Krönikan 2009-04-11 | Uppdaterad 2009-04-11
Hockey är en av väldigt få lagsporter jag genom åren haft svårt att uppskatta. Kanske beror det på den uppenbara avsaknaden på boll.
Det finns dock ett väldigt gyllene undantag i min relation till ishockeyn. När Sverige spelar kan jag inte undgå att fastna.
Det hela följer alltid samma mönster. Sverige har tagit sig till kvartfinal och möter Ryssland. Jag bestämmer mig för att titta på matchen trots att jag egentligen inte uppskattar sporten. Det är min plikt att ställa upp för moderlandet känner jag någonstans, även om det är oklart hur jag svarar upp för nationen Sverige genom att slå på TV 3 en onsdag.
I början av matchen finns det tre nyckelord, tre regler som jag stenhårt håller på: Kontroll, kyla, distans. Jag följer avmätt matchen med ett öga, lägger band på mig själv och muttrar vid alla avbrott en ishockeymatch bjuder på. ”Inte ännu en icing”, säger jag till mig själv och sörplar på det kranvatten jag hällt upp i ett glas. Det är i sanning ingen fest, det här.
Men så händer något. P-J Axelsson, den skridskostarke trotjänaren som alltid ställer upp för Tre Kronor åker på en rejäl tackling i mittzon. Kanske blir han liggande, kanske spelar han vidare. Det spelar mindre roll. En stadig svensk familjefader som ställer upp för sitt folk har blivit tagen av Ryssen. Och just där flyger fan i mig.
Plötsligt spelar Tre Kronor för mig. Och mitt hjärta brinner för dem. Ryssarna ter sig allt mer skrämmande. De är storväxta och dessutom mycket skickliga med puck. De har efternamn som alla slutar på ”ov” eller ”in” och minner om fornstora dagar i kommunistisk regi.
”Pass opp” skriker jag framför teven när Ryssen laddar för slagskott, som om mina kommentarer vore avgörande för utgången. Och Ryssen ser bara allt bättre ut ju längre matchen lider. Plötsligt kommer de i ett två-mot-en-läge. Jag gör tecken för offside, jag gör tecken för hakning, jag signalerar ivrigare än någonsin för checking from behind. Men uppenbarligen ser domaren inte mig trots att jag ser honom och nu är Ryssen nära mål. Riktigt nära.
Skottet går men tar i stolpen. Snabb spelvändning Sverige, en kvick dragning, pass i sidled, en för långsam rysk målvakt och en svensk puck som rakas in i öppet mål. Järnridå Ryssland. Segern är vår och jag knyter mina två händer. Jag går från teven och då sköljer tomheten över mig.
Sen slänger jag en snabb blick på tablån. Tydligen har Sveriges juniorer kvalificerat sig för EM i boule, en tävling som eftersänds i SVT 24. Jag blir plötsligt lugn och sätter mig åter till rätta i fåtöljen.
Det kommer att bli en lång kväll.
go krönika, old fashion maan!



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (28 ST.)
ANNONSERA