Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Krönikan 2009-11-13 | Uppdaterad 2009-11-13
Jag tror att det händer något med mig. Vill gärna tro så iallafall. Det snurrar i mitt huvud, halvt svimfärdig några gånger om dagen. Glömmer petitesser som låttitlar och sover utan någon som helst verkan på kroppen. Läkare flaggar för potentiell diabetes eller annan etablerad vetenskap. Fuck that, tänker jag och hoppas på att lite förklaringar äntligen har dimpt ner. Konspiratoriskt paranoid har jag under alla dessa år nämligen försökt klura ut vad det är med mig. Desperat av iver tolkar jag nu varje avvikelse från vardagen som en möjlighet till svar.??
Önskar att det fanns någonting att falla tillbaks på. En typ av sanning som liksom rättfärdigar mitt varande. Vill att det, om det nu ens är något utöver tonårig hypokondri, ska vara facit på frågan. Varför just jag? Musiken stimulerar tankarna och litteraturen bollar intellekt med hjärnan, men det spelar ingen roll hur ljuva tonerna än är eller hur väl Nietzches ord klingar inuti mitt uppfyllda huvud för i slutändan lindrar allt det där bara tillfälligt. Fan. Jag söker något existentiellt berättigande till varför just jag är jag. Ensamheten inuti mitt huvud är klaustrofobisk, trots ytliga tryggheter som perfekt flickvän, bryende familj och stans bredaste bekantskapskrets. Söka upp psykolog säger ni? Vill jag ha ett gott skratt vänder jag mig hellre till Mitch Hedberg. Sluta ta mig själv på för stort allvar? Feg utväg tvivlare, det är förövrigt helt omöjligt att lägga benen på ryggen för att ödet var för fult att titta på.??
Lärare efterfrågar bättre sömnvanor och tidspassning. Samtidigt? Lättare sagt än gjort kan jag lova. Om jag någon gång nu skulle falla in i riktig sömn, i ett långt bekymmerslöst blundande med drömmar om karibiska öar och överflöd av ätbara delikatesser, skulle jag för allt i världen inte få för mig att tidigt på morgonen cykla upp militant till Katedralskolan och lära mig. Tills den dagen kommer lever jag vidare i min låtsasvärld formad av musiknörderi, italienska skjortor och god mat. Aldrig ensam, ständigt rädd. Med en oavbruten längtan efter att ha en anledning till att vara mig. En objektivt accepterad förklaring till att få finnas såhär. Intetfruktande, självgod och ärligt introvert. Visst är jag övertygat förberedd på att provsvaren vittnar om något normalt symptom på någon helt vanlig sjukdom, men jag kan inte bestrida hoppet om att det är något helt nytt. Något unikt. En kroppslig status endast uppnådd av mig för att jag är så jävla speciell, en allvarlig särpregel funnen hos personer med mental sinnesrubbning på gränsen till det geniala. Jag borde nog gå i ide nu.?



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (45 ST.)
ANNONSERA