På rätt spår mot klassiskt rekord

Gröten och incidenten med mammas lutburk är Bernt Söderstens förklaring till att han blivit rekordman. Plus ett gammalt hederligt ryggskott.

Den envise norrlänningen flyttade ensam till Alvesta som 15-åring eftersom det inte fanns några jobb i hemtrakterna. Långt senare, som nybliven pensionär, dansade han rakt in i en kärleksfull famn i Eringsboda och hamnade omgående i ett charmigt hus i Dångebo. Nu har han skogen runt knuten, utsikt över Sandsjön och nära till varierande träningsmöjligheter.

– Allt började när jag fick ryggskott. Det var i 30-årsåldern och kiropraktorn bad mig göra ett par situps. Sedan tittade han på mig och sa: ”Ska du slippa ha ont så får du börja träna.” Jag hade ju spelat lite fotboll och hållit igång en del, men jag bestämde mig för att sätta upp mål och anmäla mig till olika lopp. Det var så det började med utmaningarna. Jag kunde ju inte ens simma och det är ju inte så bra om man ska fixa tre kilometer i öppet vatten. Så jag gick med i vuxensimskolan i Alvesta.

Det var startskottet till en makalös karriär, i Lönashult GoIF samt uthållighetsinriktade multisportklubben 338 Småland.

Han ligger trea bland alla atleter som flest gånger stakat nio mil på skidor mellan Sälen och Mora, simmat tre kilometer i strömt Vansbrovatten, trampat 30 mil runt Vättern och sprungit tre mil i kuperad Lidingöterräng. Nu ger sig Bernt Södersten i kast med En svensk klassiker för 37:e gången i obruten följd. 71-åringen från Dångebo utanför Tingsryd inleder med Vasaloppet den 4 mars. I femte startledet, som det anstår en veteran.

– Som bäst har jag stått i andra startgruppen och kört på fem och en halv timme. Men det är så olika förhållanden, så det går egentligen inte att jämföra från år till år.

36 klassiker och 144 lopp (Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimningen och Lidingöloppet) totalt – har du aldrig varit nära att kasta in handduken?

– Någon gång i någon uppförsbacke på felvallade skidor har jag väl tänkt; ”va fan håller jag på med?” Men det har aldrig varit aktuellt att bryta – inte ens när jag laddade upp inför Vansbrosimningen med att åka till Grekland och dra på mig campylobacter. Jag tappade tio kilo i vikt på några veckor, men jag simmade lugnt längs älvens kant och tog mig i mål.

Han har skråmor här och var på kroppen. En bucklig axel, en hälsporre och lite annat smått och gott.

– Jag har sprungit 25 Stockholm Marathon, tagit mig igenom två Ironman i Kalmar och en jäkla massa andra lopp. När jag gjort tio hela klassiker tänkte jag avsluta allt med en rejäl utmaning. Så jag anmälde mig till Stockholm Marathon. Men det blev ju inte någon avslutning, utan tvärt om la jag in maran i programmet och fortsatte som tidigare. Ja, så nu i början av juni springer jag i Stockholm för 26:e gången.

Men, som sagt, allt kunde tagit slut innan det börjat på en gård utanför byn Viståsen i Lappland.

– Jag kommer ju inte själv ihåg den där luthistorien, men jag har fått den berättad för mig. Jag var knappt två år och mamma höll på att tvätta borta vid ladugården när jag lyckades pilla upp locket och hälla lut i munnen. Hade jag fått ner det i lungorna så hade jag inte klarat mig, men nu kräktes jag och fick frätskador på insidan av halsen. Jag fick ligga en vecka på sjukstugan i Arvidsjaur och hade ont och skrek tydligen hela tiden. Men det var mest synd om mamma, som var tvungen att vara kvar hemma på gården med mina bröder. Jag har fortfarande problem och har lärt mig speciell löp- och åkteknik för att hålla luftvägarna fria, och när jag fick halsfluss var jag rejält igenkorkad och läkaren blev så imponerad att han kallade in all personal för att titta.

Bernt Södersten säger att den där olyckan, som till och med blev en notis i lokaltidningen, på något sätt stärkte honom.

– Jag flyttade fram smärtgränsen. Det är som när jag går till tandläkaren, de får göra vad de vill med mig men bedövningsspruta vägrar jag ta. Bäst är att bara slappna av.

Jo, han är av säreget segt släkte.

– När jag bodde i Alvesta och skulle passa barnbarnet i Halmstad, så tog jag cykeln dit. Här hemifrån Tingsryd brukar jag trampa iväg till Ronneby och fika och sedan hem igen. Men det är ju inte så långt.

De tre barnen har ärvt pappas vurm för träning och friluftsliv och bjöd sin far på fjällvandring i 70-årspresent. Lite stolt är han också över att ett av barnbarnen nu går på hockeygymnasium och spelar i Tingsryds juniorlag.

Nymodigheter och mirakelkurer imponeras han däremot inte av. Eller självutnämnda sundhetsfilosofer som poppar upp och ger ovedersägliga råd.

– Som att det är nyttigt att äta gröt. Och? Jag gör min havregrynsgröt med pumpa- och solroskärnor, linfrön, kanel och andra nyttigheter precis som vanligt. Det funkar för mig, och det har det alltid gjort. Eller som att det är viktigt att röra på sig. Ja, det har jag ju alltid gjort det också. Fast jag har faktiskt börjat på gym nu som pensionär, trots att jag varit motståndare till inomhusträning. Jag kör två tidiga morgonpass inne i Tingsryd och sedan en simtur på det. Det är faktiskt bra.

Inför 37:e klassikerutmaningen; vad är jobbigast – simma, springa, skida eller cykla?

– Att köra hela bil vägen upp till Vansbro för att simma några ynka kilometer. Det är både jobbigt och tråkigt... och hem ska man också.