”Jag påverkades mycket av 68–rörelsen inom kyrkan”

Arbete i tredje världen är något som Jan-Olof Johansson brunnit för i fyrtio års tid. 1969, mitt under Vietnamkriget, reste den då 21–årige Jan-Olof Johansson till Thailand, Singapore och Malaysia. Senare tillbringade han ett stipendieår i Jerusalem där han läste teologi, hebreiska och arabiska.

–?Året i Israel påverkade mig mycket, jag har återvänt dit minst en gång om året i 40 år. De senaste 20 åren har jag varit där tre fyra gånger om året.

Senare i livet blev han engagerad i Den gode herdens flickskola i Betlehem, så sent som för ett par veckor sedan kom han hem från sin senaste resa till Palestina.

Efter stipendieåret i Israel hade Jan-Olof Johansson bara en termin kvar på prästutbildningen. Men han hade, som han själv uttrycker det, tröttnat på prästeriet och ställdes inför ett vägval: Ta ett jobb i den frikyrkorörelse som betytt så mycket under gymnasietiden eller tacka ja till erbjudandet att flytta till ett kollektiv där man tog emot ungdomar med besvärligt förflutet. Han och hustrun Anna beslutade sig för att satsa på livet i kollektivet.

–?Gud blev människa i Jesus, det handlar julens budskap om. På det här viset blev ordet till handling för mig. Utifrån min teologiska grundsyn sa jag ja till det handfasta arbetet, säger Jan-Olof Johansson.

1977 flyttade han och Anna till kollektivet i Åtvidaberg. Tillsammans med ytterligare några vuxna tog man emot mellan tre och fem fosterbarn åt gången. Under tiden i kollektivet föddes parets tre barn Johanna, John och Moa. På gården höll de hästar och får och det var inget ovanligt med femton personer vid matbordet. När arrendet på gården i Östergötland sades upp drog gänget vidare med traktorer, djur och barn till en gård utanför Sävsjö –?trots att Jan-Olof som ung lovat sig själv att aldrig återvända till Småland.

Livet i kollektivet funkade enligt Jan-Olof Johansson väldigt bra. De vuxna hade sina olika roller.

–?Vi organiserade våra dagar väldigt noga. Vår metod var miljöterapi och struktur i vardagen. Vi åt alla måltider gemensamt och vid varje måltid planerade vi vad alla skulle göra tills vi sågs igen.

Med ett leende berättar Jan-Olof Johansson hur äldsta dottern Johanna som fyraåring tyckte att leken och tillvaron på förskolan var för ostrukturerad och ville införa mer ordning även där.

Men livet i kollektivet var också tufft.

– Vi hade en kaxig ambition att ta emot ungdomar som andra ansåg vara hopplösa fall, ungdomar med mycket svår bakgrund. En del gick det riktigt bra för, några av dem har vi fortfarande kontakt med.

–?Jag var hemma på heltid några år. Men en dag när jag var ensam ute i skogen kände jag att jag saknade något och det var att få förkunna. Det var präst jag ville bli.

Ett samtal till biskop Sven Lindegård i Växjö förändrade hans liv.

Religionen har alltid funnits i Jan-Olofs liv. Han föddes som det yngsta­ av tre syskon i Lekeryd. Fadern Gunnar var predikant i Svenska Alliansmissionen, modern Aina var hemmafru. Jan-Olof Johansson beskriver sin mamma som en klok kvinna med mycket humor, den tidens luffare var alltid välkomna att äta en bit mat vid köksbordet.

–?Det var ett varmt, generöst och fromt hem. Jag kunde komma hem från skolan och ropa hej och när ingen svarade gick jag runt och tittade. Då hittade jag pappa som låg på knä och bad.

Jan-Olof Johansson berättar livfullt om de förhandlingar som syskonen hade med fadern vid frukostbordet där man varje morgon höll andakt och läste ur Bibeln.

–?Det fanns två varianter, en kort och en längre. I köksfönstret låg alltid en bibel och på den en andaktsbok, Dagens lösen. Vi förhandlade med pappa om att ta den korta versionen.

Det var inte tal om att Jan-Olof och hans syskon fick gå på bio, inte heller dansa eller spela kort. Förhållandena var knappa under uppväxten, familjen hade ingen bil, ingen centralvärme och badkaret fanns i en byggnad på gården.

–?Vi hade det nödvändigaste och det var en stor ekonomisk uppoffring av mina föräldrar att jag fick studera vidare.

Att barnen skulle studera var extra viktigt för mamma Aina; hennes mor dog tidigt och Aina fick ta hand om sin far och bror.

Under gymnasietiden i Nässjö kom Jan-Olof Johansson i kontakt med en kristen gymnasieförening och fick där en annan syn på religionen, mer tillåtande, reflekterande och öppnare än han var van vid hemifrån.

– Jag påverkades mycket av 68–rörelsen inom kyrkan. Kyrkan i tredje världen fick en röst och plats som de inte haft tidigare.

Jan–Olof engagerade sig i dessa frågor och närde en dröm om att få jobba i Afrika eller Asien samtidigt som han studerade. Först läste han pedagogik och socio­logi i Göteborg innan det blev teologistudier i Stockholm och sedermera Uppsala.

–?Jag hade inte några duster med min far. Även om han inte höll med om mina åsikter, så visade han respekt för dem. Jag läste teologi och det välsignade han, han var nöjd med att jag behöll min tro.

Och hur var det nu med det där telefonsamtalet med biskopen i Växjö i slutet av 70–talet?

–?Jo, jag förväntade mig att få prata med en sekreterare men det var biskop Sven Lindegård själv som svarade. Jag blev helt ställd. Jag berättade om mig själv och han sög mig direkt och vi träffades en vecka senare.

När den sista terminen av präststudierna var klar prästvigdes Jan-Olof 1980 och efter ett halvårs tjänstgöring som präst i Sävsjö kallades han av biskopen för tjänstgöring på stifts­kansliet. Hela kollektivgänget drog iväg igen och 1981 bosatte de sig på Hulugård i Ingelstad där de bodde fram till 1987 då kollektivet upplöstes utan konflikter, trots att de ägde allt gemensamt.

Så kom det sig att Jan-Olof Johansson, som i ungdomen bestämt sig för att det var världen som gällde, nu valts till biskop i Växjö stift!

”En dag när jag var ensam ute i skogen kände jag att jag saknade något och det var att få förkunna.”