Ömsinta dårar på Dramaten

Hur kan vi leva tillsammans? I "Molnens bröder" levererar Lars Rudolfsson Barbro Lindgrens egen existentialism. På Dramatens stora scen blir hennes två romaner om dårhusliv på 1920-talet en pjäs om ömsint samvaro. De har alla sina skäl att vara där. Någon har dödat, en annan nästan dött av sorg.(TT)

Publicerad 21 februari 2017

De har alla sina skäl att vara där. Någon har dödat, en annan nästan dött av sorg. Johan Ulvesons Caleb tar fram sitt mörker i bitar.

””

Dårhuset à la Barbro Lindgren är ingen sluten avdelning eller låst korridor. De udda existenserna i hennes två 1970-talsromaner bor på hospital. "Molnens bröder" utspelas på 1920-talet, före psykofarmakans tid, och i en vacker sjukhuspark. Patienterna är inte där av fri vilja men talar och lever fritt under en stor lind. De gungar, fiskar och går på utflykt med prosten.

Annons

Lugnar och leder bort

När någon blir för våldsam kommer en vårdare eller vaktmästare, håller fast, lugnar ner och leder bort. Några tvångströjor eller bältessängar finns inte hos Barbro Lindgren. Inte ens en lugnande spruta. Sköterskornas ömsinthet går igen hos patienterna och i deras tålamod med varandra, även om tvångsmässig amning kanske inte gillas av alla.

””

Med sig från tidigare uppsättningar på Orionteatern har han jazzsaxofonisten Mats Gustafsson som tillsammans med sin grupp, Fire, musiksatt hela föreställningen. Även om Lars Rudolfsson nu gör sin regidebut på Dramaten talar han hellre om det stora i att Barbro Lindgrens idévärld för första gången konkretiseras på stora scenen.

Tufsiga mjukdjur

Lars Rudolfsson ser självklara paralleller till familjeföreställningen som han gjorde på Orionteatern av hennes barnbok, "Vems lilla mössa flyger", där tufsiga mjukdjur, leksaker och en stenkula samexisterade utan diktator.

"Elvin" och "Molnens bröder" skrev Barbro Lindgren för vuxna läsare, och redan på 1980-talet talade hon och Rudolfsson om hur de två romanerna skulle kunna bli teater.