Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Krönikan 2009-10-02 | Uppdaterad 2009-10-02
När man som ung ska kasta sig ut i det stora och vidrigt farliga arbetslivet är det lätt att man känner lite oro. Hur fungerar det? Är allt jättesvårt? Och vad händer egentligen om man råkar fnissa?
Låt mig berätta hur det är att arbeta på ungredaktionen.
Vi har redaktionsmöte varannan tisdag. Tidigare hade vi det på måndagar och det passade mig betydligt bättre, men man ska inte gnälla i arbetslivet. Det är regel nummer ett.
Tisdagens redaktionsmötte hölls hemma hos ungredaktör Elisabeth Anderberg eftersom hon under fredagen lyckats gå ner i spagat (uppmuntrad av dj Bo Frank, en liten kul detalj) och där igenom dragit på sig en muskelbristning.
Jag anländer till mötet som förste man och slår mig ner i köket medan Elisabeth förbereder lite mat.
– Vill du ha bacon, frågar hon.
?Jag tackar först nej men ändrar mig sen till ja. Min hunger besegrar den märkliga känslan av att min chef ska steka fläsk åt mig.
– Det känns som hemma. Fast min mamma kan gå ordentligt, säger jag. ?
Sedan börjar mina redaktionsmedarbetare ansluta. Alla plockar åt sig mat och vi sätter oss i vardagsrummet. Tanken är att vi ska planera men det går sådär.
– Vi börjar med jobben till ung sport, säger Elisabeth. ?Därefter haglar förslagen. Balett leder till agility som leder till låt en ung-reporter prova på sporter för djur, typ kaninhoppning och sådant. Och allt jag tänker är NÄR KOMMER VI TILL SPORTJOBBEN!?
Till slut inser jag att: herregud, det är sportjobben vi pratar om. ?
Vi går vidare. Ett tag är det en ganska seriös diskussion om olika typer av diskriminering.
Jag blir lite trött och inser att jag sitter i min chefs sova. Plötsligt känns det som att jag bor här. Att vi alla är på något slags läger och sedan ska gå och lägga oss i våningssängar.
Efter ett tag börjar dock folk droppa av. Uppenbarligen är det bara jag som tar arbetslivet på sådant allvar att jag avbokat mitt ordinarie liv.
Helt plötsligt kommer vi in på tv-spel. ?Elisabeth drar entusiastiskt igång världens i särklass tråkigaste tv-spel. Man är en anka som ska samla ihop sina ankungar.
– MAN KAN VARA RYMDANKAN, skriker hon ännu högre. ?Jag känner att vi är på väg åt fel håll och gör mitt bästa för att ta tag i det. ?
– Jag vill ha ett sportjobb, utbrister jag. ?
Många förslag kommer men jag förkastar alla. Jag får frågan vad jag vill göra för jobb.
– Jag vill ha ett jobb där jag slipper träffa människor, säger jag. ?Alla skrattar ut mig.
Nu frågar jag er läsare: om ni tänker er in i vårt möte, min situation. Är det då så konstigt att jag inte vill träffa några människor på ett tag?
Och är detta arbetslivet på riktigt? En chef som steker bacon åt mig samtidigt som mina kollegor uppmuntrar mig till att tävla i kaninhoppning?
Jag tycker du verkar ha det skitbra på jobbet. Var glad så länge du har en schysst chef som iaf verkar lyssna på dig. Det är långtifrån alla som har det...



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (45 ST.)
ANNONSERA