På spaning efter vettskrämda kompisar

En gång hörde en förtvivlad Stockholmsfamilj av sig och bad om hjälp. Husse och matte hade stannat på en parkering utanför Vrigstad för att rasta sig och katten. Varvid kisse i ett anfall av övermod passade på att smita rakt upp i en trädtopp.

Inte blev det bättre av att Räddningstjänsten ryckte ut och försökte plocka ner innekatten som plötsligt fått för sig att testa livet som skogskatt. En stege halades upp men i fångstögonblicket klöste den stressade rymlingen sin välgörare. Det slutade med att katten föll från upphöjd grenposition rakt ner i mossmjuk terräng, bara för att dra vidare och lämna ett moln av torrt frömjöl bakom sig.

– De ringde och frågade om vi kunde hjälpa dem och jag sa okej, trots att det var en bit att köra. Klockan fyra på morgonen satte jag Asllak där bak och körde norrut. När vi kom fram satt familjen i bilen och sov. Vi började leta på båda sidor vägen, berättar Marita Askblom, matte till Kronobergs enda id-hund.

Iklädd sele, försedd med tre och en halv meter lång lina och triggad av en så kallad smeller, ett doftinfo, drog den i dag fyraårige lapphunden iväg. Det bar förbi ett hus och en bondgård, med Marita i andra änden av linan. Ekipaget mötte och passerade en kvinna som var ute och rastade sin hund och på andra sidan en hage låg en länga som Asllak störtade bort mot. Utanför dörren markerade han.

– Det var fullt av bråte där inne och helt klart fanns katten någonstans. Till slut beslöt vi att det var enklare att vänta ut den än att täcka för utgångarna och gå in med pannlampa och försöka fånga den. Så de satte ut en fälla med mat och vi körde hem, stockholmarna fortsatte också på sitt håll och folket på gården lovade hålla koll. Det tog en vecka innan katten vågade sig fram och... Ja, den var väl rätt hungrig och gick in i den där buren, och smack så var den fångad. Ägarna ringde och var glada förstås, de vågade inte öppna buren förrän de var hemma i bostaden i Stockholm igen. Faktum är att det varit just många turnerande storstadskatter som vi fått uppdrag att spana rätt på.

Marita Askblom fortsätter:

– Folk i städer och större samhällen hör oftare och snabbare av sig än de som bor på landet när deras husdjur försvunnit. Det är väl lite olika attityd.

Finska lapphunden Asllak är licensierad id-hund sedan 2016, vilket innebär att han är utbildad att söka bortsprungna husdjur. Han är tränad i doftdiskriminering och kan välja rätt spår bland andra spår, utifrån specifik doftinformation. Alla ägare uppmanas att ha en färsk smeller av sitt husdjur liggande hemma, det vill säga päls eller annat som förhoppningsvis ger id-hunden snitslad bana mot sitt målsök om olyckan skulle vara framme.

Marita Askblom berättar att det finns id-hundar av vitt skilda raser, men totalt sett alldeles för få utbildade jyckar i hela landet.

– När det dök upp en kurs i Åhus så hoppade vi på. Asllak har bra anlag och är en riktig arbetsmyra. Leonberger, chihuahua och lancashire heeler är andra som visat sig funka utmärkt, i alla fall bättre än vanliga brukshundar. Ofta handlar det om att leta upp försvunna katter och hundar, men även hästar. Ja, till och med kaniner, sköldpaddor och någon orm. Fördelen med Asllak är att han är rätt försiktig, lite rädd för andra djur rent av och det är ingen nackdel att han inte rusar direkt fram till de han nosat upp, fortsätter hon.

– Periodvis har vi fått många uppdrag, ibland upp mot fem sök i veckan och totalt har Asllak kanske varit iväg på ett hundratal. För tillfället finns det ingen aktiv id-kompis i Blekinge eller Skåne och när Asllak varit sjukskriven har det inte funnits någon i södra Småland heller.

De är med andra ord ett eftertraktat ekipage, Marita och Asllak, och en säker arbetstopp inträffar alltid runt nyårsafton. Nu senast var inget undantag.

Då kallades duon iväg till Kristianstadstrakten, på spaning efter en vettskrämd valp som flytt till skogs.

Det visade sig dock att en improviserad skallgångskedja hunnit försämra förutsättningarna rätt rejält. Massor av suspekta typer hade drällt omkring i terrängen – en del hjälpsamma nyårsfirare som doftade både parfymer och annat starkt och folk med egna hundar. Välvilliga frivilligkrafter som inte precis underlättade för proffsen.

– Vi var där några gånger och det var besvärligt och blåsigt. Det tog på krafterna och Asllak blev dålig och fick hög feber efter allt som hände kring nyår och till slut fick jag ta honom till djursjukhuset i Hässleholm. Han fick dropp och sedan antibiotika och har varit hängig, men är klart på bättringsvägen.

Och orsaken till allt är tvåbenta varelser som tar ut svängarna, och smäller iväg mer än champagnekorkar.

– Man häpnar när till och med hundägare står och fyrar av fyrverkeripjäser, skjuter knallskott och tänder häxpipor. Det är ingen tillfällighet att hotell i närheten av flygplatser – där det ju alltid råder fyrverkeriförbud – är fullproppade av folk med känsliga hundar under nyårshelgen. Vi själva brukar söka oss till lugnare ställen ute på landet. Tidigare bodde vi i Kyrkhult och där smällde det rejält kring årsskiftet.

Nu residerar Asllak med animala vänner i Smedstorpet i Kompersmåla, sisådär 100 meter från gränsen mellan Småland och Blekinge. Här finns en flock får, raps- och pärlhöns, gäss, några ankor, en växande skara kaniner och totalt fyra hundar.

– De båda äldre jyckarna är riktiga lathundar. Men Aki, den lille vi har här hemma, jobbar intensivt med näsan. Det kan nog bli något av honom också, säger Marita Askblom.

Hon har ju själv näsa för det där med spaning, så hon är säkert på rätt spår med sin yngsta ögonsten.