Philip Enestubbe
Krönikan 2010-02-22 | Uppdaterad 2010-02-24
Jag har precis genomfört något stort i mitt liv. Jag har tagit steget från pojke till man. Jag har gett upp en del av min unga och dumma barndom för att bli en del av vuxenlivet.
Jag har slutat lägga upp bilder på Bilddagboken.se och gått över till Facebook.
Det känns som om jag precis genomfört en walkabout i den uppkopplade världen. Jag har blivit en av många som helt enkelt överlåter bdb, som det heter i fjortistjejens brunkrämsmålade folkmun, till människor som har hjärtan framför näsan och som tar foton av spegelbilder. Det känns som om man helt enkelt inte hör hemma där.
Däremot tänker jag vägra en sak, och det är att ta bort mitt konto. Bilddagbokens logga sitter fasttejpad på min tonårstid, bredvid den gröna Monsterloggan.
Jag har funderat över hur mycket bättre jag har dokumenterat min ungdom än mina skafferigrävande föräldrar. Istället för ett dammigt fotografi där du står och med röda ögon håller i en folköl har jag dokumenterat mina ord, mina tankar, mina intressen och mina bilder. Samma sak med Facebook. När jag är 40 kan jag gå in och kolla vad jag gjorde just det datumet, vilken grupp jag gick med i och så vidare. Jag måste bara bli bättre på att statusuppdatera. Vad som försvinner i det förflutna stannar kvar på datorskärmen.
Man kan säga att en generation finns lagrad i den förunderliga fantasivärld som kallas Internet. En visuell ruin uppbyggd av vad som försiggick bakom våra akneprickiga pannor.
Men även fast det kan innehålla mycket glädje i att få nostalgi som mjukvara kan det också innehålla en massa sorg. Hur många bilder finns det inte i Bilddagbokens databas som föreställer gnistrande tårar och blödande hjärtan och där bildtexten alltid är en amatöraktig men otäck dikt? Du kanske har förträngt varför du la upp de bilderna, men en sak är säker och det är att du vill inte bli påmind om det.
En annan anledning är också den gamla vanliga och mänskliga känslan, kallad skam. Det kan kännas lite jobbigt att förstå att kanske hade man lite för mycket Dax vax i sitt blonderade hår eller kanske var de där Kanye West-glasögonen lite för stora. Det är en anledning till att jag förstår om man väljer att logga ut och aldrig logga in igen.
Men ändå tycker jag överlag nätet är en välsignelse i form av en stor och blå E-ikon. När ett hus har brunnit ner brukar de som bodde i huset alltid sakna sina foton mest. Våra datorer och kameror kanske försvinner i lågorna men internet och dess sparade minnen kommer alltid finnas kvar.
Våra liv finns hos sändarna uppe i rymden. De finns inuti den där lilla symbolen som föreställer en jordglob. Kanske kommer inte den vita pilen förflytta sig till Lägg ut bild fler gånger, men min dagbok kommer alltid att finnas kvar.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA