Målardotter med färgstarkt språk

Tingsryd Artikeln publicerades
Talpedagogen och läraren Ulla Liefwendal bläddrar i minnenas arkiv, och hela tiden dyker Bo Setterlind upp. Här i artiklar i samband med festivalen i Strängnäs domkyrka och kulturhuset Multeum 2011, som hölls till minne av den Växjöfödde skalden och som Ulla deltog i.
Foto: Per Ohlsson
Talpedagogen och läraren Ulla Liefwendal bläddrar i minnenas arkiv, och hela tiden dyker Bo Setterlind upp. Här i artiklar i samband med festivalen i Strängnäs domkyrka och kulturhuset Multeum 2011, som hölls till minne av den Växjöfödde skalden och som Ulla deltog i.

Mamma och pappa var framträdande konstnärer med egen målarskola. Själv ville hon bli skådespelare. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Det har blivit rikt och rätt bra ändå för talpedagogen Ulla Liefwendal, kvinnan som format många kändisars röster.

Hon började skriva sagor redan i femårsåldern. Plötsligt, när hon var åtta, steg Bo Setterlind över tröskeln till föräldrahemmet i Strängnäs. De utvecklade, trots åldersskillnaden, lite av en syskonrelation. Den Växjöfödde och med tiden berömde poeten och psalmdiktaren stannade i åtta år och hade precis fullbordat sin lyriska debutsamling, ”Månvagga”, när han flyttade in.

– Jag satt tyst som en mus på sängkanten i hans rum och lyssnade när han knattrade på sin skrivmaskin, berättar Ulla.

Nu åker hon själv runt med olika lyrik- och föreläsningsprogram, inte sällan med Bo Setterlinds poesi i fokus.

Vi sammanstrålar i villan i Tingsryd. Väggarna är pyntade med smakfull och personlig konst. Mycket har föräldrarna målat, annat har andra av samtidens storheter åstadkommit, några grafiska verk har hennes egen son bidragit med. En kvinna i 78-årsåldern, som själv ville stå på scenen men fann sitt kall som talpedagog och lärde svenska skådespelare och artister att artikulera, bjuder på kaffe.

Hon avslöjar att hon tragglat noggrannhet med en motsträvig Suzanne Reuter och att hon haft sina duster med en oregerlig Magnus Uggla. Åren som lärare i Calle Flygares teaterskola gjorde henne... just flygfärdig. Ted Gärdestad och Dan Ekborg var några andra elever som passerade revy.

– Suzanne var jag förresten och såg och pratade med när hon spelade sommarteater i Kalmar, och snart ska jag sätta mig på bussen och åka upp och se Magnus Uggla på Göta Lejon. Det var hemskt många år sedan jag träffade honom, så det ska bli spännande.

Dock heter den första och största inspirationskällan Bo Setterlind. Tveklöst är det så. Han är förevigad i olja och tilldelad hedersplats i fikarummet. Det är rätt länge sedan han lämnade jordelivet men spåren är outplånliga, bland annat en ansenlig mängd bidrag till den svenska psalmboken. Vi blickar tillbaka på ett långt liv och dricker kaffet i sällskap av en påtagligt ung, fundersam och inramad lyriker.

För fem år sedan gav Ulla Liefwendal ut en jubileums-cd med Setterlind-texter tillsammans med musikern Kjell-Åke G Arvidsson, som ackompanjerade på piano. ”Det finns en väg” släpptes när 25-åringen på väggen skulle ha fyllt 90.

”Och vill du själv den vägen gå, så är hans ord att lita på, men tvivla ej, allenast tro – det går en bro från tro till ro”, läser hon i titeldikten.

Det går en bro mellan författaren och språkröret också. Den unge poeten är porträtterad av Carin Cassel, konstnär som undervisade pensel- och palettelever i paret Liefwendals sommarskola. Han har snedbena och gul kavaj, eller möjligen jacka, ovanpå himmelsblå skjorta.

Det var i hemmet nedanför Strängnäs domkyrka som allt började, som drömmar föddes och verkligheten gjorde sig påmind. Pappa Kåge var multikonstnär – berömd målare av rang men också erkänd tonsättare, journalist och recensent. Mamma Maj Sandmark-Liefwendal, född och uppvuxen i Dångebo, var utbildad på Konsthögskolan i Stockholm och Konstakademin i Köpenhamn och ägnade sig åt måleri, grafik och konsthantverk.

– Jag hade inga syskon och det var inte lätt att leva upp till mina föräldrars talang. De höll målarskolor hemma på gården och jag deltog någon gång, men helst av allt ville jag bli skådespelare, berättar Ulla.

Pärmarna är fulla av tidningsklipp från ett liv i språkets och viss mån poesins tjänst.
Pärmarna är fulla av tidningsklipp från ett liv i språkets och viss mån poesins tjänst.

Hon har många dråpliga historier på lager. Som den där gången när hon som elvaåring stannade cykeln vid bensinmacken i Strängnäs och stirrade på en stor turnébuss. Det stod ett namn på sidan och hon läste utan att några klockor ringde.

Medan chauffören tankade steg en mörkhyad gentleman ut och ställde sig på marken och började blåsa i trumpet. Ulla och hennes kompisar tittade storögt och lyssnade till ljuva toner som steg mot Abborrberget och vidare upp mot den södermanländska himlen.

– Senare skulle jag både förstå vem det var och sammanhanget. Att det var Louis Armstrong på väg till en konsert i Stockholm. Jag har sett honom många gånger på scenen därefter. Bland annat en oförglömlig kväll i Cannes i Frankrike.

När hon var 15 år förändrades det mesta. Tryggheten blåste bort under några dramatiska veckor just i samband med hennes konfirmation.

– Pappa träffade en annan kvinna och det blev skilsmässa och inom mycket kort tid dog min mormor och farfar som båda stod mig mycket nära.

Hon for med sin klass till Ribe, den äldsta staden i Danmark, som grundades redan omkring 710 e. Kr. Och förälskade sig i miljön och stämningen.

– Jag kom hem och berättade för mamma att jag inget hellre ville än att gå i skolan där, den som var från 1145. Min mor var mycket förstående och begrep väl att miljöombyte skulle göra mig gott. Så hon vände sig till skolöverstyrelsen och på något sätt blev det så att jag som 16-åring flyttade till Danmark, hyrde ett rum och hittade ett pensionat där jag åt när jag inte bredde egna smörrebröd. Jag fick vänner och lärde mig snabbt danska. Jag skulle egentligen stanna ett år, men jag blev kvar på nyspråklig linje i tre innan jag fick min danska studentmössa med rött band. Kanske blev jag den första svenskan som tog examen i Danmark, vem vet... Garanterat såg jag i alla fall ut som den första kvinnliga stinsen i Sverige när jag tog tåget hem med den där speciella studentmössan.

Ulla berättar att latinstudierna hjälpt henne och öppnat dörrar till andra språk. Hon fortsatte drömma om skådespelaryrket och läste teatervetenskap.

– Mamma ville att jag skulle bli läkarsekreterare. Hon tyckte det var ett stabilt yrke och jag började också på utbildning i Köpenhamn.

Inte heller här blev saker och ting precis som hon förväntat sig och efter ett halvår återvände Ulla till Sverige och fullföljde utbildningen på hemmaplan, men hon hann lära känna Fanny Falkner i den danska huvudstaden.

– Hon var miniatyrkonstnär men framför allt hade hon haft ett förhållande med August Strindberg i sin ungdom i början på förra seklet.

Det var i Blå tornet på Drottninggatan – Strindbergs sista bostad – som de möttes. Fanny Falkner var då 17 och den store författaren 60 år. Han friade till henne och det kom till förlovning, som dock bröts efter kort tid. Strindberg hade för avsikt att göra Fanny till stor skådespelare och sin hustru, men ödet ville annorlunda.

En av Ulla Liefwendals föreläsningar är en bildsatt berättelse om Fanny Falkners liv.

Nästa drastiska förändring hände kring jul och nyår 1960.

– Jag hade följt med mamma till Spanien där hon köpte ett hus. När jag återvände hem gick det bara kort tid innan jag fick ett telegram från UD där de berättade att mamma var intagen på sjukhus. Diagnosen var leukemi och det gick mycket fort. Jag hann precis fylla 21 och bli myndig när hon dog.

Hon berättar en sorglustig historia om hur hon plötsligt fick ärva tre fastigheter – huset i Spanien, en gård i Strängnäs och ett torp i byn Betet på gränsen mellan Småland och Blekinge. Men enligt testamentet fick hon inte förvaltningsrätt till någon av ägorna förrän hon fyllt 30. Till slut blev huset i Betet i alla fall hennes tillflyktsort i universum, men efter skilsmässa och en del ålderskrämpor lämnade hon skogs- och glesbygden och slog sig för några år sedan ner i centrala Tingsryd.

Om sin yrkeskarriär säger hon:

– Jag har intresserat mig för röstens estetiska möjligheter.

Vilket inte hindrat henne från att hoppa på uppdrag knutna till vården.

– Jodå, i samarbete med läkare vid foniatriska kliniken på Karolinska sjukhuset har jag tagit emot patienter för röstbehandling. Numera är det ju logopeder som har den typen av medicinsk inriktning.

Under flera år var hon alltså anställd som röstlärare vid Calle Flygare teaterskola, men hon har även gjort insatser för kulturen i Kronoberg, bland annat i samarbete med Växjöensemblen (nuvarande Regionteatern Blekinge och Kronoberg).

– Jag har också hunnit vara talpedagog vid Högskolan för lärarutbildning i Stockholm samt inom förskola, grundskola och gymnasium på skilda platser i Sverige, berättar hon.

Strax före årsskiftet återkom förresten duon Ulla Liefwendal och Kjell-Åke G Arvidsson med en ny cd. I ”Lyriska meditationer från mörker till ljus” framför röstläraren sina egna dikter.

Syskonsjälar. Carin Cassels oljemålning av en 25-årig Bo Setterlind hänger på väggen hemma hos Ulla Liefwendal i Tingsryd. Han sänker blicken och funderar. Själv har hon plockat upp den Växjöfödde poetens dikter och gett dem nytt liv.
Syskonsjälar. Carin Cassels oljemålning av en 25-årig Bo Setterlind hänger på väggen hemma hos Ulla Liefwendal i Tingsryd. Han sänker blicken och funderar. Själv har hon plockat upp den Växjöfödde poetens dikter och gett dem nytt liv.