Per Ohlsson: Döm om min förvåning

Krönika Artikeln publicerades

Att vara fotbollsdomare är rena självmordsuppdraget. Om ni frågar mig. Frågar ni Edvina Karajkovic blir svaret ett annat. Så gör hon också kometkarriär på och utanför planen, vilket ni kan läsa om i Mera Tingsryd.

Foto: CHRISTINE OLSSON / TT

Själv har jag spelat i olika lag i olika serier. Sällan på anständig nivå, oftast på fotbollens bakgård.

Och ju längre ner i fotbollspyramiden och ju sämre spelare desto mer gnälls det på mannen eller kvinnan i svart. På bottenplanet – de korplag jag tofflat bollar och slagit taffliga passningar i – har kravet på felfria domarinsatser varit orimligt höga. Som om det egna tillkortakommandet bara måste skyllas på någon annan. Och vem är enklast att skylla på?

Några säsonger var Åbyvallen i Läckeby min hemmaplan. Det var där jag sammanstrålade med Bengt Cidden Andersson (född 1948 – död 2013). En ganska okomplicerad natur, med begränsad talang. Därför fann vi oss ofta kampera ihop i Läckeby GoIF:s B-lag.

Cidden arbetade som rörmokare och slog på 1980-talet igenom som poet. 1989 var han förresten en av Sommarvärdarna i Sveriges radio, och 1991 gav han ut "Hela bollen ska ligga still" – en titel som bär en förvirrad domares signum. Under alla omständigheter gjorde samlingen honom till smått kultförklarad fotbollslyriker.

I en dikt lirar han ihop med ungdomsidolen i AS Roma, när han abrupt rycks ur sin dröm.

Jag sprang mot mittcirkeln

Liedholm kom och klappade om mig

När Roma slog avsparken skrek morsan att det var mat

Själv har jag inte bidragit med något jämförbart. Däremot återgivit en och annan skröna som medförfattare till ”Å då sa jag till domar'n..!”, som gavs ut av Helsingborgs Idrottsmuseum 2006 och är fylld av fotbollscitat och dråpligheter.

Bland annat den som jag själv fått mig till livs av ett pålitligt sanningsvittne och som hämtats från en vårkall gräsmatch på östra Öland. Ungefär såhär:

”För att hålla kylan i någorlunda schack plockade en i domartrion fram en flaska i paus och bjöd sina kollegor på en rejäl styrketår. I andra halvlek tilltog vinden och snöblandat regn svepte i planens längdriktning. En frusen spelare undrade hur mycket som återstod av matcheländet. Och domaren, som hade delegerat tidtagningen till en av linjemännen, sprang bort till sidan och vidarebefodrade frågan. 'Du, hur mycket är det egentligen kvar..?' Kollegan höll flaggan i en hand och med den andra måttade han mellan tumme och pekfinger. 'Inte mer än en sån här skvätt', svarade han.”

Härom året lyssnade jag till ett föredrag med tidigare förbundskaptenen Tommy Söderberg. Döm om min förvåning när han avslutade sitt bullriga anförande med samma spritromantiska historia. Fast nu med handlingen förlagd till någon kylig grusmatch i en Stockholmsförort.

Sensmoral; en bra skröna med starkt innehåll är oberoende av miljö och underlag.