• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Omhändertagna ungdomar berättar

Ung 2008-12-19 | Uppdaterad 2008-12-19

Tjej 20 år:
"Jag upplevde inte att det var några som lyssnade på mig över huvudtaget. Personalen på socialförvaltningen frågade mig om hur jag mådde, men de lyssnade inte på vad jag svarade.
Jag fick läsa igenom det de hade skrivit om mig och mitt ärende. Jag tyckte inte att det stämde med vad som sagts, men de ville inte ändra på det.
Jag gillade inte stället jag kom till. Men efter ett tag var det okej. Jag tror inte att man ska vara för länge på ett hem. Man anpassar sig för mycket. Man lär känna andra som mår dåligt och det är inte alltid så bra.
Idag pluggar jag och har tagit mig ur det värsta. Men jag tycker inte att LVU hjälpte mig. Det var först när de plockade bort det från mig som jag kunde börja fokusera på att må bättre.
Jag önskar att de som jobbar med detta lyssnar mer på oss ungdomar. Jag och många andra som var omhändertagna kände oss överkörda. Det är nästan som om man mister talan för sitt liv."

Tjej 21 år:
"Hela skiten med LVU var kränkande. Jag rymde flera gånger och försökte förklara att det inte var bra på hemmet jag hamnade på.
Efter jag kom ut så släppte de mig bara. De pratade om uppföljningar, men det har de inte gjort.
Idag är jag arbetslös och pundar som ett jävla svin. Jag umgås fortfarande med några av dem jag satt på hemmet tillsammans med. Vi lärde oss mer om knark av varandra på hemmet och det var där man började gå på de tyngre grejerna.
Jag tycker att man borde göra mer uppföljningar när man släpper ut ungdomarna från hemmen."

Kille 23 år:
"När det gällde själva beslutet tycker jag inte att de som bestämde tog till sig det jag sa. Men nu i efterhand kanske det var bra ändå.
Själva hemmet var bra för mig, skulle jag inte kommit dit så skulle det ha gått riktigt åt helvete tror jag.
Jag har slutat med narkotika, nästan. Det är mest alkohol och lugnande tabletter jag går på nu.
En sak som jag tänkte på var att de inte gjort någon uppföljning. Jag ansökte om pengar för att kunna plugga. Jag fick pengarna men ingen har kollat vad jag använde dem till. De har inte träffat mig eller så i efterhand heller. Det tycker jag är dåligt. Det är ganska mycket skattepengar lagda på mig, vill man inte veta om pengarna investerades i något som gav resultat då?"

Kille 18 år:
"Det kändes ungefär som om man satt och kollade på en film om sig själv. Alla andra bara bestämde allt, hur jag mådde, vad jag ville och så vidare. Jag fick inte igenom något.
Jag var hos en familj först, men sen ville de som bestämde att jag skulle vara på ett hem istället. Jag rymde därifrån tillbaka till familjen. Jag ville bo där, familjen ville att jag skulle bo där, men de som bestämde tyckte inte att det var bra.
Jag håller fortfarande på med brottslighet. Kan inte säga att LVU hjälpte direkt. Det är väl bra att det finns. Men de som jobbar på hemmen är riktiga svin. De tror att de kan behandla oss som bor där hur som helst.
Om jag skulle få ändra på något skulle det vara utbildning för personalen. De tror att allt blir bra om de är hårda och jävliga. Men för min del blev det tvärtom"

Tjej 18 år:
"Jag blev omhändertagen för att min mamma drack. Jag trodde att det skulle bli bättre och att jag skulle få ett bra liv.
Jag behövde komma bort från min mamma. Men jag ville ju fortfarande träffa henne. Det fick jag inte. Eller ibland, men inte så ofta som jag ville.
På hemmet hade jag en personal som jag kände att jag kunde prata med. Resten var bitchiga och onödigt kaxiga. De kunde stå och röka och skratta åt mig och fråga om jag var sugen. Bara för att de visste att jag rökte, men fick inte göra det.
Nu bor jag med mamma igen. Det går ganska bra. Hon super fortfarande, men jag bor hellre här än på ett hem långt borta.
En gång efter det att jag flyttade hem till mamma har socialen kontaktat oss. Inget mer.
Jag vet inte vad jag skulle vilja ändra på, men de vuxna som jobbar med detta kanske ska tänka lite på hur de pratar med oss ungdomar. Man känner sig så jävla liten."

Kille 20 år:
"LVU är ett förbannats skämt. Det är säkert bra för vissa, eller för de som har det jobbigt hemma eller så. Som blir misshandlade eller något.
Men för oss som satt där för narkotika och inbrott hjälper det ingenting. Jag fick lära mig mer skit bara. Och personalen ser mycket mellan fingrarna.
Jag är arbetslös idag och knarkar fortfarande."

Tjej 20 år:
"Jag tycker inte att någon vuxen lyssnade på mig. Det var mycket klapp på huvudet och lilla gumman. Lite som att jag bara var en strulig tonåring.
Men när jag kom till hemmet tyckte jag att det blev bättre. Personalen där var jättebra och vi blev som en familj. Men det var jobbigt när jag skulle flytta därifrån. Jag hade fått hjälp och så, men det var nervöst att klara sig på egen hand sen.
Jag tycker att det borde finnas något för oss även efter vi kommit ut från hemmen. Det är ingen som bryr sig nu om jag klarat mig eller inte.
Jag pluggar idag och har flyttat ifrån min gamla hemort. Det har nog hjälpt."

Tjej 17 år:
"Det var skitjobbigt att sitta i alla förhör man hade med socialen. De lyssnade ju ändå inte på vad man sa. Det första de sa var typ: Ta av dig mössan. Vad fan spelar det för roll om jag har mössa eller inte? Det viktiga borde ju vara att hjälpa mig från knarket, inte mössorna liksom.
På hemmet var det bra. Personalen var skitschyssta, lyssnade verkligen. När jag flyttade därifrån började jag knarka igen. I dag bor jag hemma och det funkar ganska bra."

Kille 21 år:
"Att bo långt hemifrån var ingen big deal. Jag tyckte nog att det var ganska spännande, man kände sig lite som en "riktig" brottsling när man fick sitta inlåst på ett hem när man var 17 bast.
Men personalen på hemmet var fan inte kloka i huvudet. Klart att de måste vara hårda, men det kan inte vara meningen att vi ska känna oss nertryckta.
Man ville inte anmäla, det var liksom ingen mening.
Samtidigt kanske det är det som hjälper en mot narkotikan, att bli behandlad som skit ett tag."

Kille 17 år
"Jag visste ingenting om varför jag fick bo på det där hemmet. När jag frågade sa de typ att jag var så stökig och inte gick i skolan. Men man måste väl ha gjort något mer?
När jag bodde på hemmet fick jag knappt prata med mamma i telefon. Det var jobbigt. Men man ville ju vara tuff så jag klagade aldrig.
Idag bor jag hemma igen, går i skolan. Knarket håller jag på med fortfarande. Men nu orkar ingen bry sig längre. Det är bra."

Tjej 18 år:
"När socialen bestämde att jag skulle flytta till ett hem så tänkte jag inte så mycket på det. Brydde mig inte. Jag hade försökt ta självmord och var deprimerad.
Men när jag varit på hemmet ett tag så insåg jag att jag skulle fan bli mer deppig där än hemma. Där fanns två andra tjejer som också försökt ta självmord och vi pratade om hur vi skulle göra för att lyckas. Personalen hörde vad vi sa och var nästan lite uppkäftiga och sa typ: Om ni försöker detta eller detta så kanske ni lyckas.
När jag ringde tanten på socialen för att säga att jag inte orkar mer kunde hon inte prata med mig och lovade att ringa upp. Men det gjorde hon inte. Hon ringde min mamma istället som blev skitförbannad. Då slutade jag prata med socialen.
Jag bor på ett nytt hem idag, rymde från det förra och går jag på antidepressiva tabletter."

Tjej 20 år:
"Jag har inte så mycket att säga om min LVU-tid. Försöker glömma bort. Det var så kaotiskt allting.
Men det hjälpte inte mig i alla fall. Jag mådde bara sämre av alla vuxna som skulle berätta hur jag kände och tyckte hela tiden. Man tappar sig själv på något sätt. Har inget att säga till om.
Idag är jag omhändertagen enligt LVM (lagen om vård av missbrukare) och det är väl inte mycket bättre det."

