Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Krönikan 2009-09-25 | Uppdaterad 2009-09-25
Mosiga kex, kokhet chokladmjölk, doften av barr. Jag är nio år och jag har gummistövlar, fuskolle som mamma klätt på mig. Det ösregnar. Det är skitkallt. Vi är på utflykt i någon av skog och vi står och trampar med fötterna för att hålla värmen. Vi får inte återvända till fritis än för personalen har bestämt att vi ska gå tillbaka på ett visst klockslag. Nej nej nej, ni ska vara ute. Så vi står i en ring och huttrar. Jag tänkte aldrig på det då, men en stor del av min barndom utspelades just sådär. På härligt blöt mossa, på en mysigt blöt stock, på blött grus med en iskall, mosig bulle och en kåsa i handen. Huttrande. Eller utanför dörren intill kapprummet, längtande efter att klockan ska basunera ut det finaste budskapet vi vet: Nu får ni vara inne.
Skolvärlden är fullkomligt besatt av att barnen ska vara utomhus. I ur och skur blev vi uttvingade att leka på iskalla klätterställningar eller sparka på nån lerig boll. Det spelade ingen roll om vi lovade att fortsätta att räkna tyst och koncentrerat, ut och röras på barnfläsket skulle det. Jag säger barnfläsket för att det förmodligen är rädslan för barnfetman och barnbenskörheten och andra livsfarliga barnsjukdomar som ligger bakom utomhusmanin. Och att personalen i lugn och ro skulle kunna sitta i lärarrummet i säker förvissning om att vi inte rev ner inredningen förstås.
Räddningen hette som alla vet roliga timmen. Om man ville visa upp sin feta nya Spice Girls-koreografi fick man vara inne på rasterna och öva. Det är bara därför roliga timmen finns kvar i skolan bara därför. Andra barn tog till väl beprövade knep i sin alltid omättade längtan av att bara få vara lite inomhus. Dyrka upp låsen, hoppa in genom fönstren, gömma sig på toaletterna. En vän till mig satte till och med i system att alltid gå och leka med särskoleeleverna i deras klassrum, för då blev personalen så glad att de till och med fick popcorn.
Visst är det bra med friluftsliv och allmän hurtigbullehet. Det funkade ju på dagis, då käkade vi ändå mest sandkakor och fattade inte så mycket, men sen började vi haja vår situation. Det fanns liksom en gräns av hur mycket frisk luft man kunde ta in. Denna förnekelse av att få vistas inom fyra väggar har gjort att det är först nu jag börjar våga mig ut i oasfalterad terräng igen.
Därför gör det så ont i mitt hjärta när jag tänker på barnen på nya Östra Lugnets skola. En gymnastiksal med bara tre väggar. Utomhusprofil. Det kan alltså bli värre, arma ungar. Och jag som huttrar lite fortfarande.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (45 ST.)
ANNONSERA