Filmrecension: Speglingar

När filmaren Sara Broos mamma Karin fyllde 60 fick hon en present av sin dotter, med dolda motiv. Tillsammans skulle de resa till en lettisk kurort - äta gott och promenera längs stranden och, framför allt, prata. Öppna dörren till det osagda, om mammans turbulenta ungdomstid och hennes egna tysta tonår.

I stället följde resan deras vanliga mönster. Konstnären Karin Broos plockade fram kameran och fotograferade dottern, en bildserie som senare skulle bli flera målningar (i hela sina liv har Sara och hennes systrar fått stå modell för sin mamma). Men mellan mor och dotter förblev det tyst.

Det var då Sara bestämde sig för att svara med samma mynt. Med sin egen pensel - filmkameran - började hon att måla ett porträtt av sin gåtfulla mamma. Men som titeln avslöjar blev det lika mycket en berättelse om filmaren själv.

Speglingar är en film om att vad det innebär att vara ung kvinna, oavsett tidsålder. Karin revolterade mot sina föräldrar medan Sara var den duktiga flickan, men båda hade ett kaos inombords. Genom tonåren och in i vuxenlivet led de av ätstörningar, djupt rotade i kroppskomplex och självhat.

Vi får kliva in deras relation medan de håller på att utforska den, medan de nystar i minnen och outredda känslor. Den mest smärtsamma tråden är en tragedi som har präglat dem båda men som de aldrig har pratat om: ett efterlängtat barn och syskon som dog i magen. Den mest underhållande behandlar ambivalensen inför mirakelkrämer.

Sara Broos, som gjorde den hyllade dokumentären "För dig naken" om konstnären Lars Lerin, är en skicklig stämningsbyggare. De natursköna bilderna från barndomens landskap tillsammans med Pelle Osslers bluesiga musik ger filmen en trollbindande tyngd.

Här finns inga ilskna uppgörelser, inga svidande sanningar som ska levereras över köksbordet. I stället får vi bevittna ett kärleksfullt, trevande samtal mellan två fascinerande kvinnor som står varandra nära, men vill komma ännu närmre.

TT