Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Krönikan 2008-06-04 | Uppdaterad 2008-06-16
Längre bort i rummet sitter två pojkar i tolvårsåldern. Båda fingrar nyfiket på några föremål vi skulle kasta oss över och slita ur deras händer. Farligt, farligt men ack så roligt. En kvinna sitter vid fönstret och stirrar rakt ut. Hon grubblar på små som stora frågor och viskar en svordom tillägnad allt elände. I sin famn håller hon ett barn.
Explosionen hörs flera hundra meter och hela rummet fylls av damm. Inte långt därpå befinner sig de första som hörde smällen fumlande i rummet. Fyra bleka ansikten förs ut ur rummet. Kvinnan och det gråtande barnet, oskadda. Den äldre pojkens ansikte blöder av splitter. När de bär ut den yngste vänder sig folk om, han har inga fingrar kvar.
De hade tur att det fanns ett sjukhus precis i närheten, och de små händerna lindades snabbt. Fingrarna skulle han aldrig få tillbaka, och den äldre pojkens ansiktsärr skulle för alltid påminna om dagen då han sprängde bort sin yngre väns fingrar.
Som små barn alltid är på äventyr, var även dessa två gossar på skattjakt. Bland skogar och snår letade efter något som kunde förgylla deras vardag lite extra. Om de hade tur, kunde de hitta små ovala föremål som försiktigt gick att knacka upp - om man gjorde det på rätt sätt. Lyckades man öppna dem så föll små makaronformade bitar ut, fast med ett annat syfte än att ätas. De fungerade utmärkt som minifyrverkerier.
Egentligen borde de hålla sig hemma, men ett borde är inte ett måste. Idag hittade ett föremål, lite mindre en det de var vana vid. Fast efter många veckors erfarenhet av makaronbus i ute i skogen skulle även denna lilla skatt bli en enkel match. Den yngste började, han sa - Håller du så knackar jag. De testade nyfiket, dock utan vidare resultat. En svår nöt, och därför tog den äldre vid istället.
– Håll den stilla...
Han äter bröd samtidigt som han skrattar under berättelsens gång, precis som om han vore helt oberörd av vad som hänt. Som om det vore ett rolig historia vad som hände den sommaren innan andra världskrigets slut, då de lekte med granaterna som skulle skydda partisanerna från tyskarna. Då han råkade knacka upp en granat med en liten yxa och spränga bort sin kamrats fingrar. Då de fördes till partisanernas fältsjukhus.
– Vi var ju bara barn. Och hans vän klarade sig trots allt bra utan fingrar. Han hade tidigare klarats sig bra utan ett öra också, det blivit avbitet av en häst. Han skrattar högt.
Jag skriver en snabb minnesanteckning, tänker på parallellerna mellan då och nu. På dagens tolvåringar. På granater och krig. Tittar på hans ärr i ansiktet. En svunnen tid, dess äventyr och elände.
Jag säger - Farfar, det här skulle kunna bli världens bästa krönika.
Jag brukar vara hårdhudad, men jag gråter faktiskt nu... SÅ bra & berörande skrivet!



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (45 ST.)
ANNONSERA