Tjej 20 år:
"När jag var 16 år hamnade jag på ett hem med stökiga tonåringar. Jag fattar inte riktigt hur de tänker när man samlar alla på en plats. Vi lärde oss massa skit av varandra.
Personalen trodde att vi skulle bli rediga av lite hårda tag. Men det enda som hände var att vi blev hårdare själva.
När man försökte säga något sa det ofta att vi förstår hur du känner, men det hjälpte inget.
Jag tycker att de som jobbar med dessa tonåringar idag ska lyssna mer på dem. Och sen borde man kolla upp hur de får det efter de har blivit utsläppta."

Tjej 19 år:
"Jag tycker att det var ganska bra på hemmet där jag var. Jag hade det stökigt hemma så det var skönt att komma därifrån.
Men min önskan om att komma ifrån mina kompisar tog man inte på allvar. Socialen började prata om hur mycket det kostade att vara i en annan kommun. Då kände jag mig som om jag skulle säljas.
Jag tycker att de ska tänka på att behandla ungdomarna med mer respekt."

Tjej 17 år:
"Att få komma bort från pappa var skönt. Men jag ville ju ändå få träffa honom, men det fick jag inte.
En gång sa en personal till mig att jag fick fan bestämma mig, ville jag träffa pappa eller inte. Men det handlade ju inte om det. Jag ville inte bo hos honom, men träffa honom.
Jag började röka hasch på hemmet. Det var skitlätt att få in. De hade jättehårda regler på mycket, men sen var de rätt slappa på andra sätt."

Tjej 20 år:
"När allt började kände jag mig väldigt liten. Jag satt där i en stol och alla vuxna runt mig pratade över huvudet på mig.
Själva behandlingen var bra tycker jag. Jag blev fri från narkotikan och har hållit mig ren sedan dess.
Men jag är kritisk till hur de behandlade mig i början. Att jag var så genomskinlig för dem. Det var ju jag som mådde dåligt, då borde det ha varit mer fokus på mina känslor."

Kille 21 år:
"I början trodde alla att allt jag sa var lögn. Jag vet inte varför. Men de lyssnade mer på morsan och farsan än vad de gjorde med mig.
När de fattade att det var jag som sa sanningen gick det bättre. Då fick jag hjälp med en gång. Så för min del handlade det om att jag ville bli omhändertagen men blev det inte.
När jag kom ut från boendet jag var på släppte de mitt fall. De pratade om uppföljning, men sen bytte de personal och det rann väl ut i sanden.
Men det har gått bra ändå. Idag har jag jobb och ska bli pappa om en månad. Jag har inte slutat med drogerna helt, men ska det när vi får kids."

Tjej 17 år:
"Jag tycker att det värsta med LVU är att ingen lyssnar på vad man säger. Även om jag är strulig och blir arg så måste väl min åsikt räknas ändå? Det handlar ju om mitt liv.
Sen gillar jag inte att man låser dörrarna. Jag får panikkänslor."

Tjej 20 år:
"De tänkte nog på mitt bästa tror jag. Men de frågade aldrig mig vad jag tyckte var bäst.
Jag kom till Sverige ensam. Fick problem. De jag kom hit med ville att jag skulle göra saker. Men sen skulle socialen hjälpa mig. Då slapp jag göra de där sakerna i alla fall.
Jag bor i Stockholm idag och har inget bra liv."

Kille 19 år:
"Vill ni veta om min LVU-tid? Haha! Vilket jävla skämt det var. Jag blev hämtad en dag och de sa att jag skulle flytta. Jag var jävlig och bråkade som fan med morsan. Så hon klarade inte av mig.
Sen skulle en snubbe lära mig veta hut som han sa på det där hemmet. Det gick inte så bra för honom.
Jag tjatade mig ut. Och sen har de inte brytt sig mer. Jag bor inte hos morsan längre. Jag bor mest hos kompisar och så."

Kille 16 år:
"Jag fattar varför socialen inte lyssnar på mig. Jag är ju liksom rätt bråkig och så. Då blir man inte lyssnad på. Så är det bara.
Jag tycker att hemmet är rätt schysst. Man få lära sig att tjuvkoppla en bil... Nej då, man får lära sig mycket bra också. Jag vill inte flytta härifrån. Men det måste man väl till slut."

