Adam drabbad av narkolepsi efter vaccineringen

Växjö Artikeln publicerades

Tänk dig att du somnar mitt i julklappsöppningen, inte kan hålla dig vaken på en fem minuters bussresa, trillar ihop så fort du skrattar, mer eller mindre sover dig igenom en Italienresa.
Första gången Adam Andersson sökte läkare för sina besvär fick han beskedet tonårströtthet. Idag äter han centralstimulerande medicin varje dag för att fungera med sin sjukdom narkolepsi. Han, hans familj och många andra drabbade runt om i Sverige är övertygade om orsaken, svininfluensavaccinet Pandemrix.

– Han är en kämpe, säger mamma Karin om sin 17-årige Adam som precis kommit hem till villan i Sandsbro efter att ha jobbat extra, något han gjort flera dagar under julledigheten. Inte konstigt att han sitter och är trött bredvid granen och pyntet. Om inte den där tröttheten hade tagit en så stor del av hans liv de senaste 14 månaderna.
Precis i slutet av 2010 inträffade det första dödsfallet i Sverige i svininfluensa under sjukdomens andra våg genom landet. En sju-årig pojke med flera andra komplikationer i bakgrunden klarade inte av angreppet av influensan. Återigen har influensavaccinering hamnat fokus.
– Vi trodde att min syster tillhörde en av riskgrupperna och jag ville inte utsätta henne eller mina morföräldrar. Så jag ville vaccinera mig när alla varningarna kom 2009, det var ganska självklart med all information man fick, säger Adam Andersson.
Han och de andra där hemma fick sprutorna tidigt och bara några veckor senare började problemen.
Det var senare under en läkarundersökning i december 2009 då Adam egentligen sökte för bekymmer med en knäskada som mamma Karin första gången tog upp hans ovanliga trötthet med en läkare. Inte konstigt kanske eftersom han somnade under själva knäundersökningen.
Precis som han somnade stående i affärer, i bilen och att det ibland var svårt att väcka honom överhuvudtaget. Adam svarade inte på tilltal.
– Jag var trött och irriterad. Det var en tuff och jobbig period och det var samtidigt min första termin på Naturvetenskapliga programmet på Procivitas så det var ganska mycket i skolan också.
Den här annars mycket vakna 17-åringen fick ta till små tricks för att inte somna under lektionstid. Nypa sig i armen, tugga tuggummi eller hålla uppe sin bänk med en hand. Ändå funkade det inte.
– Mina lärare fick komma och putta till mig. Det är klart att skolarbetet blev lidande. Mest matematiken.
Men den där första läkarkontakten ledde ingenstans, det diskuterades diabetes. Julafton det året blev konstig med en sovande son, så under vinter fick Karin med sig Adam till vårdcentralen.
– Jag ville egentligen inte gå, jag har aldrig varit mycket för att gå till doktorn eller ta mediciner och vill helst att kroppen själv ska ta hand om det.
Men inte heller de nya läkarkontakterna kunde ge någon rimlig förklaring till det allt mer sjukliga sovandet, urinvägsinfektioner och lågt blodtryck var nya förklaringar.
Först hos barnläkaren Ulf Liljenberg i Växjö i mars började det nystas extra noga.
– Han tog mig på allvar och lyssnade. Jag beskrev alla de här konstiga sakerna jag upplevt. Hur jag bara blev som gele i benen när jag skrattade, alltså kunde trilla ihop. Att jag ibland var vaken och drömde samtidigt.
Adam utvecklade strategier för att klara sig. Att aldrig skratta till exempel, bara le. Han försökte fortfarande umgås med sina kompisar men orkade ofta inte.
Nu gjordes ett första sömntest på honom, man kunde konstatera att han mycket snabbt gick ner i djupsömn. En undersökning med MR-kamera i Ljungby visade inget annorlunda men Ulf Liljenberg skickade ändå Adam till neurologen och sömnspecialisten Lars Palm i Skåne. Efter tester under två dagar kom diagnosen snabbt.
– Det var en tungt i våras. Jag var glad åt att få veta vad felet var, samtidigt var det riktigt jobbigt att det var en kronisk sjukdom.
En sjukdom som går att hålla i schack med medicinering, optimalt behandlad kan patienterna leva fullt normala liv. För Adam innebär det sju tabletter dagligen av centralstimulerande och antidepressiva mediciner. Delvis läkemedel som används för att behandla barn med ADHD.
– Jag slår morfar i antalet tabletter, säger han och skrattar men blir snabbt allvarlig. Biverkningarna har varit många.
Annars finns det mycket glädje hemma i Sandsbro, för nu har Adam kommit tillbaka som mamma Karin utrycker det. Han har själv valt att fortsätta som förut i skolan, försöka ta sig igenom gymnasiet utan anpassad studiegång.
– Jag vill inte tappa ett år. Och jag vill inte klaga, jag är långt ifrån den som är värst drabbad av narkolepsin och även om det här är en ovanlig sjukdom finns det betydligt vanligare som är mycket värre.
För hans mamma har oron över sonens tillstånd blandats med ilska och frustration. I all den samhällsinformation som strömmade över henne och resten av landet i samband med massvaccineringen fanns inte ett ord om riskerna hon utsatte sina barn för.
– För mig handlar det om att någon ska ta ansvar för att så många barn fått en livslång sjukdom. Jag kommer att kämpa oerhört för att Adam ska få någon form av upprättelse.
Tillsammans med andra drabbade familjer har hon skrivit debattartiklar, bildat facebook-grupp och är med i diskussioner med Läkemedelsverket när vaccinet Pandemrix och dess biverkningar utreds.
Mitt i allt ska ett så normalt liv som möjligt levas.
– En av de sakerna jag oroade mig mest över var att jag inte skulle få körkortstillstånd. Och att jag inte skulle få ta dykarcertifikat. Nu vet jag att jag kommer att kunna fixa båda.
Tankarna kring den där vaccineringen slår han bort.
– Jag kan inte fundera på hur det varit om jag inte tagit sprutan. Det funkar inte att tänka så.