans röda stugor vid Ygdens kant, så säljer han en och annan pryl också. Och det är i garaget kommersen når sina höjdpunkter.
– Allt har sin historia. Den här röda lanternan hittade jag i Sölvesborg och den är inte helt olik en lampa från Mörrum.
Vi går ner till sjön.
– Jag köpte en sele som jag skulle använda till en get, men det visade sig vara en kosele, så den var alldeles för stor och jag blev ovän med geten. Ja, så jag bytte selen mot den här fina eldkorgen, berättar han.
Och vad använder man eldkorgen till?
– Den är bra att ha vid ljustring nattetid, och så är den rätt snygg att ha ute på bryggan.
Vi befinner oss i ett stycke Småland som är exceptionellt stenrikt. Karl-Gustaf Sjökvist hittade ett gediget trähus här i Kroksjöbo 1970 och lastade och fraktade bort 500 kubikmeter sten med dumper. Nästan lika mycket sprängde han bort för att skapa sig en egen oas intill sjön Ygdens södra strand.
– För exakt 100 år sedan köpte en dam tomten och hennes man slog högväxt hö och bar iväg med. Men innan det blev något husbygge så brann hon inne i sin gamla stuga uppe i skogen.
Inte bara prylarna har sina historier – även människorna. Ibland släcks hoppets låga, men i stället tänds nya drömmar.
– Sedan var det en tandläkare som köpte och byggde här i mitten på 1940-talet. Allt kändes mycket genomtänkt med läget med förmiddags- och eftermiddagssol och så, och hans första hustru hade gröna fingrar. Det fanns tecken kvar när jag tog över 1970 och flyttade från mitt föräldrahem i Åskefälla.
Mycket har hänt under 48 år. Bostadshuset har fått en präktig glasveranda mot sjösidan, två röda trästugor har byggts och hyrs ut under turistsäsong och en bastu och inte minst ett magnifikt växthus har rest sig på den välansade tomten.
– När jag skulle fylla 60 önskade jag mig pengar för att kunna bygga ett växthus. Det tog sin tid men lagom till 70-årsdagen stod det färdigt. De många fönstren hade legat i en ladugård i 25 år när jag hittade dem och började rusta upp. Det mesta är återbruk, takfönstret som du ser är gjort av luckan på en tvättmaskin.
Mycket har han fyndat runt om i bygden. Om den egna verksamheten går jämt upp är han nöjd.
– Irene, min särbo, säger att jag pratar för mycket för att hinna sälja. Jag vet inte, men en lördag sålde jag för 20 kronor medan barnbarnen drog in 900 på hembakade kakor.
Han säger att tyskar, som det finns gott om i bygden, är intresserade av gammalt och att det finns en och annan som tittar in spontant. Trots webbsidor och näthandel så rullar det på.
– Många loppisställen dyker upp och försvinner igen efter en tid. Jag har alltid öppet när det är Tingsryds marknad och under konst- och hembygdsrundan, men tanken är att jag ska skylta mer konsekvent ute vid Linnerydsvägen i sommar för att locka hit lite mer folk.
– Det finns ju gott om ställen nu för tiden – idrottsföreningar som samlar in och säljer och bakluckeloppisar och allt möjligt annat. Men tyvärr är inte ungdomen så intresserad av gammalt i dag.
Men den 72-årige veteranen tröttnar inte själv. Någon gång i månaden ger han sig ut på upptäcktsfärd bland branschkollegor för att skanna av prylmarknaden. Och under längre resor runt om i landet brukar det bli flera nedslag i Loppissverige.
– Jag har en regel när jag är ute och handlar själv, och det är att jag aldrig prutar hos dem som sysslar med välgörenhet. Däremot gör jag det på ställen som drivs privat. Jag skänker saker själv också. Som 50 bananlådor med böcker – Lions och Kupan fick dela på dem.