Kille 18 år:
"När jag bodde på hemmet var personalen rätt hårda. Man blev upptryckt i väggen om man sa emot dem. När min kontaktperson på socialen kom och skulle hälsa på sa jag det. Men då berättade hon det för personalen som drog in mina pengar för att jag hade sagt det. Sen sa jag inget mer.
Jag har inte haft någon kontakt med socialen efter att jag flyttade ut. Jag gick över från alkohol till droger när jag bodde på hemmet. Det var lättare att smuggla in. Och jag håller fortfarande på."

Tjej 22 år:
"Jag tappade tron på vuxna när jag var omhändertagen enligt LVU. Det handlade om så mycket prestige för deras del. Vem som hade gjort vad och så vidare så de glömde bort mig i det hela.
När jag satt på hemmet så skulle min kontaktperson komma flera gånger och ställde in gång efter gång.
Idag pluggar jag och vill jobba med dessa frågor. För de som gör det idag vet inte ett skit."

Kille 16 år:
"När jag fick komma till familjen jag skulle bo hos var det bra. Men sen kände jag mig utanför, tyckte att de körde med mig. Jag berättade det för socialen, men de ville att jag skulle ge dem en chans. Jag rymde till slut.
I dag bor jag på ett hem för oss med drogproblem. Det är inte så svårt att smussla in grejer här. Men det är ganska okej ändå."

Kille 20 år:
"Jag bad om hjälp själv. Ville komma hemifrån. Men det tog lång tid innan jag fick hjälp. Först skulle de försöka med farsan igen, trots att jag sa att det inte skulle gå.
När jag till slut kom till ett hem fick jag självmordstankar. När jag berättade det var det nästan som om de tyckte att jag överdrev. Jag försökte ta tabletter en gång som jag fick av en polare på hemmet. Och då frågade personalen varför jag gjorde det nu när jag fått som jag ville och flyttat ifrån farsan.
Nu mår jag ganska bra. Bor i egen lägenhet."

Tjej 21 år:
"Jag tyckte att det var en jobbig tid. Men jag behövde det. Annars skulle det gått riktigt illa. Jag tyckte inte att personalen som gjorde utredningen var så bra. De var stressade och lyssnade inte riktigt på min åsikt. Jag ville verkligen inte till någon institution men det kom jag till ändå. Det var katastrof. Jag blev ännu värre och fick självmordstankar.
Till slut fick jag komma till en fosterfamilj typ och då blev det mycket bättre. Jag ville ju ha bra förebilder runt mig, inte flera som var som mig.
I dag röker jag på ibland, men den tyngre skiten har jag lagt av med."

Kille 19 år:
"Jag har väl inte så mycket att säga om LVU. Det var inget som hjälpte mig i alla fall. Jag tror de gav upp på socialen. De sa att jag inte hade motivation och då kunde de inte göra något.
Morsan tjatar på mig att jag ska sluta med droger, men jag känner inte för det."

Kille 22 år:
"När socialen skulle göra utredning på mitt fall var de noga med att säga att min röst skulle höras. Men det märkte inte jag någonstans i några dokument. Jag kom till ett behandlingshem och där var det verkligen två läger. Personalen i ett och vi som bodde där i ett. Vilka kunde jävlas mest typ. Vi försökte säga ifrån att vi inte gillade personalen och att de behandlade oss som skit. Men det var väl ingen som lyssnade på det.
I dag jobbar jag. Jag håller fortfarande på med droger.
Om jag skulle få ge ett råd skulle det vara att kontrollera hemmen oftare."

Tjej 16 år:
"Jag är jätteglad för att jag fick komma hemifrån. Jag hade det jobbigt hemma med mina föräldrar.
Jag har bytt fosterfamilj två gånger. Den första familjen var inte alls snälla och jag kände mig i vägen hela tiden. Jag ringde upp socialen och berättade om det. Men de ville inte lyssna. Till slut rymde jag och då fattade de.
Familjen jag bor hos nu är jättebra. Men jag är rädd för att jag måste tillbaka till mina föräldrar. Jag säger att jag inte vill det. Men socialen säger att det alltid är det bästa om man kan få en bra relation med sina föräldrar. Men jag vill inte."

Kille 19 år:
"Vad som gjorde mig förbannad var att de bara en dag kom och sa att jag skulle iväg. Vi hade haft möte och så på socialen, men jag fattade inte att de ville sätta mig på ett hem. Jag ville få en förklaring till varför, men det fick jag aldrig.
Jag fattar inte vad jag gjorde på det där hemmet egentligen. Men det var väl chill.
Idag lever jag ungefär som jag gjorde innan jag var på hemmet. Jag är arbetslös och begår lite småbrott då och då."

Tjej 22 år:
"Kränkt. Det är det jag tänker på när jag tänker tillbaka på den tiden. Man kände sig så jävla kränkt.
Det var som att tala till en vägg när man ville säga hur man kände det. På stället jag bodde på var det okej. Det var bra att jag inte kom någonstans i närheten av min hemort.
Nackdelen var kanske allt man lärde sig på stället. De andra som bodde där sysslade med tyngre brottslighet än vad jag gjorde, så man fick ju lära sig en del.
Jag är arbetslös idag. Hoppar in ibland och jobbar på ett åldersdomshem. Funderar på att börja plugga till undersköterska.
Men ens självförtroende har tagit lite stryk från LVU-tiden. Så det är mitt tips för dem som jobbar med LVU-ungdomar, tänk på hur nu behandlar dem. Ni påverkar dem för resten av livet"

Kille 21 år:
"Mig var det ingen som lyssnade på. Men å andra sidan kanske jag inte hade så mycket vettigt att säga. Så det var nog bra att de tog beslut över mitt huvud.
Däremot tycker jag att stället de skickade mig till var ett skämt. Personalen där ville vara mer polare med oss och lät oss göra massa vi egentligen inte fick.
Socialen var och hälsade på en gång på hemmet. När jag kom ut därifrån har de inte brytt sig mer.
Idag jobbar jag på min polares pappas företag. Jag håller fortfarande på med droger."

Kille 19 år:
"Jag började knarka rätt tidigt och sen klarade morsan och farsan inte av mig. Då fick jag flytta till ett hem där jag träffade fler som knarkade. Det fick mig inte att sluta direkt.
Någon gång försökte jag säga till att det inte var bra, men ingen lyssnade. De sa att det inte fanns så mycket att välja på.
Idag bor jag i egen lägenhet och håller fortfarande på med droger."

Tjej 16 år:
"Jag ville inte flytta från mina kompisar. Jag fattar att jag var tvungen att flytta hemifrån, men jag ville inte bo så långt bort. Men det lyssnade de inte på.
I dag bor jag hos en familj och det är sådär. Jag vet inte vem jag ska vända mig till när jag vill prata eller säga när något är fel.
Jag önskar att de vuxna kunde fatta att man vill bo runt sina kompisar."

Tjej 17 år:
"När socialen skulle göra den där kontrollen av mig innan jag fick flytta så sa de att mina ord skulle väga tungt. Men inget av det jag sa kom med. Jag blev förbannad och då sa de att det inte gick att lyssna på mig för att jag var arg.
Jag fick komma ut från hemmet trots att jag tagit droger.
Nu är det nya kontroller, men jag blir nog inte ivägskickad denna gången.
Det vore bra om socialen kunde lyssna mer på vad vi ungdomar säger."

Kille 18 år:
"Det var jävligt på det där hemmet. Personalen där hånade oss och en annan kille fick stryk en gång.
Vi tyckte inte att det var någon mening att anmäla, ingen lyssnar ju ändå och sen får man det bara jävligare efteråt.
Jag har inte slutat med droger, men ska försöka någon gång. Får jag ett LVU på mig igen så rymmer jag."

Tjej 15 år:
"Första gången jag fick träffa socialen var jag 13 år. Då fick jag inte säga något om hur jag tyckte att det var. Eller de sa att jag gärna fick berätta, men eftersom jag var under 15 år så skulle de inte ta med det. Det tycker jag är konstigt. Börjar man tala sanning när man blir 15?
Jag har både bott i fosterfamilj och på ett hem. Det var roligare att vara på ett hem. Man var inte ensam med att ha problem då.
Vi rökte ganska mycket på hemmet. Det var kanske inte så bra, men det blev som en tävling. Vem som klarade av att smyga bäst."

Tjej 20 år:
"Vad jag kommer ihåg från min tid på LVU-hem är att personalen hade fan ingen respekt alls. Man kunde vara ledsen och det sket de i.
Socialen skulle komma och hälsa på några gånger, men det gjorde de aldrig. Hemmet låg för långt borta sa de. En gång ringde jag för att be dem komma då fick jag svaret: Tror du att du är den enda som har problem?
Idag jobbar jag lite extra på olika ställen. Jag håller fortfarande på med droger.
Jag önskar att de skulle ändra på lagen så att man måste lyssna på ungarna som ska placeras i hem. Både före och efter. Socialen har ingen aning om vad de skickar oss till."

Kille 23 år:
"När man skulle göra själva utredningen tyckte jag inte att jag fick komma till tals alls. Jag var 17 år då och var ganska säker på min sak. När jag inte fick säga något bad jag en kompis farsa följa med mig. När han sa samma sak, då lyssnade socialen plötsligt.
Hemmet var bra. Men man får inte vara lättpåverkad om man ska bo så. Man kan lära sig mycket skit.
Jag är nästan drogfri idag. Tar kanske lite ibland när det är fest. Men inte annars."

Kille 19 år:
"I början lyssnade ingen på mig, då blev det bara värre.
Det som var så sjukt var att jag hade bett om hjälp. Sedan kontaktade aldrig socialen mig utan en morgon så stod det helt plötsligt fyra poliser vid min säng. De kunde i alla fall ha informerat mig. Jag fick aldrig riktigt något svar från socialen varför det blev som det blev.
Sedan fick jag flytta till ett hem och det hjälpte. Man kunde bli påverkad av andra på ett negativt sätt, men jag valde att hålla mig borta.
Idag är jag arbetslös, men drogfri. Och fick jag ge ett råd till dem som arbetar med detta skulle det vara lyssna på en gång, utan att dryga ut på det."

Tjej 19 år:
"Det som var värst med tiden jag var omhändertagen var inte att sitta på det där hemmet. Det var ganska bra. Man fick många nya kompisar. Det värsta var att ingen vuxen lyssnade på mig. Ju mer jag skrek, desto mindre lyssnade de vuxna. Vad fan finns det för logik i det? De sa att om jag lugnade ner mig lite så skulle de lyssna, men jag var ju förbannad och upprörd. Det var då jag ville att de skulle lyssna.
I dag har jag ingen kontakt med socialen längre. Pundar lite ibland. Men det värsta har gått över. Och det är säkert tack vare behandlingshemmet."

Tjej 15 år:
"Jag ville ha hjälp och fick det ganska snabbt. Men sen när jag ville att mina småsyskon skulle hamna på samma ställe som mig så gick inte det. Jag rymde från det stället jag kom på för jag ville träffa mina syskon. Jag var orolig. Det var ju jag som tagit hand om dem tidigare.
Nu bor jag och mina syskon hemma igen. Det är inte så bra. Men då får vi vara tillsammans. Det kommer hem personal från socialen till oss ibland. Men när de har gått är allt som vanligt igen."

Kille 23 år:
"Ja det var väl ingen trevlig resa man gjorde som 17-åring. Men man fick ju lära sig vad man kunde berätta och inte. Klagade man på personalen på hemmet fick man alltid tillbaka skit. Så det gjorde man inte efter ett tag. Socialsekreteraren såg jag inte så mycket av efter jag flyttade till hemmet.
När jag kom ut så fick jag ingen hjälp mer."

Tjej 21 år:
"Jag tyckte att det var jobbigt att behöva vända ut och in på sig själv när det inte fanns någon som lyssnade på vad jag sa. Visst jag var tonåring, gapig som fan. Men de som jobbar med detta borde väl vara utbildade för att kunna ta det?
Behandlingen var bra. Jag slapp åka iväg så långt, det tyckte jag var bra. När ingen vuxen lyssnar så är det skönt att ha sina kompisar. Man ska inte underskatta vad en bra kompis kan göra."

Tjej 18 år:
"Det var bra på hemmet jag kom till. Däremot tyckte jag att det var dåligt att ingen hörde av sig sen när jag kom ut. Jag hade sagt innan att jag var rädd för att ramla tillbaka i samma mönster. Men jag fick ingen hjälp att klara mig från det.
Jag bor hemma i dag och försöker ta igen plugget lite. Är fortfarande rädd för att ramla dit igen. Det är ett helvete."

