Frida Nilsson gör döden till ett äventyr

Två stora hundar kommer lufsande i Frida Nilssons hasor på den stora gården. De närmar sig grinden med allvarliga blickar och de tunga kropparna skälvande av entusiasm över besöket. I nya boken "Det tunna svärdet" är de ett av tre folkslag i dödens minst sagt annorlunda rike.

Bearbetar döden

Likt en svensk Roald Dahl skapar Frida Nilsson världar bebodda av små barn omgivna av märkliga, skrämmande och rörande figurer. I sin spartanska skrivbod i trädgården - utan varken vatten, toalett eller internet - begav hon sig den här gången till dödens rike. Det hade många skäl: Hennes egen dödsskräck blev allt värre när hon fick barn. För tre år sedan födde Frida Nilsson sin andra son och flyttade till det stora trähuset på Mörkö. Lillebroderns ankomst förändrade kontakten med hennes då treårige son.

När de värmde upp det iskalla huset vaknade dessutom stora mängder flugor ur vinterdvalan, till sonens förskräckelse. Med en bebis på armen var det svårt för Frida Nilsson att hjälpa honom undan dem.

Som så ofta förvandlades skrivandet till ett slags terapi. Hon skrev om Sasja som beger sig till dödens rike för att hämta den cancersjuka mamma han just förlorat. Väl där ställs han inför sina värsta rädslor.

Inte för läskigt

Döden, som potentiellt kan skrämma slag på de flesta, är här en mångtydig spelevink. En läskig charmör, som inte kan hjälpa att det ligger i hans natur att ta liv.

Det burleska, groteska har en funktion:

Redan tidigare har hon berört svåra ämnen för barn, sedan hon blev förälder har hon känt ett större behov att göra nytta med sitt skrivande. "Ishavspirater" är till exempel en ruggig historia om barnarbete. I den nya boken skildras både halshuggningar - om än av en fågel - och blodiga slagsmål. Hon försöker hålla det på "en nivå som går an", men undrar: vem kan avgöra vad barnen tål?

Tillbaka till barndomen

I den nya boken slår Frida Nilsson ett slag för den fria leken, utan pedagogiska pekpinnar. Som vanligt står hon på barnens sida. Deras enda uppgift i dödens rike är att vara barn och leka, men det förstår inte föräldrarna. På grund av börd, kön eller syskonrang tilldelas barnen roller de inte vill ha. Men de lite förbisedda, ensamma individerna förenas i Sasjas uppgift att överlista döden.

Också Frida Nilsson växte upp ganska ensam, "på landet", utan syskon eller grannbarn men med många djur runt omkring sig. Ensamheten var inte alltid rolig. Men hon minns ändå barndomen som "en guldålder".

Då är skrivandet den tillflykt hon behöver:

TT