Krönikan 2010-06-07 | Uppdaterad 2010-06-07
Det här ska inte bli någon avskedskrönika. Jag skulle inte ha blivit någon ungreporter.
Ändå känns det som att det är dags att sammanfatta min tid som skribent på just ungredaktionen.
För ungefär ett och ett halvt år sen drogs jag oförskylt in i ungcirkusen. Jag hade tidigare jobbat med ung sport och även extraknäckt lite då och då på sportredaktionen när det behövts folk några timmar, så jag hade en fot inne på tidningen. När sedan vissa omstruktureringar skedde och ung sport hamnade under ung gjorde jag det också.
Jag minns att jag till en början var hemskt osäker på om jag ens skulle ge det ett försök. Min mamma och jag hade långa diskussioner, där hon försökte övertala mig att ”HOPPA av det här tåget redan INNAN det lämnat perrongen” medan jag sakligt argumenterade för att åtminstone ge det ett försök (naturligtvis var rollerna de ombytta men det bär mitt tonårshjärta alldeles för mycket emot att skriva det).
Hur det än var gick jag till ett första redaktionsmöte och sen blev det fler och fler. I början var jag ganska ambitiös vill jag minnas. La mig inte i så mycket på mötena, accepterade de jobb jag blev tilldelad och utförde dessa så gott jag kunde.
Med tiden skulle dock min roll komma att utkristalliseras.
I samband med en akut självkänslekris kombinerad med förmodad lathet kläckte jag det klassiska citatet ”jag gör gärna jobb, men helst utan att träffa några människor”. Därifrån gick det bara utför.
Jag blev killen som inte gjorde de där riktiga journalistiska GRÄVEN, om ni förstår. Jag tog helst inte jobb om jag inte var absolut tvungen. Mötena fortsatte jag att besöka i stort sett av den enda anledningen att det är gött snack där och jag är en god snackare.
Till slut blev jag en parodi på mig själv. En gång skulle min före detta kollega Ines Micanovic lura mig. Hon låtsades att hon inte kunde göra en intervju hon tagit på sig och frågade om jag kunde tänka mig att ta över.
- Vilken tid sa du att det var?
- Halv tre.
- Aaaaaah, halv tre. Just då kan jag inte. TYVÄRR.
Jag blev genomskådad.
Obligatoriska rader (på grund av att de är sanna): Det har varit en rolig tid. Jag har lärt mig mycket och fått många goda vänner.
Det här skulle inte bli någon avskedskrönika. Jag skulle inte ha blivit någon ungreporter.
Viktor Sterner - en mycket, mycket svag man.
Hejdå.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA