Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Krönikan 2009-05-18 | Uppdaterad 2009-05-18
I en hiss står sju personer som är för varandra helt okända.
De står knäpptysta med sina huvud riktade mot dörren för att så snabbt som möjligt komma ut ur hissen. De sneglar, men möter aldrig varandras blickar. De väljer att befinna sig i sin egen bubbla där inga andra existerar och betyder något. De är inne i vad jag skulle vilja kalla ”hiss-bubblan”. Människor vill inte skapa kontakt med andra om de inte känner någon sammarhörighet och därför väljer många att vända bort blicken inför okända människors ansikten. Även om de okända ansikterna ber om hjälp. Skulle hissen däremot stanna har plötsligt alla sju personerna en sammanhörighet. Ett gemensamt mål; att ta sig ut ur hissen. Vid sådana sitautioner väljer människor att ta kontakt med varandra och kanske utse en informell ledare som strukturerar upp situationen. Personerna som nu har fått något gemensamt börjar helt plötsligt hälsa på varandra. För de har en samhörighet, traumat i hissen.
Allt det där har hänt mig. Jag är den som är väldigt noga med att titta bort då andra människor stiger på bussen, jag är den som väljer att inte möta okända människors blick i onödan. Det innebär inte att jag är asocial, för så lätt är det inte att förklara. Människan är mer komplicerad än så. Men en torsdag efter dansen ställdes jag inför ett okänt bedjande ansikte. En man som satt i permobil bad mig, min kompis och min pojkvän om hjälp för att hitta en viss gata. Liksom många andra ville jag helst gå därifrån, lämmna mannen för att glömma bort hans ansikte efter några dagar. Men sen tänkte jag efter, mannen var i verkligt behov av hjälp. Jag hade både tiden och möjligheten att följa mannen till rätt gata. Så jag beslöt mig för att hjälpa honom, vilket jag inte alls ångrar för han var en härlig prick att prata med. När vi hade kommit ett kvarter upp passerade två killar i min egen ålder oss. De stegade kaxigt fram och frågade mig om jag inte ville mysa med mannen. Det gjorde mig förbannad att killarna drev med oss bara för att vi hade bestämt oss för att hjälpa den här mannen.
Varför är människor är så obenägna att stanna till och skapa kontakt med andra de inte känner? Jag kan inte ge något exakt svar förutom min ”hiss-teori” och jag hoppas verkligen att hissarna börjar stanna oftare så att vi människor inte fortsätter leva så isolerade som vi gör.
Det låter inte som något konstigt att hjälpa en person med vägen, och en man i permobil är inte mer annorlunda än någon annan. du skriver "Liksom många andra ville jag helst gå därifrån, lämmna mannen för att glömma bort hans ansikte efter några dagar."
Det låter för mej ofattbart, så hade nog inte många andra alls reagerat. Men det var ju snällt att du visade mannen vägen, det hade väll vem som helst gjort, utom en bekväm och självupptagen ungdom.
Det är inte alla dagar jag har aptit på att hjälpa andra, men jag svarar ändå artigt på tilltal och försöker så gott jag kan.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (45 ST.)
ANNONSERA