Krönikan 2010-04-26 | Uppdaterad 2010-05-11
Allt var bättre förr. En gammal klyscha, det må vara hänt.
Men likafullt sann.
Det har jag insett på senare tid. Innan kunde jag bli rejält irriterad när folk sa att ”ah, det var bättre förr”. Jag tyckte att det fanns så mycket slentrian i det. Så mycket vägran att se det som är bra nu. Träden är i vägen för skogen, ni vet.
Men nu vet jag bättre.
Jag minns min tid på dagis med stor glädje. På mitt dagis, beläget i en källare på Dalbo, jobbade en dam vid namn Francesca. Hon lagade mat till oss som gick där, och förutom då hon en gång satte standarden för äckliga efterrätter genom en magnifikt kvalmig cocostårta, skötte hon sin uppgift utmärkt.
Hade man varit ett riktigt snällt barn kunde man få hjälpa Francesca med att förbereda dagens lunch. Min störiga ådra utvecklades först under lågstadiet, så en dag fick jag chansen att assistera i köket.
Jag ska inte påstå att jag minns hela vårt samtal men jag minns att jag frågade varifrån Francesca kom, svartlockig som hon var.
Francesca förklarade då att hon kom från Chile som ”ligger ganska långt härifrån”.
”Ganska långt härifrån” låg också en lekplats, kallad ”lekplatsen mellan husen”. Man fick gå en promenad på säkert en kilometer för att komma dit. Det är en bra bit om man har tillräckligt korta ben.
- Så Chile ligger lite bortanför lekplatsen mellan husen, fastslog jag, inte ens särskilt undrande.
- Ja, det kan man väl säga, sa Francesca tålmodigt och fortsatte hacka grönsaker till dagens sallad, som liksom alltid endast skulle smakas på av personalen.
Jag levde sedan några år med Chile runt hörnet och Sverige som världen. Förmodligen var detta mina bästa år. Mina bekymmer var inte större än mig själv, och jag var ganska liten, det har jag sett på kort.
Sen fick jag lämna dagis. Jag hamnade i skola. Plötsligt var Chile extremt avlägset och Sverige bara en avlång piss i den ofattbart gigantiska världsnilen.
Jag fick lära mig en massa onödiga saker. Om bronsåldern, järnåldern, fågelläten och hur man bäst ”svampar” en bakgrund på en teckning.
Sedermera matades jag fullproppad med klämmiga uttryck som ”kunskap är lätt att bära” och ”jag är inte här för min egen skull, jag är här för er”.
Francesca lagade inte längre min mat. Den kom från Hovslund.
Folk sa till mig att allt var bättre för. Jag trodde dem inte.
Det gör jag nu.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA