Liberaler trycks tillbaka – nationalister går framåt

– Man kan verkligen säga att det gick dåligt. Jag har ingen genomtänkt analys. Jag kan bara konstatera att vi har bekymmer som är långsiktiga och inte bara gäller detta valet.

Det säger folkpartisten Charlotte Branting, 71 år, från Vederslöv som satt i riksdagen mellan 1985 och 1994 samt ledde kvinnoförbundet under mer än ett decennium.

Smålandsposten har kartlagt hur de åtta riksdagspartierna kommer att vara representerade i länets kommunfullmäktige efter valet, och jämfört med hur det såg ut strax innan valet 2006, då Alliansen var på väg mot sitt maktövertagande på riksplanet.

Det är tydligt att ett nytt politiskt landskap breder ut sig, med både vinnare och förlorare.

Det största offret på den politiska omvälvningens altare är Folkpartiet liberalerna, som förlorat cirka 75 procent av sina mandat sedan valet 2002. Efter årets val ser de ut att få 6 mandat i länets kommunfullmäktige. 2002 hade de 24.

Visserligen var just 2002 ett rekordår för Folkpartiet, som då leddes av Lars ”Lejonkungen” Leijonborg. Partiet fick drygt 13 procent i riksdagsvalet – det bästa resultatet sedan 1985. Då var det kravliberalismen som gav partiet en skjuts framåt.

Men det var då det. I söndags nådde FP bara 5,4 procents, enligt det preliminära valresultatet. I kommunvalen i Kronoberg gick det ännu sämre. I samtliga åtta kommuner tappade partiet mandat, eller låg still. Folkpartiet saknar numer helt representation i hälften av länets kommuner. Från Lessebo kommer signaler om att partiet kan vara på väg att läggas i malpåse.

Charlotte Branting hade på känn att valet inte skulle gå så bra, men förvånas över hur dåligt det till slut gick.

– Jag satt mycket i valstugan på Storgatan. Det var inga direkta strömmar till oss och stämningen var väl inte så där uppåt. Men så dåligt trodde jag inte att det skulle gå, säger hon.

Hon är en typisk folkpartist på flera sätt: jämställdhetsivrare, lärare – och till åren kommen. För partiet har problem att rekrytera unga aktiva.

– Vi har haft svårt med ungdomarna. Många av våra unga flyttar på sig, kanske till Lund efter Växjö, säger hon.

Ser vi en nedgång för liberala värderingar till förmån för nationalistiska?

– Nej, jag tror inte så mycket på det. Det är tvärtom andra partier som närmat sig oss. Man ser att det smalnar kring mitten. Och där är det trångt. Istället är det ytterlighetspartierna, som SD, som sticker ut, säger hon.

Charlotte Branting tror att en del av Folkpartiets nedgång beror på allianssamarbetet.

– I det massmediala blir det så. Vi hamnar i skuggan av det stora partiet.

Med nuvarande takt har ni inga fullmäktigemandat vid nästa val. Är det ett rimligt scenario?

– Nej, det är det inte. Jag tror verkligen att de socialliberala värderingarna är djupt grundande hos många människor. Jag tror definitivt på framgång framöver. Men det fordras att vi blir fler.

Inte heller Tobias Bromander, statsvetare vid Linnéuniversitetet, tror att Folkpartiet är på väg att dö ut helt.

– Partier har en förmåga, precis som fotbollslag, att förr eller senare vinna igen. Folkpartiet har inte en stark ställning men de är heller inget marginaliserat parti, säger han.

???

Valets vinnare, Sverigedemokraterna, behöver precis som FP bli fler. Men partiets problem ser i grunden annorlunda ut. Sina första åtta fullmäktigemandat tog partiet 2006. Sammanlagt har nu partiet 39 mandat.

Åren med SD har kantats av tomma stolar och oerfarna företrädare som stundtals deltagit mycket sparsamt i det politiska arbetet. Och vad det gäller de tomma stolarna ser det efter årets val etter värre ut: Just nu saknar partiet företrädare till 15 platser. Beroende på vilka namn som skrivits upp på valsedlarna kan det dock komma att förändras.

– Om det tidigare varit en utmaning för partiet att fylla platserna är det ingenting mot detta val. Så är det med partier som växer för snabbt. Personer som står långt ner på listan och tänker att de inte har en chans blir plötsligt invalda, säger Tobias Bromander.

Dessutom, menar han, riskerar partiet nu att dräneras på de erfarnaste kommunpolitikerna, som istället får en biljett till riksdagen.

– Många partier är inte mentalt förberedda för detta. Men SD har haft det så här i några val nu, så de kanske lärt sig att leva med organiserat kaos, säger han.

Kongabon John Hed, 42 år, var tills för ett år sedan moderat. Men bytte till SD och hamnar nu i såväl kommun– som regionfullmäktige. En tredjedel av de nytillkomna SD-väljarna röstade tidigare på Moderaterna, enligt SVT:s vallokalsundersökning.

Han menar att väljarna nog förväntar sig att partiet blir aktivare kommande mandatperiod.

– Det är helt klart vår uttalade ambition att det också ska bli så. Sen har vi, precis som alla andra partier som varit små, växtvärk och får fylla på med folk av olika erfarenhetsgrad.

På 1990-talet var han Muf:are och brann för EU och fri rörlighet. Men med ökad ålder kom också det han kallar mognad.

– Det jag trodde då, som var tanken med EU, upplever jag idag som ett av skälen till mitt partibyte. Det funkar inte fullt ut. Jag är fortfarande Europavän, men tror inte att EU är rätt väg att gå.

Han är idag delvis kritisk till den fria rörligheten som han menar lockar ”välfärdsturister” till Sverige. Frihandel är inte fel, menar han, men han förstår inte varför vi ska importera gurkor och tomater när vi kan odla dem själva.

– Man kan väl säga så här. Det var inget fel på att man fick visa pass när man skulle åka mellan Sverige och Danmark eller Holland och Tyskland.

Den fria rörligheten var bättre i teorin än den blev i praktiken?

– EU-projektet är inte rätt. Det är mer en politisk elit vars beslut mest gäller dem själva. De tar beslut som den vanlige arbetaren inte tycker är för dem. Därav den våg av nationalism som nu sköljer över Europa.