Kille 19 år:
"Det är soft som fan på det här hemmet. Vi ska egentligen ha tider att passa och så vidare, men det är de inte så noga med.
Jag vet inte om de lyssnade på vad jag sa när de gjorde utredningen. Det kändes väl som om det mest var morsan som snackade och det var hennes story de trodde på. När jag visade märken på armen där min styvfarsa slagit mig sa morsan att det var en polare som gjort det på mig. Och det trodde socialtanten på.
Men jag är nöjd ändå. Jag trivs här."

Tjej 15 år:
"Jag har precis kommit till hemmet så jag kan inte säga så mycket om hur det är. Bara det är bättre än den familjen jag var hos. De var inte så snälla. Det tog ganska lång tid innan jag fick flytta därifrån, för den personen som hade hand om mig hade fått barn. Och den nya ville inte ändra något förrän hon kom tillbaka."

Kille 21 år:
"Jag vill inte säga så mycket. Man blir märkt efter en tid med socialen. Jag har varit i kontakt med dem sedan jag var sju år och det blir aldrig bättre.
Mitt råd till dem är att lyssna för fan på vad ungarna säger. Det ligger alltid något bakom."

Tjej 22 år:

"Jag förstår än i dag inte varför jag blev tvångsomhändertagen. Jag var en stökig tonåring, visst, men inte värre än många andra. Min mamma tyckte att det var jobbigt med mig. Jag skulle kunna köpa om vi hade fått hjälp som samtal eller nåt.

Hemmet jag kom till var helt okej. Men fortfarande så tycker jag att det är dåligt att jag inte kunde få svar på varför jag blev tvångsomhändertagen. Men man blir väl inte tagen på allvar när man är 15 år."

Tjej 16 år:

"Jag hade snattat och testat droger så det var väl inte så konstigt att jag fick flytta. Men jag tycker inte att de lyssnade på mig direkt. Det var liksom som om att nu har du varit dum, nu ska du bara göra som vi säger.

Jag trivs bra på hemmet. Ibland röker vi lite hasch, men oftast kommer personalen på oss."

Kille 20 år:

"Jag är glad att jag fick hjälp. Jag ville verkligen hemifrån. Men man känner sig verkligen som om man stör eller så när man ber om hjälp. Det är svårt att förklara. Det finns en misstänksamhet hela tiden, lite som de tror att man skulle ljuga om allt.

Men som sagt, jag fick hjälp till slut. Slussades ut i en lägenhet efter hemmet och här bor jag fortfarande. Det går ganska bra."

Kille 21 år:

"Personalen på socialen var skitbra. De förklarade att de var stressade för att de var kort med folk. Och då tycker jag att det är okej.

Men när jag kom till HVB-hemmet var det som att komma till fiendeland. Man kände sig inte välkommen direkt. Jag ringde socialen och sa detta, men de förklarade att de inte hann göra något åt det.

Vad jag kan förstå så kan de inte göra så mycket åt saken, men det är för jävligt att ungdomar ska behöva vantrivas och bli mobbade för att det inte finns tillräckligt med personal."

Kille 16 år:

"Jag gillade inte min handläggare. Vi passade liksom inte ihop. Och det fanns ingen annan. Hon lyssnade inte på vad jag hade att säga, bara på alla andra.

Jag bor på ett hem i dag och det är okej. Men jag ska visst flyttas till något annat snart. Varför vet jag inte och när vet jag inte heller."

Tjej 22 år:

"Min tid på HVB-hem var traumatisk. När jag kom dit mådde jag dåligt psykiskt och gick på droger. Tiden på hemmet förvärrade allt. Jag ville bara dö och det var inte så svårt att fortsätta med drogerna.

Idag har jag ett barn och får hjälp av socialen. Jag vill verkligen sluta med drogerna, för mitt barns skull. Men det är svårt. Men jag tycker att socialen är bättre nu när man är vuxen än vad de var förr. Jag blir tagen mer på allvar sedan jag blev mamma."

Kille 15 år:

"Jag vågar inte säga så mycket om hur det är. Många av de andra har berättat att säger man något blir man straffad för det.

Jag vet inte vad som ska hända med mig. Ingen säger något."

Tjej 19 år:

"Jag kände mig osynlig. Det var en massa folk omkring mig som bestämde allt om mitt liv. Det var hemskt.

När jag kom till behandlingshemmet blev det bättre. Där träffade jag en vuxen som lyssnade på mig. Alla behöver inte lyssna. Det räcker med en.

I dag bor jag hemma igen. Det funkar inte alls. Jag längtar tillbaka.

Jag skulle vilja ge rådet till de som bestämmer att de måste lyssna på ungdomarna och kolla upp bättre hur det går för dem när de kommer hem."

Tjej 16 år:

"Jag rymde flera gånger från den familjen jag var hos. Till slut fick jag flytta till ett behandlingshem. Det är bättre, men inte så bra.

Jag vet inte riktigt var jag ska vända mig när jag vill prata. Jag får inte veta så mycket."

Kille 18 år:

"Nu tycker jag att det är bra att det blev som det blev. Men det kunde ha skötts lite smidigare. Om personalen på socialen kunde ha lyssnat på mig från början så skulle det inte ha dragit ut så mycket på tiden.

De trodde inte på mig när jag berättade att farsan slog mig. Lyssnade bara på mina föräldrar. Till slut kom det fram att det jag sa var sant. Då fick jag hjälp.

Jag önskar att man som ungdom blir tagen på allvar."

Kille 18 år:

"När det togs beslut om att jag skulle flytta fattade jag ingenting. Jag hade inte fått vara med och säga något över huvud taget. En gång var vi på möte. Sen tror jag att morsan var på socialen någon mer gång. Helt sjukt.

När jag var på behandlingshemmet fick jag massa polare som också knarkade. Så det hjälpte väl inte direkt.

Nu ska det visst omprövas om jag ska vara tvångsomhändertagen eller inte. Men jag vet inte när."

Tjej 20 år:

"Det som var tydligt när jag och mina föräldrar kom till socialen var att de alltid vände sig mot mina föräldrar när de pratade. Pappa sa till och med till dem om detta och då pratade de lite med mig. Men jag kan inte säga att min röst hördes direkt ändå.

Jag ville inte till ett behandlingshem, men det blev så ändå. Det är klart att det var bra att jag fick hjälp, men det finns verkligen ingenstans man kan vända sig om man vill klaga på personalen."

Kille 19 år:

"Det var jävligt konstigt när de kom och hämtade mig. Kändes som om jag var världens brottsling när socialen bara stod i dörren en dag. Vi hade varit på samtal och så innan, men jag hade aldrig fått veta att jag skulle flytta."

Tjej 18 år:

"Jag kommer ihåg en gång när jag satt på socialen och grät. Jag kunde inte sluta gråta. Då sa min handläggare till mig att om jag bara skulle sitta och lipa hela tiden så kunde hon lika gärna gå och dricka kaffe. Det kändes jävligt kränkande."

Tjej 21 år:

"I det stora hela var det bra och allt gick rätt till. Men det är själva känslan man får som man inte kan sätta fingret på, jag kände mig aldrig lyssnad på eller välkommen. Det är så luddigt så det är väl egentligen inget man kan anmäla. Eller?"

Kille 19 år:

"Jag träffade nya kompisar på behandlingshemmet som lärde mig mer skit än vad jag kunde innan. Visst man kanske skulle ha hållit sig undan dem, men va fan, det är inte så lätt när de är de enda som lyssnar på en.

Vi var två grupper på hemmet. En fjäsk-grupp och sen vi som var lite stökigare. Vi fick alltid skit av personalen. Det kanske inte var så konstigt, men någonstans kanske de ska fatta att det är de stökiga som behöver mest hjälp.

I dag bor jag i egen lägenhet. Jag har inte någon kontakt med socialen mer än att jag får bostadsbidrag därifrån. Jag har inte slutat knarka."

Tjej 22 år:

"När jag fick höra att de inte kunde hjälpa mig för att jag inte var motiverad, då höll jag fan på att gå i taket. Finns det ingen jävel som fattar att de kanske behöver hjälpa oss med att bli motiverade?

Hemmet jag var på var en hållplats. Det hjälpte inte. Jag har ingen större tro till de som arbetar med detta. Men visst fanns det några som blev hjälpta.

Om jag fick ge ett råd så skulle det vara att de kanske skulle lära sig lite mer om hur man handskas med bråkiga tonåringar. Det hjälper inte att be dem hålla käften."

Kille 17 år:

"Jag snodde lite bilar och så. Kom till ett hem där vi skröt om vem som gjort mest typ. Personalen på hemmet är schyssta, men jag får ingen information om vad som ska hända med mig. Socialen är ingen idé att fråga, de säger hela tiden att de inte hinner."

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: